När kulturpolitik reduceras till organisationsreform 22 februari 2010

Kulturpolitiken blev: en organisationsreform.

Det är inte mycket kvar på mandatperioden nu, men säkert är att regeringens kulturpolitik har viktiga utmaningar för kulturlivet som fortfarande väntar på att bli hanterade. Det främsta exemplet på detta är utredningen Spela samman – en ny modell för statens stöd till regional kulturverksamhet (SOU 2010:11)  som presenterades för kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth idag.

Vi i Stockholms stad tog ställning för den s k portföljmodellen som den presenterades i kulturutredningen. Utredningens förslag var att Stockholm skulle få ett undantag och inte behöva ingå i modellen. (Läs mer om vad vi tycker om själva reformen i stadens remissvar 1 och 2). Skälen till detta kvarstår: staten riskerar flytta över sin egen byråkrati till landstinget, landstinget tvingas bygga upp en struktur för uppgifter man inte tidigare haft, Sveriges största teater Stockholms stadsteater riskerar avbräck samt att staten tvingar fram en ny regional struktur i ett län som undanbett sig detta.  

Man önskar kulturministern ett bättre öde. För även om denna reform skulle drabba Stockholm, och kanske förstöra en del, så är rimligen inte frågan vem som fördelar kulturpengarna den viktigaste i kulturpolitiken. För samtidigt som kulturdepartementet har koncentrerat sig på att arbeta med organisationsfrågor, så har man missat många andra viktiga och spännande utmaningar som kulturpolitiken står inför. 

Här är några förslag som regeringen borde ha tagit initiativ till:

En viktig utmaning är att den svenska kulturpolitiken alldeles för länge har handlat om hur verksamhet ska finansieras, och inte om hur tillväxten i kulturlivet kan stärkas. Det finns flera sätt att förändra detta:

• Om svenskarnas kulturintresse ökade skulle kulturens kraft stärkas över samhället, och verksamheternas ekonomi förbättras. Det behövs en nationell politik för tillväxt i kulturpolitiken. Utgångspunkten bör vara att kvalitetskulturen ska nå fler medborgare så att intäkterna från biljettförsäljning ökar, och att väljarna ställer krav på högre kulturstöd.
• Under många år har moderaterna argumenterat för att medborgarna ska ta större ansvar för kulturpolitiken och att sponsring är en viktig väg för detta. Nu har de haft makten över både kulturdepartementet och finansdepartementet under flera år. Men ingenting har hänt! Var är avdragsrätten?
• Pensionssystemet har slagit hårt mot kulturlivets ekonomi. Den reform som skulle förändra detta har redan tagits fram men tyvärr ännu inte genomförts.

Ett annat sorgebarn är Kungliga Operan. Byggnaden är för liten för att ta emot internationella gästspel. Scenmaskineriet är i akut behov av renovering. Och Operans ekonomi är i fritt fall. Dessa problem måste åtgärdas. En början kan vara att ge Operan och Dramaten i uppdrag att samarbeta om sina verkstäder och administration. Det skulle ge avsevärda pengar över till att producera scenkonst.

En annan av den svenska kulturpolitikens viktigaste uppdrag har länge varit att så många som möjligt ska ha tillgång till hela det svenska kulturarvet. Internet ger helt nya förutsättningar för att producera och sprida film, musik, teater, opera, litteratur, foto, arkiv etc. Men de politiska initiativen för att förverkliga detta har varit mycket få. Här kommer några exempel:

• Alla statliga museer borde fått uppdraget att göra sina elektroniska arkiv tillgängliga via internet, och märka upp det upphovsrättskyddade materialet med Creative Commons-licenser.
• Istället för att se hur upphovsrätten kan förändras för att bejaka spridning och produktion av kultur, har man infört ipredlagen för att skydda dem som fortfarande tror att CD- och DVD-skivor är framtiden.
• Nationalscenerna borde fått uppdraget att sända alla sina uppsättningar via Folkets hus och parkers nätverk av digitala biografer på 85 platser i hela landet. Då hade de inte bara behövt sända från Metropolitan – vilket i sig är strålande – utan också från de scener som alla svenska skattebetalarna har betalt.
• Kungliga Bibliotekets insamling i projektet kulturarw3 borde inte fått ta paus. Det borde istället blivit ett central uppgift i det nya uppdraget

Madeleine