Tack för lånet 23 september 2014

Nu väntar maktskifte i Stockholm Stadshus och någon annan kommer att ta över ansvaret för stadens kulturpolitik. Jag lämnar förtroendeuppdraget som kultur- och fastighetsborgarråd med stolthet.

Drivkraften i mitt politiska engagemang är att göra skillnad. Jag flyttade till Stockholm för att kunna bli den jag vill vara. Många andra, från såväl Molkom som Mogadishu, har tagit samma steg. I storstaden ska det finnas plats för oss alla, oavsett vem vi är och vad vi vill ha ut av livet – gruppen, färgen, könet, åldern eller bakgrunden ska inte avgöra vår framtid. Kulturpolitiken har till uppgift att göra olikheten möjlig genom att värna vår yttrandefrihet och verka för vår insiktsfullhet, förkovran och bildning. Att min blogg heter Från huvudstad till världsstad innebär just detta. Att alla ska kunna välja sitt liv som enskilda individer och att alla ska vara välkomna till Stockholm.

Folkpartiet och jag har inte nöjt oss med att kulturpolitiken återfinns i politikens marginaler utan bedrivit en mycket aktiv kulturpolitik med målet att kulturen ska växa och vara en större del av fler stockholmares vardag. För mig har det varit naturligt att sätta medborgarnas rätt till kultur i första rummet. Att Stockholm som en av få, kanske den enda, storstäder i Europa som kraftigt ökat sina kulturanslag trots efterkrigstidens värsta ekonomiska kris är ett tydligt tecken på att kulturen prioriterats.

Kärnan i vår kulturpolitik har varit biblioteken, litteraturen och läsningen. Vi har sagt att biblioteken ska ligga där stockholmarna befinner sig i sin vardag och vara öppna när de har tid att besöka dem. Det har biblioteken verkligen levt upp till.

Ett nytt bibliotek har öppnat i Hässelby gård, ett nytt bibliotek i Kista, tre nya profilbibliotek i Kulturhuset Stadsteatern (TioTretton, Plattan och Lava). Tre nya tunnelbanebibliotek har öppnat (Högdalen, Bredäng och Sture) – de första av sitt slag i Stockholm. En lång rad stadsdelsbibliotek har renoverats, bland annat biblioteken i Gröndal, Sköndal, Aspudden, Björkhagen och Husby. I anslutning till sistnämnda bibliotek finns nu Stockholms första Berättarministerium – en skrivverkstad för barn i områden med hög arbetslöshet. Biblioteken har ökat sina öppettider till tider då stockholmarna faktiskt har tid att besöka dem. Runtom i hela Stockholm pågår just nu en lässatsning där förskolorna och biblioteken fördjupar sitt samarbete. Papperslösa stockholmare har fått möjligheten att skaffa sig bibliotekskort. Stockholms stad har redan från första upplagan av Stockholm Literature (Stockholms internationella litteraturfestival) varit festivalens huvudfinansiär.

Kulturhuset Stadsteatern ska enligt ägardirektiven vara en angelägenhet för alla stockholmare. Utbudet ska erbjuda konst av hög kvalitet som både är smal och bred. Stadsteatern har etablerat sig som Nordens ledande teater och är idag otroligt välbesökt. Sedan början av 2000-talet har publiken ökat med över 50 procent. Stadsteatern har under dessa år visat att motsättning mellan hög kvalitet och publik bredd är en chimär och att samma teaterhus kan rymma både det breda och det smala. Under 2013 gick Stadsteatern samman med Kulturhuset. Även dansen, förutom musiken, litteraturen, debatten och bildkonsten har idag blivit en given del av det nya allkonsthuset.

Sedan maktskiftet 2006 har konsten flyttat fram positionerna. Liljevalchs konsthall har fördubblat sin publik och lever idag verkligen upp till att vara alla stockholmares konsthall. En höjdpunkt för konsthallen var utmärkelsen ”Årets utställning” som Liljevalchs mottog för utställningen ”August. En djefla utställning” – en del av Strindbergsjubileet 2012. Den offentliga konsten i Stockholm har stärkts, både till följd av att medlen från enprocentsregeln blir större när staden bygger mer och att budgeten för inköp av konst har höjts. Stockholm har en mycket stolt tradition av höga ambitioner för den offentliga konsten och jag kan konstatera att vi under de senaste åtta åren tillfört den traditionen flera viktiga årsringar – allt ifrån Charlotte Gyllenhammar i Farsta, till Jan Håfström i Järnvägsparken via Ernst Billgren i Hökarängen.

Stockholms stadsarkiv har både utvecklats som en publik kulturinstitution och utvecklat sitt arkivuppdrag i enlighet med Chydenius-initiativet som vi initierade 2009. Arkivet är ledande i Sverige vad gäller det viktiga arbetet med hur offentlighetsprincipen kan byggas ut i takt med den digitala teknikens nya möjligheter till insyn och vidareanvändande av offentlig data.

Kulturskolan i Stockholm har fortsatt sitt arbete med att öka antalet elevplatser i den ordinarie undervisningen. För att nå fler i ytterstaden har vi startat den prisbelönta musikundervisningsformen El Sistema i Tensta, Skärholmen, Bredäng, Husby och Kista. El Sistema genomförs i samarbete med Berwaldhallen/Sveriges Radios Symfoniorkester. När året är slut kommer omkring 900 elever att delta i El Sistema.

Stödet till det fria kulturlivet har både gjorts om och utökats kraftigt. Debattens vågor har gått höga då kulturnämnden på mitt initiativ infört principen om armlängdsavstånd på riktigt, genom att besluta att minska politikernas makt och detaljstyrning av vilka som ska tilldelas kulturstöd. I det nya stödet har det blivit möjligt att söka stöd för upp till tre års kulturverksamhet och stödet har öppnats upp så att alla – oavsett om man mottagit stöd från staden i decennier eller hållit på ett kort tag – kan söka stöd på lika villkor. I riktlinjerna har ökad tonvikt lagts på både den publika verksamheten och den konstnärliga kvaliteten. För att stimulera det fria kulturlivet att nå fler har vi inrättat en publikbonus.

Mina erfarenheter av MR har kommit till nytta i stadens CSR-arbete. Alltifrån att erbjuda Tennisförbundet att flytta Davis cup-matcher från Malmö till Stockholm för att erbjuda en säker spelplats även för israeler, till diskussioner med de stora musikbolagen om upphovsrätten och dess gränser till en förändrad upphandlingspolicy för Stockholms stad efter att Telia gått regimens ärenden i Uzbekistan.

Framöver står Stockholms kulturliv inför en rad stora investeringar i den kulturella infrastrukturen: Stadsmuseets ombyggnation, Liljevalchs konsthalls utbyggnad och den internationella scenen för scenkonst i Norra Djurgårdsstaden. Tre viktiga investeringar för Stockholm som kulturstad och för att kulturen ska nå fler.

Ansvaret för Stockholm stads många fina kulturfastigheter har varit en glädje. Stadsmuseet har visat att för att bygga mycket måste man bygga bra genom att påvisa såväl möjligheter som brister i Stockholms stadsutveckling. Hötorgshallen har renoverats och vi är på god väg att ge den anrika Östermalmshallen den varsamma upprustning den så väl behöver. Stadshuset har miljöcertifierats som det första av fastighetsnämndens byggnader och resten ska följa.

Miljöarbetet har varit en röd tråd genom arbetet med våra fastigheter. När jag tog initiativet till ”Forum för hållbara fastigheter” fick jag snabbt med mig alla större fastighetsägare i staden för att tillsammans dela erfarenheter kring att utveckla miljöarbetet redan befintliga fastigheter. Det är bra, för mycket i Stockholm är redan byggt.

Två verkligt stora projekt som vi rott i land under mandatperioden är att efter 40 år realisera Celsings ursprungsplan om Kulturhuset som ett gemensamt allkonsthus och att bygga en ny, välbehövlig arena. Kulturhuset och Stadsteatern blev Kulturhuset/Stadsteatern – kontoren flyttade ut och kulturen in, tusentals kvadratmeter blev därmed tillgängliga för stockholmarna. Tele2Arena hyllades av så väl fansen som arkitekterna när den stod klar.

Jag är också mycket stolt över flera mindre stadsmiljösatsningar som kommer förgylla staden under lång tid. Det nya Brunkebergstorg, nu en mer vänlig plats att vara på i väntan på en större ombyggnation. Stockholmskioskerna som i sakta mak kommer på plats här och var i staden. Vi räddade de sista gamla telefonkioskerna och vi har renoverat flera strandbad.

I en summering vill jag gärna också minnas tiden som idrottsborgarråd där barn och ungas rörelse, och främst de inaktiva, stod i fokus – något som inte alltid uppskattades av idrottsrörelsen. Under min tid renoverades samtliga ridhus i Stockholm, vi införde tonårspeng och hårdare regler kring HBTQ-arbete, 36 konstgräsplaner färdigställdes vilket ledde till en boom för flickfotbollen. För att bredda möjligheterna att idrotta fick Stockholm sina första trygghetsmärkta spår och utegym.

Det har varit en glädje att delta i, uppmuntra och ibland initiera, detta arbete. Samarbetet med alla kompetenta medarbetare i förvaltningar och bolag har skänkt stadga och trygghet.

Politiken är för mig en energigivande kamp. Den kampen ska nu ske genom en offensiv opposition.

Vi ser framför oss ett politiskt landskap som hotar många av de grundläggande värden jag tror på och för vilka jag blev politiskt aktiv för många år sedan. Den enskildes frihet och rätt till integritet, rätten till likabehandling och att värna mångfalden är allt sådant som måste försvaras. Politikens uppgift är att uppmuntra varje människa att tänka själv – inte att tänka rätt.

Den politiska makten har man till låns. Det är ett mycket bra system.

Tack för lånet.

/ Madeleine