jump to navigation

Madeleine i Nya Vågen 20 september 2012

Posted by angusthlm in Konstnärlig frihet.
Tags: , ,
1 comment so far

 

Igår deltog Madeleine i SR:s kulturprogram Nya Vågen där hon diskuterade vikten av armlängds avstånd mellan konsten och kulturpolitiken. I debatten deltog även vänsterpartisten Daniel Sestrajcic som är ordförande i Malmös kulturnämnd. Sestrajcic har den senaste tiden väckt debatt genom sitt sätt att flytta över makt från tjänstemän till politiker.

Du kan lyssna på programmet genom följande länk: Makten över kulturmedlen

/ Anders

Sista kulturnämnden före sommaren 15 juni 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.
Tags: , , , , , ,
add a comment

Igår sammanträdde Kulturnämnden för sista gången innan sommaren tar vid. Sammanträdet ägde denna gång rum på stockholmarnas egen konsthall – Liljevalchs – och före sammanträdet gav konsthallschefen Mårten Castenfors alla nämndledamöter en visning av den nu pågående utställningen Hemslöjden på Liljevalchs. På dagordningen återfanns flera viktiga frågor för kulturen i Stockholm.

Som en konsekvens av att Kulturnämnden i slutet av förra året antog nya riktlinjer för stadens kulturstöd till det fria kulturlivet utsågs igår den referensgrupp som ska tillföra kulturförvaltningen särskilt värdefulla kompetenser i arbetet med att bedöma inkomna ansökningar. Referensgrupper har visserligen funnits tidigare men då har de utsetts direkt av förvaltningen medan de nu utses av nämnden efter ett öppet nomineringsförfarande.

De personer som kan komma ifråga för att ingå i referensgruppen måste först ha blivit nominerade – antingen av sig själva eller av någon annan. I kulturnämndens handlingar redovisas sedan samtliga nomineringar och i tjänsteutlåtandet från kulturförvaltningen motiveras förvaltningens förslag till nämnden.

För oss i majoriteten har arbetet med referensgrupper varit en viktig del av arbetet med att modernisera stadens bidragsgivning till det fria kulturlivet. Detta av framförallt två skäl. För det första eftersom det nya stödet tydligare understryker vikten av konstnärlig kvalitet och konstnärlig förnyelse i stadens bidragsgivning – och då gäller det att staden utöver förvaltningens mycket duktiga handläggare har tillgång till särskilda kompetenser i referensgrupperna. För det andra därför att referensgrupperna är ett led i hur staden arbetar med principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal är sistnämnda av stor vikt eftersom ekonomiskt stöd från det offentliga alltid innebär att en maktrelation byggs upp mellan politisk makt och kulturliv. Historien innehåller allt för många exempel på hur kulturen blivit ett instrument för att förhärliga de styrande – kyrkan, politiker, monarker. Därför måste bidragssystemen konstrueras på ett sådant sätt att politiken stödjer kulturen utan att styra det konstnärliga innehållet. Den nya referensgruppen innebär här en förstärkning.

Glädjande nog röstade alla partier förutom ett för förvaltningens förslag. Det parti som motsatte sig referensgruppens sammansättning var Miljöpartiet som hellre föredrar en modell där även politiker ingår i referensgruppen.

En annan fråga nämnden tog ställning till var folkbiblioteket i Akalla. Bakgrunden till att frågan kom upp är den strukturplan för Stockholms stadsbibliotek (SSB) som nämnden röstade igenom i våras. Strukturplanen är det dokument som undersöker och fastslår var i staden våra folkbibliotek ska ligga och hur de ska ha öppet för att utifrån befintliga resurser maximera stockholmarnas tillgång till bibliotek.

Biblioteken har varit ett mycket prioriterat område för Stockholms stad sedan alliansens tog över makten i Stadshuset och Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken. Under min tid som kulturborgarråd har anslagen till biblioteken ökat dramatiskt och vi har arbetat med flera nya koncept för hur biblioteken ska nå nya målgrupper, exempelvis förlängda öppettider, t-banebibliotek och fler målgruppsanpassade bibliotek.

Kortfattat kan man säga att den vägledande devisen för SSB är att stadens folkbibliotek ska ligga där stockholmarna rör sig, vara öppna när stockholmarna har tid att besöka dem och att anslagna medel ska användas på ett effektivt sätt.

Strukturplanen innehåller en lång lista på olika satsningar: Bibliotek som bör renoveras, bibliotek som bör flytta, nya bibliotek som föreslås byggas. Ett av förslagen som presenterades i strukturplanen var att biblioteksresurserna i Akalla bör flytta till de närliggande biblioteken i Husby och Kista för att på så sätt använda resurserna bättre och få ut mer biblioteksverksamhet för pengarna. SSB:s målsättning är att när resurser frigörs i Akalla kan verksamheten i Kista och Husby dels bli bättre och attrahera fler besökare och låntagare, dels kan SSB använda resurserna till att satsa på uppsökande biblioteksverksamhet i Akalla.

Om detta beslut var nämnden oenig. Folkpartiet, Moderaterna och Miljöpartiet röstade för medan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna röstade emot.

En tredje fråga av vikt var den om nytt stödsystem för folkbildningen i Stockholm. Det nya stödet till folkbildningen innebär ett flertal viktiga förändringar jämfört med stadens tidigare bidragsgivning. Genom att staden nu ger möjligheten att söka medel för mer än ett års verksamhet ges bättre förutsättningar för kontinuitet i studieförbundens verksamhet. Genom att bidragens storlek snarare ska vara beroende av verksamhetens olika kvaliteter och dess framåtriktade arbete framför dess kvantitet minskar såväl risken för volymjakt där kvantitet sätts främst som risken för fusk.

I denna fråga röstade alla partier i nämnden för förutom Vänsterpartiet som ville att återremittera förslaget.

/ Madeleine

Politisera inte konsten 29 december 2011

Posted by angusthlm in Konstnärlig frihet.
Tags: , ,
add a comment

I P1-morgons sändning kunde man idag lyssna till en kulturdebatt mellan sverigedemokraten Hans Olof Andersson och socialdemokraten Maria Nyman Stjärnskog, båda ledamöter i Region Skånes kulturnämnd. Ämnet för debatt var att teatergruppen Teaterrepubliken i Malmö nyligen beviljats medel för att bland annat sätta upp en pjäs i vilken Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson spelar en central roll. En pjäs vilken enligt Teaterrepublikens dramatiker Jens Peter Karlsson ska vara en kritisk granskning av Sverigedemokraternas mediestrategi.

Andersson menade att kulturnämnden inte borde bevilja medel till en pjäs som tar politisk ställning medan Nyman Stjärnskog försvarade den konstnärliga friheten och kulturnämndens beslut.

På ett intressant sätt belyser morgonens debatt vinterns kanske mest brinnande teaterfråga: Hur politiken ska förhålla sig till teater som behandlar politiskt kontroversiella spörsmål. Ska det finnas politiska pekpinnar som avgör vilka ämnen en teater får behandla om den ska erhålla offentliga medel?

Tidigare i vintras rönte Stockholmsbaserade Turteaterns dramatisering av Valerie Solanas SCUM-manifestet stor medial uppmärksamhet. Den debatten tangerade samma frågeställning i den bemärkelsen att vissa tyckte det var fel att Stockholms stad ger medel till en teater vilken sätter upp en pjäs som, enligt vissa kritiker, uttrycker hat mot män.

Jag tycker att det finns ett väldigt starkt argument som talar för att det offentliga vid medelstilldelning inte ska ta hänsyn till en teaters eller en teateruppsättnings politiska innehåll. Yttrandefriheten, både som mål och medel. Politiken ska inte politisera konstens innehåll och avgöra vilka teman som är tillåtna att yttra sig om respektive vilka teman det inte är tillåtet att yttra sig om.

Denna hållning kan man dels försvara teoretiskt, dels praktiskt.

Den teoretiska ingången rör målet med kulturpolitiken. Det offentliga understödjer kulturen därför att det finns en övertygelse om att kulturen – som många gånger utan offentliga stöd inte skulle finnas – ger människor verktyg att förhålla sig kritiska till samhällets normer, strukturer och utveckling. Verktyg både viktiga för demokratin och för den enskilda människans frihet. Går samhället in och styr över konsten kommer denna funktion att slås sönder: Kulturen får i sådana fall enbart en bekräftande roll i den bemärkelsen att den tilldelas uppgiften att understödja vedertagna estetiska eller politiska föreställningar.

Den praktiska ingången rör tillämpningen av en politisk styrning – om man nu skulle önska en sådan. Hur ska det offentliga utforma politiska kriterier som avgör vad som är ett tillåtet ämne och vad som inte är det? Var går gränsen mellan att en teater behandlar ett politiskt ämne och tar ställning till detsamma? Jag tror att varje försök till sådana gränsdragningar är ogörlig och att en tillämpning av sådana regler skulle bli mycket godtycklig.

Istället för att göra politiska bedömningar i politiska församlingar av anslag till konstnärlig verksamhet är det att föredra att bedömningen sker på kvalitetsmässiga grunder av personer med stor kännedom om den konstart bedömningen rör. Det är vad den berömda principen om armlängds avstånd handlar om – en princip som borgar för konstens och kulturens frihet.

/Anders