Skiljelinjen finns här Birgersson! 8 april 2013

I allt mediebrus från Socialdemokraternas nyss avslutade kongress hördes inte mycket om kulturpolitiken. Inte mer än inslag om att den var frånvarande som debattämne i plenisalen, som exempelvis Naila Saleems inslag på Kulturnytt med den talande rubriken ”Kulturen i skymundan på S-kongress”.

I dagens DN plockar Susanne Birgersson upp tråden och konstaterar dystert: ”Några verkligt avgörande skillnader mellan regeringens och oppositionens politik är svåra att urskilja. Det var intrycket också efter S- kongressens beslut förra veckan.” Och fortsätter: ”Det spelar kanske inte så stor roll om kulturdepartementet rattas av en moderat eller sosse.”

Att säga att det inte finns några skillnader i kulturpolitik mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är givetvis att gå för långt. Det finns skillnader. Ibland avgörande sådana. Samtidigt är Birgerssons kulturpolitiska ton mer precis än vad som vanligtvis är fallet i den kulturpolitiska debatten där det från kulturmarxistiskt håll låter som om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) skulle ha gått fram som en lieman bland kulturens utgiftsposter.

Samtidigt kan man väl konstatera att den stora skiljelinjen i kulturpolitiken inte går mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Snarare är det Folkpartiet som sin kulturtillvända vana trogen ständigt ligger i debattens framkant. Den till alldeles nyligen kulturpolitiske talespersonen för FP tillika vice ordförande i kulturutskottet, Christer Nylander, höll fanan högt. När han bytte politiskt sakområde tidigare i vinter konstaterade han på sin blogg talande nog att ” Jag tycker själv att jag bidragit med en del, men får ärligt erkänna att jag inte fullt ut lyckats få gehör i alliansregeringen för de förändringar jag skulle vilja se.”

Om man tycker att meningsskiljaktigheterna saknas mellan regering och opposition går det betydligt hetare till i Stockholms stad. Här märks skillnaderna mellan en socialistisk och en liberal kulturpolitik på varje kulturnämnd. Samtidigt som vi år från år successivt utökat kulturbudgeten, framförallt med betoning på stadens bibliotek, har staden varit mycket tydlig med att kulturen inte ska vara förpassad till ett offentligt och/eller ett navelskådande reservat.

Att alla har rätt till kultur av hög kvalitet, det är en av grundbultarna i en liberal kulturpolitik. I kulturen hittar alla människor en utvecklingspotential. Antingen genom att ta del av teater, litteratur, film, dans, musik eller bildkonst. Eller genom eget skapande. Målet med en sådan politik är – till skillnad från socialisternas målsättning – att individen själv ska utvecklas och bilda sig. Odla sig själv.

Mångfald är därför ett liberalt ledord. Samhället måste ge goda förutsättningar till konstnärligt skapande oavsett om det gäller kioskvältare eller experimentell lyrik. Musikaler eller modern dansperformance. Rockkonserter eller konstmusik.

En förutsättning för mångfald är att kulturlivet ska vara oberoende. Därför är det oroväckande att allt för mycket kultur är så pass beroende av politiska beslut. En väg bort från detta är att stärka kulturlivets ickeoffentliga finansiering. Gör man detta som ett komplement och inte ett substitut till offentlig finansiering uppnår man också kulturell tillväxt.

En bit in på mandatperioden efter maktskiftet 2006 i Stadshuset infördes en kulturbonus i stödgivningen till det fria kulturlivet. Tanken med bonusen var att göra tvärtemot vad man gjort tidigare. Istället för att dra ned de offentliga stöden när bidragstagarna lyckades öka sina egna intäkter eller finna en sponsor tänkte vi tvärtom. Ok, du har lyckats få en stor publik att komma (ökade biljettintäkter). Ok, du har lyckats sänka dina kostnader genom att dela lokal med någon annan (ökade egenintäkter) Ok, du har lyckats hitta en sponsor (ökade egenintäkter). Bra! Det stimulerar vi genom att ge en extra bonus. Så växer kulturen. Bort med meningslösa nollsummeekvationer som bestraffar framgång.

Men skillnaden märks inte enbart i stadens bidragsgivning till externa parter. Det har den också gjort i stadens egna verksamheter. Ett exempel är Stockholms stadsbibliotek.

Efter maktskiftet 2006 kunde vi sätta stopp för Socialdemokraternas besparingspolitik på biblioteken. Siffrorna talar för sig själv. 2006 var anslaget 223 miljoner kronor per år, i år är de 292 miljoner kronor per år. Anslagsökningarna har dock varit kombinerade med en förändringsprocess inom Stockholms stadsbibliotek. Biblioteken ska flytta till mer attraktiva lägen där stockholmarna lätt kan nå dem, som exempelvis tunnelbanebiblioteken. De ska i större utsträckning ha öppet på kvällar och helger då stockholmarna har tid att besöka dem.

Ett annat exempel är Stockholms stadsteater. Under flera år har budskapet från fullmäktige till teatern varit tydligt: Anslaget från staden ska i större utsträckning läggas på den konstnärliga verksamheten och skapa mer teater för stockholmarna. Att pengarna ska läggas på konsten!

Detta har varit en mycket framgångsrik strategi. Sedan 2002 har publiken ökat med omkring 60 procent. Detta märks inte minst i biljettintäkterna. Som nu med omkring 70 miljoner kronor är större än någonsin.

Givetvis har utvecklingen inte enbart drivits av att Stadsteatern internt har prioriterat mellan olika kostnadsposter och på så sätt skapat en mer effektiv teater. Att Stadsteaterns anslag från staden har ökat från 196 till 220 miljoner kronor mellan 2006 och 2012 har givetvis gjort att teatern haft mer medel att bedriva teaterverksamhet för.

Våra meningsmotståndare beskyller dessa framgångar nedlåtande som att staden är ”intresserad av vinst” vilket är ett helt befängt påstående. Varje intjänad krona på Stadsteatern har gått tillbaka till teatern – till fler tjänster för skådespelare och fler föreställningar. År efter år. Det är kulturell tillväxt.

Även i yttrandefrihetsfrågor har vi sedan 2006 haft många tillfällen att sticka ut hakan i debatten. Staden har tydligt markerat att den inte accepterar några politiska urvalskriterier eller utrensningsdito i bibliotekens mediebestånd. Biblioteken ska vara en institution som får människor att tänka på egen hand, inte en institution där politiken ska få dem att tänka rätt.

Det här var något om skillnaderna mellan en socialistisk kulturpolitik och en liberal. Skillnaden mellan Moderaternas och Folkpartiets kulturpolitik får vi ta en annan gång.

/ Madeleine