Oppositionen vilse i den offentliga konsten 19 januari 2012

Idag har Dagens Nyheter ett stort reportage om klotter och gatukonst där flera ledande företrädare från oppositionen ifrågasätter Stockholms stads klotterpolicy. Exempelvis menar oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) att ” vi (staden) måste börja göra en skillnad mellan vad som är konst och vad som är skadegörelse” och Mats Berglund (MP)  säger att ”man inte kan dra alla över en kam”.

Problemet är bara att frågan inte handlar om vad som är konst respektive vad som inte är konst. För naturligtvis, och lyckligtvis, är det inte politiker som definierar konstbegreppet.

Nej, det är givetvis mycket mer komplext än så. Frågan handlar i själva verket om själva uppförandet. Det är handlingen som inte är tillåten, inte en viss konstart, exempelvis graffiti.

Låt oss leka med tanken att staden hade en annorlunda hållning, det vill säga att frågan om ”verket” ska få sitta/stå kvar, blev en fråga om dess kvaliteter (är det konst?).

En sådan hållning är givetvis möjlig – men frågan är om den är önskvärd. För vad den innebär om man nagelfar tanken är att klottrets laglighet ska avgöras beroende på dess resultat: Bedöms klottret vara konst var dess uppförande lagligt; bedöms det inte vara konst var handlingen olaglig. Det vill säga att resultatet av klottrandet ska avgöra om det var olaglig eller inte. För den enskilde medborgaren blir rättsosäkerheten total.

Men än värre än de tankemässiga irrvägar som oppositionens uttalanden leder oss in på är de praktiska konsekvenserna. Medan vissa klottrare skulle gå fria (deras verk anses vara konst) skulle andra klottrares bötfällas (deras alster anses inte vara konst). Och hur behandlar man de fall där skadegörelsen som handling anses vara konst? Vill Rudin att det ska vara fritt fram för nerklottrade tunnelbanevagnar bara för att vissa anser det vara konst?

Att Rudin därutöver utmålar dem som inte vill att det ska vara fritt fram att måla i staden som fascister och att stadens policy handlar om censur är bara absurt. Bara för att Rudin inte delar den Stockholms folkvalda församlings mening behöver han inte övergå till demagogins fula knep och beskylla sina meningsmotståndare för saker de absolut inte är och aldrig har varit.

Till problemet finns även andra komplexa frågeställningar som rör enskilda individers makt över det offentliga rummet visavi det offentligas makt över detsamma. I staden finns demokratiskt framtagna beslutsvägar för hur det offentliga rummet ska gestaltas. Ges klottrarna rätten att efter eget huvud gestalta det offentliga rummet åsidosätts givetvis demokratin till förmån för enskilda personers tycke och smak.

Jag tror dock att det finns många relevanta frågor att ställa gällande konst i offentliga miljöer. Bland dessa hör framförallt hur vi kan förändra och vidga vår syn på vad den offentliga konsten är. Detta handlar dock snarare om att samtidskonsten har förändrats dramatiskt de senaste decennierna än om att klottrare ska få tillåtelse att uppföra ”konst” på allmän plats utan det allmännas samtycke. En sådan hållning innebär också att jag anser att staden kan vara mer generös i tillståndsgivningen – inte för att acceptera klotter och skadegörelsen utan för att skapa ett mer kreativt och spännande Stockholm.

/ Madeleine

Läs mer:

Rasmus Jonlunds (FP) inlägg genom att klicka här.

Jesper Svenssons (FP) inlägg genom att klicka  här.