Om bibliotekens yttrandefrihet 29 april 2013

I gårdagens Expressen skrev Madeleine om förslaget till ny bibliotekslag med anledning av de många diskussionerna om vad som ska och vad som inte ska få finnas på folkbiblioteken och hur detta ska bestämmas. Du läsa artikeln genom att trycka på följande länk ”Lex Tintin för yttrandefriheten” eller läsa den längst ned i detta blogginlägg.

Som en parentes kan nämnas att just Tintin i Kongo, som nämns i bildtexten till artikeln, aldrig rensades ut från bibliotekshyllorna på Kulturhusets bibliotek TioTretton i höstas av den enkla anledningen att det albumet inte fanns i bibliotekets bestånd. På bloggen Hög av serier kan du läsa Anders Lundgrens, medarbetare på Kulturhuset, betraktelse av händelseförloppet. Du kan också läsa Jan Gradvalls som skrivit om Tintin i Kongos frånvaro på TioTretton på Expressen, länk finns här.

/ Anders

Den nya bibliotekslagen som nu föreslås kan sätta stopp för censurivrarna. Det är positivt att den slår fast biblioteken ska värna yttrandefriheten, inte beskära den.

I Sverige har det hittills saknats bestämmelser om folkbibliotekens utbud. I detta avseende skiljer vi oss från exempelvis Norge och Danmark. I förslaget till en ny bibliotekslag sägs det dock tydligt att folkbibliotekens medieutbud ska präglas av allsidighet och kvalitet. Med allsidighet menas att bibliotekens utbud ska vara allsidigt sammansatt och att mediebeståndet inte får inskränkas utifrån ideologiska, politiska eller religiösa ställningstaganden.

Detta är en förändring som innebär att kulturpolitiken mycket tydligare måste förhålla sig till principer för medieurval. Tidigare diskussionerna om stereotypa och stötande skildringar i bland annat Tintin, Lilla Hjärtat, Pippi Långstrump och Robinson Kruse har rest krav på att biblioteken ska rensa ut böcker från sina bestånd, eller att avstå från att köpa in böcker. Vissa folkbibliotek har fallit för interna eller externa påtryckningar och gått dessa viljor till mötes.

Ideologiska utrensningar är ofta resultatet av bibliotekstjänstemäns eller kulturpolitikers goda intentioner. Man vill ta bort sådant som väcker anstöt. Men i all välvilja ruckas samtidigt bibliotekens demokratiska uppdrag: Att till allmänheten fritt ge tillgång till litteratur.

Detta är främmande för mig som liberal. För oss liberaler finns biblioteken till för att tjäna allmänheten genom fri tillgång till information. Biblioteken ska inte vara ett politiskt instrument för att få människor att tänka på ett visst sätt utan vara ett verktyg och en resurs för att få människor att tänka själva.

Denna hållning är en av anledningarna till att bland det första jag gjorde när jag tillträdde som kulturborgarråd var att avskaffa de politiska råden för biblioteken i Stockholm samt till min kraftiga reaktion på den normkritiska utrensning som en chef påbörjade på Kulturhuset i höstas.

Så länge biblioteken varken har oändligt med utrymme eller oändliga inköpsmedel kommer ett urval att ske och en prioritering att göras vid inköp av litteratur. Att rensa ut, eller inte köpa in, en bok baserat på dess innehåll är därför inget anmärkningsvärt, inflikar vän av ordning.

Men det är inte urvalet i sig som är stridsfrågan, utan hur detta urval sker. Skillnaden är stor mellan att å ena sidan fråga sig om en bok är värd att köpas in trots dess eventuella brister, men tack vare dess övriga kvaliteter, såsom historisk relevans. Eller att å andra sidan anse att en bok ska rensas ut, eller inte köpas in, på grund av dess brister, trots dess kvaliteter. Detta är mer än semantik.

Medan förstnämnda urvalsprincip står för att det som har kvaliteter, är efter- frågat, har historisk betydelse eller är av litteraturhistorisk vikt, ska få finnas kvar trots eventuella brister står det sistnämnda för ett förhållningssätt där allt missbehagligt ska bort från hyllorna.

I denna diskussion är det lätt att blanda samman litteraturens innehåll med ståndpunkten att litteratur trots obehagligheter i dess innehåll ska få finnas på biblioteks- hyllorna. Låt mig därför klargöra att stereotypa skildringar av olika grupper både i samtida och dåtida litteratur är ett stort problem. Jag hoppas innerligt att all litteratur, barnlitteratur i synnerhet, ska vara fri från stereotypiseringar. De många diskussionerna är därför välbehövliga och förändrar mångas inställning till litteratur som tidigare ansetts vara oskyldig. Varje bibliotek har också ett ansvar för hur man exponerar böcker.

Det är ett missförstånd att censur alltid införs med onda avsikter. Nej, ofta införs den med de mest goda avsikter. Men censuren är bedräglig som politiskt verktyg då den gör våld på de principer som är det fria samhällets utgångspunkt, fria människors förmåga, rätt att ha fri tillgång till information och fritt uttrycka sina åsikter – även det som är obehagligt, dumt, ja till om med förolämpande.

Det som föreslås i den nya bibliotekslagen måste tillämpas som en Lex Tintin – för att hjälpa biblioteken att stå fria i yttrandefrihetens tjänst.

Madeleine Sjöstedt (FP)
Kultur- och fastighetsborgarråd Stockholms stad