Stadsteatern ska vara en angelägenhet för alla 4 juni 2013
Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.Tags: dramaten, Fria teatrar, Privatteatrar, Stadsteatern
add a comment
I helgen skrev moderaten Rickard Wessman på DN Debatt om Stockholms stadsteater. Låt mig inte orda om det olämpliga i att politiker bedömer pjäs och genre-val på en offentlig scenkonstinstitution. Låt mig istället bemöta några av påståendena.
På inga sätt är Stadsteatern en gammal offentlig institution som letar efter relevans, som Wessman menar. Det räcker med en snabb blick i kalendariet för att se att detta är Stockholms mest levande teater med plats för en stor bredd bland både publik och repertoar. Med denna snabba blick hade man även kunnat se att Stockholms stadsteater har en både bred och omfattande repertoar av svensk, ofta nyskriven, dramatik. Antagligen är det Stockholms stadsteater som spelar flest föreställningar nyskriven svensk dramatik i landet. Det om något är ett kulturpolitiskt åtagande att ta på allvar.
Det är sant att Stadsteaterns musikdramatik lockar många besökare till teatern. Men att musikdramatiken skulle ”definiera Stadsteater” är ett påstående utan relevans. Den senaste tioårsperioden har Stadsteatern vuxit överlag och den stora ökningen i antalet premiärer finns utanför Stora scen. 2002 var antalet premiärer på de mindre scenerna 14, 2012 var samma siffra 23. Ser man till antalet föreställningar spelades 1025 föreställningar på de mindre scenerna 2002, 2012 var samma siffra 1274.
Det blir också avslöjande då Wessman å ena sidan tycker att teatern borde skapa fler egna musikaler samtidigt som han dömer ut Dumas De tre musketörerna, som just är en egenproduktion. Det står givetvis Wessman fritt (åtminstone som privatperson) att tycka vad han vill om De tre musketörerna men det kan ju nämnas att hans uppfattning inte delas av varken publik eller kritiker. När musikalens regissör Alexander Mørk-Eidem fick SvD:s prestigefulla Thalia-pris 2009 var en bidragande teaterinsats från hans sida just den musikal som Wessman dömer ut. Nedan kan du läsa ett litet utdrag från artikeln som publicerades med anledning av att Mørk-Eidem fick priset (läs hela artikeln här).
Regissören Alexander Mørk-Eidem gör det många teaterchefer drömmer om; han lockar unga killar till teatern. Av Kiplings klassiker Djungelboken skapade han en pulserande storstadsdjungel med klassklyftor som fick publiken på Stockholms stadsteater att jubla och gråta – och några att tala kritiskt om våldet.
I år är det Dumas De tre musketörerna, stajlade i Maria Gyllenhoffs sanslöst barocka 80-talskostymer till hårda pudelrockare, som drar fulla hus – i alla åldrar. Svärd blir till gitarrer i ett pojkboksäventyr som även leker med könsrollerna. Den vackraste kärleksduetten sjungs av den könsöverskridande Mylady och homosexuelle Felton.
Och om skillnaden mellan Stadsteatern och privatteatrarna, som Wessman inte finner, uttalar sig Mørk-Eidem så här i samma artikel:
Teater måste också få vara roligt. De tre musketörerna är publikfriande och att göra folk lyckliga står jag gärna för. Samtidigt kunde det ha floppat. Vi tog en chans man aldrig hade fått på en privatteater. På institutionen får man möjlighet att ligga på gränsen till misslyckandet.
På tal om Thalia-priset. Föredrar man hellre talteater framför musikaler kan man nämna Carolina Frände som ett lysande exempel på Stadsteatern. 2012 fick hon samma pris som Mørk-Eidem fick tre år tidigare, läs mer här. För att inte nämna årets Thalia-pristagare Mattias Andersson och Ulla Cassius, som uppmärksammas bl a för ett mycket uppmärksammat strindbergskt Drömspel på just Stockholms stadsteater. Inte var det nyskrivet men nyskapande var det absolut ändå minsann.
Stadsteatern ska enligt ägardirektiven spela teater av hög kvalitet samt ”vara en angelägenhet för alla stockholmare”. Detta uppdrag anser jag vara passande för en verksamhet finansierad gemensamt av alla. Att nyskriven dramatik kan samsas med äldre klassiker. Att experimentell scenkonst samsas med musikdramatik.
Repertoaren just nu är ett strålande exempel på detta. Glädjande är också att på SvD Kulturs ”topp tiolista” för scenkonst i Stockholm från den 5 maj i år (se bild ovan) var inte mindre än sex av tio pjäser från Stadsteatern:, Ett dockhem, Apatiska för nybörjare, Krapps sista band, Körsbärsträdgården och Unge Werthers lidande. Samt West Side Story, som alltså kritikerna rekommenderar men som Wessman inte anses borde spelas.
Varför en särskild pjäs ska spelas motiveras utifrån vad den kan säga publiken om samtiden, våra och andras livsvillkor, vad den kan tillföra konsten eller dess inom scenkonsten. Utifrån dessa kriterier kan inte en särskild genre, som exempelvis musikdramatik, exkluderas. Men dessa bedömningar sker lyckligtvis inte av politiker utan av teaterns opolitiska ledning. I Stadsteaterns styrelse har Wessman en bundsförvant i vänsterpartiet som gärna också vill diskutera såväl pjäs- som scenval.
Hur musikdramatik spelas och hur dessa uppsättningar produceras skiljer sig avsevärt åt. Att det är en stor publik som kommer till både de dramatiska och de musikdramatiska uppsättningarna på Stadsteatern betyder inte på något sätt att de inte hör hemma på en offentlig kulturinstitution. Tvärtom är det ett mycket angeläget kulturpolitiskt mål att så många som möjligt kommer i kontakt med professionell samtidskultur av hög kvalitet. I min värld är det ingen motsättning mellan det publika och det kvalitativa. Även det som når många kan ha hög konstnärlig kvalitet. Eller för den delen att något med ett brett tilltal spelas på en scen medan det på en annan sen bredvid kan spelas något av mera experimentell karaktär för en väldigt liten publik. I det delade kulturpolitiska uppdraget står de allra flesta partiet i Stadshuset helt ense.
Om man tror att Stadsteatern bara gör musikaler bör man nog ta en närmare titt i årsredovisningarna. Om man tror att musikteater är en konstform som inga offentliga medel får gå till har nog ideologin spelat ens konstsyn ett spratt. Och tror man att köpta pjäser är en motsats till eget skapande måste man fundera över hur dramatiker försörjer sig. För faktiskt, ibland skapar en regissör något helt nytt utifrån en redan skriven pjäs och kanske sker det t o m med sång.
/ Madeleine
Kulturnatten slog rekord. Igen! 23 april 2013
Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.Tags: Blås&knåda, Bonniers konsthall, dramaten, franska ambassaden, gustav vasa kyrka, judiska museet, konsthantverkarna, Kulturhuset, kulturnatt, operan, Stadshuset, sven-herrys
add a comment
Sedan staden startade Kulturnatt Stockholm har evenemanget växt år till år. 2010 var besökssiffran 6.000. 2011 var den 60.000. 2012 var den 94.000. Och 2013 års kulturnatt lockade hela 110.000 stockholmare. Ett rekord var redan slaget på förhand, nämligen att det var rekordmånga arrangörer som deltog med sammanlagt omkring 350 programpunkter. Kulturnatt Stockohlm har verkligen blivit en riktig kulturfest!
En särskild plats i årets kulturnatt intog Stockholms stadshus eftersom kulturnatten inföll på stadsfullmäktiges 150 årsdag. Dagen till ära hände därför väldigt mycket kulturaktiviteter i stadshuset. Att Kulturnatten invigdes här i Stadshuset var också stämningsfult.
Jag skaffade nyligen ett Instagram-konto. Under Kulturnatten kom det verkligen till användning. Här kan du se foton från olika evenamang jag besökte under natten. Mitt användarnamn är madeleinesjo.
Stort tack till alla arrangörer!
/ Madeleine
Det går inte att bortse från att pengar styr 30 oktober 2012
Posted by jonasuebel in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.Tags: dramaten, kultur för fler, Stadsteatern
add a comment
Idag skriver Madeleine en slutreplik på SvD Brännpunkt med anledning av den diskussion som följt på hennes artikel i lördags om att förlegade strukturer inom vissa kulturinstitutioner riskerar att göra att resurserna urholkas, medborgarna får mindre kultur och konstnärer färre arbetstillfällen.
Frågan om hur kulturen ska kunna nå fler och ta större plats i samhället genom att använda redan anslagna medel på ett bättre sätt är viktig. Det är inte ”ekonomism” att diskutera kultur och effektivitet – det är ett sätt att värna konsten och dem som skapar den.
Under mina år som kulturborgarråd har kulturbudgeten successivt växt från år till år. Budgeten för 2013 innebär en ökning om ytterligare 40 miljoner. Biblioteken har gått från att ha 223 till 278 miljoner kronor i anslag. Stödet till det fria kulturlivet har sedan 2006 gått från 70 till 116 miljoner kronor. Dessa anslagshöjningar har varit nödvändiga för att kulturlivet i Stockholm ska kunna växa.
Men olikt mina kulturpolitiska meningsmotståndare på vänsterkanten sträcker sig min ambitionsnivå längre än till höjda anslag allena. Jag anser därtill att de resurser som står till buds också måste användas på bästa sätt. Den konstnärliga verksamheten och kulturskaparna ska premieras framför lokalkostnader, bristande planering, överflödig administration eller institutionernas stolthet. Det är slående att ingen i debatten har angivit ett enda skäl till varför man inte ska sträva efter att samverka kring till exempel verkstäder och därigenom frigöra mer resurser till mer kultur.
Dramaten och Stadsteatern är, avslutningsvis, inte identiska i sina inriktningar eller verksamheter. Men de är tillräckligt lika för att kunna bilda underlag för diskussion. Att hävda att den ena står för avancerad teater och den andra för dess direkta motsats är inte bara felaktigt utan därtill att fly frågan.
Mina meningsmotståndares inlägg har varken handlat om det konstnärliga innehållet, allmänhetens tillgång till kultur eller kulturens plats i samhället och människors liv. Allra viktigast för dessa har varit att kulturlivet ska stå bortom politikens och vardagens eviga vånda: Hur vi på bästa sätt handskas med resurser som alltid är begränsade. Att behandla kulturen på ett sådant sätt leder tyvärr bara till mindre kultur som når färre.
MADELEINE SJÖSTEDT (FP)
kultur- och fastighetsborgarråd
Värdet av kultur kan inte mätas 29 oktober 2012
Posted by jonasuebel in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.Tags: dramaten, kultur för fler, Stadsteatern
1 comment so far
Madeleine replikerar Ingegärd Waaranperä som på DN kulktur ägnar en hel artikel åt att kommentera hennes inlägg i Svenska Dagbladet (20/10) utan att i en enda mening beröra själva sakfrågan: Ska de offentliga kulturanslagen gå till att skapa så mycket konst som möjligt eller är det helt i sin ordning att de används till annat?
Visst är det relevant att även inom kulturen tala om pengar! Att skådespelare, dramatiker och även recensenter får lön är ingen ointressant fråga. Då kulturens resurser är begränsade måste vi tala om hur de används.
Dagens Nyheters Ingegärd Waaranperä ägnar ägnar en hel artikel åt att kommentera mitt inlägg i Svenska Dagbladet (20/10) utan att i en enda mening beröra själva sakfrågan: Ska de offentliga kulturanslagen gå till att skapa så mycket konst som möjligt eller är det helt i sin ordning att de används till annat?
Kulturen behöver ökade resurser. Många måste vara med och ta ansvar för detta, även det offentliga. Sedan jag blev kulturborgarråd har därför stödet till det fria kulturlivet höjts från 70 till 116 miljoner kronor och Stockholms stadsteaters anslag höjts från 196 till 230 miljoner kronor.
På Stockholms stadsteater pågår ett ständigt arbete med att se över kostnader för att lägga så mycket resurser som möjligt på teaterns uppdrag: att spela teater. Ett arbete som resulterar i att fler föreställningar spelas vilket ger fler skådespelare arbetstillfällen och ökade möjligheter för samtidsdramatiker som Birgitta Egerbladh, Carolina Frände, Mattias Andersson, Christina Ouzounidis eller Eva Runefeldt att nå sin publik.
Jag har redovisat en jämförelse mellan Stadsteatern och Dramaten. Den är relevant eftersom den handlar om två teatrar, med respekt för något olika grunduppdrag, som har i uppdrag att erbjuda både bredd och spets. För staden är sådana jämförelser av värde för att se hur de ständigt ökande resurserna till vår teater används.
Värdet av kultur kan inte mätas, men medborgarnas tillgång till drabbande konst kan det. Betraktaren är ingen betungande bisak i konsten. De skattepengar som går till kulturen är väl använda. Därför ska vi våga prata om dem.
Madeleine Sjöstedt (FP),
Kulturborgarråd, Stockholms stad
När kulturpolitik reduceras till organisationsreform 22 februari 2010
Posted by Madeleine Sjöstedt in Internet och kulturen, Kultur för fler.Tags: dramaten, finansiering, internet, IPRED, kulturpolitik, kulturstöd, Kulturutredningen, Kungliga biblioteket, sponsring, upphovsrätt
1 comment so far
Kulturpolitiken blev: en organisationsreform.
Det är inte mycket kvar på mandatperioden nu, men säkert är att regeringens kulturpolitik har viktiga utmaningar för kulturlivet som fortfarande väntar på att bli hanterade. Det främsta exemplet på detta är utredningen Spela samman – en ny modell för statens stöd till regional kulturverksamhet (SOU 2010:11) som presenterades för kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth idag.
Vi i Stockholms stad tog ställning för den s k portföljmodellen som den presenterades i kulturutredningen. Utredningens förslag var att Stockholm skulle få ett undantag och inte behöva ingå i modellen. (Läs mer om vad vi tycker om själva reformen i stadens remissvar 1 och 2). Skälen till detta kvarstår: staten riskerar flytta över sin egen byråkrati till landstinget, landstinget tvingas bygga upp en struktur för uppgifter man inte tidigare haft, Sveriges största teater Stockholms stadsteater riskerar avbräck samt att staten tvingar fram en ny regional struktur i ett län som undanbett sig detta.
Man önskar kulturministern ett bättre öde. För även om denna reform skulle drabba Stockholm, och kanske förstöra en del, så är rimligen inte frågan vem som fördelar kulturpengarna den viktigaste i kulturpolitiken. För samtidigt som kulturdepartementet har koncentrerat sig på att arbeta med organisationsfrågor, så har man missat många andra viktiga och spännande utmaningar som kulturpolitiken står inför.
Här är några förslag som regeringen borde ha tagit initiativ till:
En viktig utmaning är att den svenska kulturpolitiken alldeles för länge har handlat om hur verksamhet ska finansieras, och inte om hur tillväxten i kulturlivet kan stärkas. Det finns flera sätt att förändra detta:
- Om svenskarnas kulturintresse ökade skulle kulturens kraft stärkas över samhället, och verksamheternas ekonomi förbättras. Det behövs en nationell politik för tillväxt i kulturpolitiken. Utgångspunkten bör vara att kvalitetskulturen ska nå fler medborgare så att intäkterna från biljettförsäljning ökar, och att väljarna ställer krav på högre kulturstöd.
- Under många år har moderaterna argumenterat för att medborgarna ska ta större ansvar för kulturpolitiken och att sponsring är en viktig väg för detta. Nu har de haft makten över både kulturdepartementet och finansdepartementet under flera år. Men ingenting har hänt! Var är avdragsrätten?
- Pensionssystemet har slagit hårt mot kulturlivets ekonomi. Den reform som skulle förändra detta har redan tagits fram men tyvärr ännu inte genomförts.
Ett annat sorgebarn är Kungliga Operan. Byggnaden är för liten för att ta emot internationella gästspel. Scenmaskineriet är i akut behov av renovering. Och Operans ekonomi är i fritt fall. Dessa problem måste åtgärdas. En början kan vara att ge Operan och Dramaten i uppdrag att samarbeta om sina verkstäder och administration. Det skulle ge avsevärda pengar över till att producera scenkonst.
En annan av den svenska kulturpolitikens viktigaste uppdrag har länge varit att så många som möjligt ska ha tillgång till hela det svenska kulturarvet. Internet ger helt nya förutsättningar för att producera och sprida film, musik, teater, opera, litteratur, foto, arkiv etc. Men de politiska initiativen för att förverkliga detta har varit mycket få. Här kommer några exempel:
- Alla statliga museer borde fått uppdraget att göra sina elektroniska arkiv tillgängliga via internet, och märka upp det upphovsrättskyddade materialet med Creative Commons-licenser.
- Istället för att se hur upphovsrätten kan förändras för att bejaka spridning och produktion av kultur, har man infört ipredlagen för att skydda dem som fortfarande tror att CD- och DVD-skivor är framtiden.
- Nationalscenerna borde fått uppdraget att sända alla sina uppsättningar via Folkets hus och parkers nätverk av digitala biografer på 85 platser i hela landet. Då hade de inte bara behövt sända från Metropolitan – vilket i sig är strålande – utan också från de scener som alla svenska skattebetalarna har betalt.
- Kungliga Bibliotekets insamling i projektet kulturarw3 borde inte fått ta paus. Det borde istället blivit ett central uppgift i det nya uppdraget
Madeleine
Operan snuvar oss på konsten 5 februari 2010
Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.Tags: dramaten, ekonomi, kulturpolitik, Opera, operan
2 comments
Hur kan det egentligen komma sig att Kungliga Operan, en av Sveriges största kulturinstitutioner, står på randen till konkurs? Frågan har stötts och blötts de senaste dagarna i samband med att Operan lägger ned föreställningen Batseba och går med kraftiga underskott. Se bl a Svd. Därmed visas inget modernt på Operan i år och uppdraget från staten kan inte uppfyllas.
Som journalisten Eric Schüldt konstaterar, är det nästan alltid är fullt på Operan, hur kan man då inte veta ungefär vilka intäkter man har?
Enligt årsredovisningen för 2008 hade Operan intäkter på 464 miljoner kronor. Av dessa var 383 miljoner , dvs 83 procent, statligt drifttillskott som man redan visste om i början av året. Resten är biljettintäkter med mera. Förutsättningarna inför 2009 var inte sämre. I statsbudgeten för 2010 (s. 51) konstaterar regeringen att ”Sammantaget ökar därmed bidraget till Operan med 16 106 000 kronor för 2010.”
Underskottet är dessutom inte en överraskning eftersom Operan redan i somras rapporterade att underskottet under första halvåret var hela 3,5 miljoner kronor. Problemen med pensionsreformen är förvisso stora, men de är inte nya.
Nationaloperans problem är allas våra problem. Den svenska operakonsten är beroende av en nationalscen som fungerar. Nu förefaller bristerna akuta. (mer…)
Varför skulle Dramaten och Operan inte tjäna på att gå samman? 18 februari 2009
Posted by Erik in Från huvudstad till världsstad.Tags: dramaten, operan, sammanslagning
4 comments
Idag publicerar Madeleine en artikel på Newsmill med ett antal frågor som Dramaten och Operan borde svara på innan de avfärdar förslaget om att de borde gå samman, för att kunna frigöra resurser från administration och teknik, till själva scenkonsten. Artikeln finns här.
Debatten började med att Madeleine skrev en artikel på DN-debatt. I tidningarna kommenterade sedan flera personer förslaget. Kommentarerna och Madeleines repliker finns här och här.
Fortfarande har varken Operan eller Dramaten besvarat förslaget i sak. Förhoppningsvis gör de det nu.
Erik
Västgötatidningar: Låt Riksteatern vara med i sammanslagningen 12 februari 2009
Posted by annaws in Kultur för fler.Tags: dramaten, operan, riksteatern, sammanslagning
1 comment so far
På ledarplats i Västgöta-Bladet och Falköpings Tidning får Madeleines förslag som sammanslagning av de administrativa delarna av Operan och Dramaten beröm. Tidningarna gillar idén om att överskottet kan gå till Riksteatern.
Men, anser tidningarna, Riksteatern har ju också sin verkstad i Stockholm, den borde också få vara med i sammanslagningen!
Tänk vad roligt att fler vill vara med! Låt oss hoppas att Operan och Dramaten hakar på.
Anna
Sammanslagning faller i god jord 11 februari 2009
Posted by annaws in Okategoriserade.Tags: dramaten, Dramaten och Operan, operan, sammanslagning
1 comment so far
59 procent av Expressens läsare vill att Operan och Dramaten ska slås ihop, medan 41 procent är emot. Det visar resultatet av en webbfråga som presenteras i tidningen idag.
Flera av Dramatens och Operans stjärnor visar också visst intresse, enligt Expressen. Tidningen skriver att flera stjärnor på Dramaten och Operan som tidningen har talat med, inte är avvisande till en sammanslagning, så länge det gäller de administrativa delarna. Skådespelaren Marie Göranzon säger exempelvis att en sammanslagning av verkstäderna kan vara aktuellt och sångerskan Anne Sofie von Otter säger att det är värt att utreda. Skådespelaren Jan Malmsjö kan tänka sig en sammanslagning – om pengarna får stanna på teatrarna.
Förslaget om sammanslagning av Operan och Dramaten har mött både positiva och negativa reaktioner. Flera uttrycker att ett administrativt samarbete kan vara aktuellt, men inte ett konstnärligt. Madeleines förslag gäller dock endast de administrativa delarna av teatrarna, exempelvis verkstäder, skrädderi och biljetthantering. Var teater ska fortsätta ha sin egen konstnärliga ledning och – förstås – sitt eget hus.
Anna
Varför tänka nytt när man kan göra som man alltid gjort? 10 februari 2009
Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad.Tags: dramaten, operan, parkteatern, sammanslagning, Stadsteatern
7 comments
Mitt förslag i gårdagens DN om att slå ihop Dramaten och Operan har rönt både ris och ros. Det är glädjande att förslaget har väckt debatt. Jag vill passa på att kommentera några av inläggen.
Den mest upprörda kritiken kommer från den före detta Dramatenchefen Lars Löfgren på debattplats i DN. Tyvärr, utvecklar inte Lars Löfgren vad som är problemet med förslaget, mera än att det är fel person som säger fel sak.
Min uppfattning är att vi ska få ut så mycket kultur som möjligt för varje satsad krona. Mer kultur leder till en större förståelse bland flera för att kultur att viktigt och nödvändigt. Detta gör det i sin tur möjligt för sektorn att växa ytterligare.
Löfgren med flera kritiker tycks tro att det just inom kulturen inte skulle finnas några samordningsvinster att göra, genom att samarbeta och slå ihop t ex lönehantering, biljettsystem etc. Men inom Stockholm stad har vi flera goda exempel på att det fungerar. För ett antal år sedan samordnades Parkteatern med Stockholms stadsteater.
Olyckskorparna sa att det skulle leda till mindre teater eller kanske nedläggning. Effekten blev i det närmaste fördubblat antal föreställningar. Marionetteatern hade för några år sedan stora problem. Genom att samordna teaterns verksamhet med Stadsteatern kunde teatern utvidga sin verksamhet och nå en större publik.
Det finns flera internationella exempel på där den nationella scenkonsten är samlad eller samordnad på olika sätt.
I DN kultur kliar sig Leif Zern i huvudet för att förstå hur logiken hänger ihop. Varför ge överskottet till Riksteatern istället för att ge det till Dramaten och Operans verksamhet? Detta är en mycket relevant fråga och förtjänar naturligtvis att diskuteras. Kanske kan egen tillgång till frigjorda resurser skapa en ökad förståelse för de fördelar som samordning bör innebära.
Däremot tillgodoser det inte den kritik från övriga landet som jag ofta möter, att en för stor del av de statliga kulturanslagen går till Stockholm. Eftersom jag vill värna den publika verksamheten vid såväl Dramaten som Operan skulle jag hellre se att det är administrativa vinster som tillfredsställer landets behov av teater än eventuella urholkade bidrag. Ett ökat anslag till Riksteatern skulle ge mer teater – om än på andra håll än i Stockholm.
Till sist slår Margareta Sörenson i Expressen ett slag för den lilla teaterns kvalitet. Hon menar att små enheter i en större struktur är de som fungerar bäst, exempelvis Unga Klara eller Unga Dramaten. Det får inte bli för stort, skriver Sörenson.
Men Unga Klara och Unga Dramaten har ju inte sina egna verkstäder, perukmakerier och biljetthanteringssystem, de är ju en del av en större enhet. Det är ju just den stora strukturen som gör att den lilla kan fungera. Precis så som det skulle kunna bli vid en sammanslagning av Operan och Dramaten; samma administration men olika konstnärliga delar. Totalt sett mer teater för pengarna.
Madeleine
Slå ihop Operan och Dramaten – bidrag till kulturutredningen 9 februari 2009
Posted by annaws in Okategoriserade.Tags: dramaten, kulturstöd, Kulturutredningen, operan, sammanslagning
10 comments
På torsdag presenterar kulturutredningen sin rapport. Några delar ur utredningen har redan presenterats. Se exempelvis DN här och här. Madeleine lämnar idag ett bidrag till utredningen på DN debatt (se artikeln nedan).
Anna
Nu måste vi slå ihop Dramaten och Operan
Snart presenterar kulturutredningen sin rapport med en ny kulturpolitik för staten. Ett antal förslag om sammanslagningar har redan framkommit.
Tre nya myndigheter ska ansvara för kulturarv, bevarandefrågor respektive kulturstöd. Kulturstödet ska fördelas från bidragsmyndigheten till regioner, som i nästa led ska fördela till kulturverksamheterna.
Denna renodling och nypaketering i strukturerna kan bli positiv för kulturpolitiken. Men mera finns att göra som handlar om kulturpolitikens innehåll:
För det första behövs förändringar i strukturerna även i stödsystemet för det fria kulturlivet. Det fria kulturlivet driver utvecklingen framåt. Men det är oklart om stödsystemet är till för att främja kvalitetskultur eller att nå ut med kultur till så många som möjligt.
I regleringsbrevet till Kulturrådet beskrivs problemet väl. Målet för bidragsgivningen ska vara: ”ett omfattande och varierat kulturutbud av hög kvalitet för alla i hela landet”.
Vad är då viktigast, hög kvalitet eller en spridning av kulturstöden över landet? Hur väger man ”hög kvalitet” mot ”alla i hela landet” när pengarna ska fördelas? Kvalitetskultur har en förändrande kraft, men den förändrar ingenting om den inte kommer medborgarna till del.
Från huvudstad till världsstad 