Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter, Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.
Tags: valmanifest
Rösta för skolan, så heter Folkpartiets valmanifest som presenterades nu i veckan. Som namnet på valmanifestet avslöjar är skolan fortsatt i fokus för Folkpartiet. Utbildning är för oss liberaler grundläggande. Det är i klassrummet individen får möjlighet att forma sin framtid och bryta upp från sitt sociala arv. Ett rättvist samhälle där individen ges möjlighet att växa har utbildningen som grundbult. Folkpartiet har lagt om svensk skolpolitik de senaste åtta åren, fokus har lagts vid skolans kunskapsuppdrag och lärarnas status. Det kommer att ta lång tid men, vilket de flesta som har kontakt med skolelever vet, är det viktigt att det arbetet får fortsätta.
Kulturpolitiken är utbildningspolitikens syskon. Det är ingen slump att jag brukar säga att klassresan börjar i klassrummet, och att den tar genvägen över biblioteket. Kulturen i dess olika uttrycksformer innebär att man lär känna såväl sig själv, andra som samhället. Ytterst är den ett verktyg för individen att förändra både sin egen situation och det samhälle hon lever i. Därför är kultur en demokratisk rättighet och därför måste kulturen nå fler.
Samtidigt har kulturen, liksom utbildningen, ytterligare en dimension: Den är en demokratisk nyttighet. Att väljarna kan ta del av det demokratiska samtalet, informera sig och diskutera är viktigt för demokratins överlevnad. Ett levande kulturliv med förlag, tidningar, teatrar, gallerier, public service, konsthallar och museer – bland mycket annat – är avgörande för att vi ska ha en fungerande demokrati. Yttrandefriheten – ordets och tankens frihet – är grundläggande för en liberal kulturpolitik.
I Folkpartiets valmanifest finns ett antal förslag för en offensiv kulturpolitik. En politik som minskar läsklyftorna, ger bättre förutsättningar för kulturlivet at växa, skapar en bättre finansiering av public service, vill se fler fristäder för förföljda kulturskapare i Sverige, ett mer tillgängligt kulturarv. Läs förslagen här nedan och du vill läsa hela valmanifestet i sin helhet kan du göra det här.
- Läsning i fokus. Att stimulera till läsning handlar om kultur, demokrati och jämställdhet. Läsklyftorna måste minska och läsning prioriteras i skolans alla stadier. Alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek.
- Mer kultur till barn och unga. Kultursatsningen Skapande skola ska värnas. Förutsättningarna för att musik- och kulturskolan får ett nationellt kunskapscentrum ska prövas.
- Tillväxt i kulturen. Kulturens plats i samhället stärks och dess oberoende från politiska beslut ökar när den bärs av många. Det bör utredas om extern finansiering till kulturen kan stimuleras genom avdragsrätt för gåvor på samma sätt som idag gäller för vissa ideella organisationer och forskning. Kulturpolitiken ska syfta till att fler tar del av den kultur som har offentlig finansiering.
- TV-licensen i dess nuvarande form bör avskaffas. En ny finansiering av public service-medierna ska slå vakt om bolagens oberoende.
- Fler fristadsförfattare. Ett utökat antal fristadsförfattare och fristadsbostäder behövs över hela landet. Andra konstarter ska också inkluderas i fristadssystemet.
- Gör kulturarvet tillgängligt. Det kulturarv som finns i Sverige är en del av mänsklighetens gemensamma kulturarv och ska hållas tillgängligt för kommande generationer. Museernas roll som bildningsinstitutioner och deras forskningsanknytning ska stärkas.
/ Madeleine
Läs mer: FP vill avskaffa tv-licensen
Posted by jonasuebel in Demokrati och mänskliga rättigheter.
En av de personer som har betytt allra mest för mig, såväl personligt som politiskt, har gått bort. Med anledning av hennes död publicerade tidningen NU idag dessa minnesord:
Halina Kaiszauri har avlidit. Vissa personer ger starka avtryck. Halina Kaiszauri var en sådan person. Halina drevs i flykt tre gånger under sitt liv. Från Polen till Georgien vid andra världskrigets utbrott, från Georgien till Polen, från Polen till Sverige 1970 efter den antisemitiska kampanjen som startat 1968. Hon bytte språk lika många gånger. Till Folkpartiets ungdomsförbund kom hon 1975 och stannade i 20 år. Eftersom Halina inte tillät att man talade om hennes ålder, inträffade pensioneringsdagen när Halina tyckte att det passade bäst, efter 70.
Halina blev en mycket viktig person för alla oss ungdomar som passerade förbundskansliet. Lika krävande och hård som varm och stimulerande. Vi fick glädjen att uppleva en sann intellektuell av centraleuropeiskt snitt. En person som följde världshändelserna på olika språk och med en för oss ny infallsvinkel. Som lusläste polska exilskrifter och kunde ge en blixtsnabb analys av händelserna i Kreml. Vars höga krav gav oss stimulerande motstånd och i värsta fall ett väsande åtföljt av en avfärdande gest, vilket utmanade oss att bli starkare, smartare och skarpare. Men som alltid, alltid stod på vår sida med värme och plommonkaka i beredskap, ”vad skulle jag vara utan er – mina jämnåriga är ju så trista”.
Halina berättade inte gärna om sitt liv. Men några gånger lyste det igenom: som minnet av då Stalin dog och hon satt och grät framför radion, trots år av rädsla under terror som bland annat resulterade i en fängelsevistelse. Eller då vi den 12 februari 1990 gick gemensamt för att höra den legendariske frihetskämpen Adam Michnik tala efter Polens frigörelse: ”Så roligt, jag har inte träffat honom sedan han vinkade av mig på perrongen då jag for från Warszawa för, på dagen, 20 år sedan”. Vilket sammanträffande, och aldrig tidigare hade heller ett ord yttrats om denna bekantskap. Mest föredömligt var Halinas totala fördomsfrihet, ”han talar så illa om homosexuella, en så ung människa ska inte ha sådana åsikter, det är något konstigt med det”. Hon hade sett för mycket för att fastna i småsinthet och småskurenhet. Denna strålande begåvade kvinna hade naturligtvis kunnat spela avgörande betydelse i större sammanhang än vårt lilla kansli. Men livsverket blev inte mindre för det. Som fostrare av generationer av unga liberaler lärde hon oss vikten av att utmana sig själv och att demokratin är det enda samhällssystem värdigt människan. Hon har haft en stor påverkan på svenska liberalers internationella engagemang och syn på frihet.
Efter 91 år varav merparten av dem under rädsla för förföljelse somnade hon in. Hon hade sin älskade son Konstanty med sig till Sverige och två hett efterlängtade barnbarn föddes här. Hon fick till och med uppleva en stor förälskelse på ålderns höst, ”jag blir förvånad då jag ser den gamla kvinnan i spegeln, för han ser på mig som om jag vore ung och vacker”. Vi är många som har Halina Kaiszauri att tacka för mycket.” Många generationers unga liberaler har mist en förtrogen. Jag sörjer en kär vän.
Madeleine Sjöstedt
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: KULAN-premie, Värdegrundskampanj
Den senaste tiden har Stockholms skolor upplevt ett allt större behov av att diskutera värdegrundsfrågor, inte minst med anledning av den uppmärksammade attacken i Kärrtorp och det antisemitiska klottret som drabbade bland annat Vasa real. Händelser som både skapar stor oro och väcker många frågor bland Stockholms ungdomar. Stockholms stad skjuter därför till två miljoner kronor i en värdegrundskampanj med start höstterminen 2014.
En miljon kronor går till att höja Stockholms stads KULAN-premie (kulturnämndens biljettsubvention för kultur i skolan och förskolan) för föreställningar som tar upp och berör värdegrundsfrågor. För dessa föreställningar höjs Kulan-premien – som normalt omfattar 50 kronor till 100 kronor. Stockholms stads kulturstöd höjs också med en miljon kronor. De avsatta medlen kan sökas av organisationer som vill arbeta med att stärka skolans värdegrundsarbete kring bland annat antisemitism, antiziganism, islamofobi, rasism och alla människors lika värde.
Kulturen har en mycket viktig roll att spela för ett tolerant Stockholm. Med dess hjälp kan man leva sig in i hur andra människor, med andra livsvillkor och erfarenheter, tänker och känner. Att leva sig in i hur det är att ha upplevt krig, rasism av olika former eller könsstereotyper.
/ Madeleine
Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: Per Anger
I anslutning till att hundraårsdagen för den svenske diplomaten Per Angers födelse inföll i december 2013 togs ett gemensamt initiativ mellan Stockholms stad och regeringskansliet om att uppmärksamma Per Angers gärning i Ungern under andra världskriget. Idag invigde Madeleine tillsammans med bland annat trafik- och arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton (M) både ett vårdträd och en minnesskylt på Fåfängan på Södermalm – en plats som Per Anger hade en nära koppling till.
Den 12 juni 1942 förordnades Per Anger till legationssekreterare vid den svenska beskickningen i Budapest. Per Anger initierade det svenska arbetet att rädda så många judar som möjligt undan förföljelse och avrättningar. Per Anger tog initiativ till att utfärda provisoriska pass för ungerska judar, en verksamhet som utökades med utfärdandet av de s.k. skyddspassen när Raoul Wallenberg anlände till Budapest. Arbetet fortsatte under allt farligare omständigheter tills den ryska armén ockuperade landet.
2004 inrättade regeringen Per Anger-priset som delas ut till någon som gjort stora humanitära och demokratifrämjande insatser. Ytterligare information om Per Anger och hans insatser i Budapest finns här.
/ Anders
Läs pressmeddelandet här.
Läs om invigningen på Dagens Epstein i DN
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Internet och kulturen.
Tags: datalagring, Integritet
Idag tillkännagav EU-domstolen att datalagringsdirektivet strider mot EU-rätten se domen här. Den insamling av personuppgifter som direktivet kräver är för omfattande och för oinskränkt för att stå i proportion till behovet. Direktivet utgör ”ett synnerligen allvarligt ingrepp i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet”, skriver domstolen. Kommissionären Cecilia Malmström, tidigare Europaminister (FP), kommenterar här och säger att direktivet är ”ett hafsverk”.
För mig som kulturpolitiker är den personliga integriteten en nödvändig förutsättning för det fria ordet. Jag har därför sedan lång tid tillbaka varit kritisk mot datalagringsdirektivet. Det är väldigt välkommet att direktivet nu har ogiltigförklarats och att EU-domstolen slår fast att medlemsländerna hårdare måste begränsa insamlingen av personuppgifter till det som är absolut nödvändigt för att bekämpa brott. En urskillningslös massinsamling av medborgarnas kommunikationsdata är inte okej.
Det vore fel att tro att datalagringsdirektivet är riskfritt. Det är viktigt att komma ihåg att EU inte bara består av länder som Sverige, där vi har tydliga regler och konventioner mot politisk inblandning i domstolarnas arbete. I dagarna hölls det val i Ungern, där en alltmer auktoritär regering flera gånger har fått kritik för att ha politiserat rättsväsendet. Att ge det landets regering ett omfattande utrymme dels att samla in uppgifter om medborgarnas kommunikation, dels att bestämma villkoren för att uppgifterna ska få lämnas ut, är riskabelt.
Domstolens prövning visar på värdet av att ha starka och oberoende domstolar som värnar medborgarnas rättigheter. På vänsterkanten hör man med jämna mellanrum röster som klagar på hur Europasamarbetet ”juridifierar” politiken, dvs. att EU-domstolen och Europadomstolen lägger sig i politikernas jobb och underkänner demokratiskt stiftade lagar.
Folkpartiet och övriga allianspartier har varit pådrivande för att svenska domstolar ska ha större befogenheter att underkänna lagar som strider mot grundlagarnas och Europakonventionens skydd för medborgerliga fri- och rättigheter. Anledningen är just denna: om demokratin ska tryggas måste alla medborgares grundläggande rättigheter vara mer än bara tomma ord. Idag påminns vi om värdet av ett effektivt rättighetsskydd.
Som EU-vän är jag glad över att EU-domstolen visar sin oavhängighet och rättighetsinriktning. Detta är en seger för tre bärande liberala idéer: Europatanken, rättighetstanken och den personliga integriteten.
Nu måste direktivet skrivas om och nationell lagstiftning anpassas därefter!
Madeleine
Se vidare DN, Ekot och Computer Sweden
Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: örebro, fristad, gävle
De senaste dagarna har Moderaterna i Gävle blivit kulturdebattens medelpunkt sedan de med alla tänkbara – och otänkbara – argument har försökt förhindra att kommunen blir en fristad för en förföljd kulturskapare, något en majoritet i kommunfullmäktige röstat för.
Vad som gör debatten i Gävle särskilt intressant, eller snarare avskräckande, är att Gävlemoderaterna bestämt sig för att överklaga kommunens beslut till förvaltningsrätten med motiveringen att fristadssystemet inte ryms inom den kommunala kompetensen. Ett sådant tilltag utgör ett grundskott mot hela fristadssystemet som funnits i Sverige i över 15 år.
Svenska PENs ordförande Ola Larsmo underströk i en artikel i gårdagens DN Kultur med all tydlighet det allvarliga i situationen:
Man har kanske inte så stora möjligheter att lyckas, då hela åtta kommuner tidigare ansett att det är inom kommunallagens gränser att skydda en hotad gäst. Men Gävlemoderaterna skjuter in sig på en teknikalitet: saken har inte formellt prövats. Försvaret av det fria ordet – i alla fall andras fria ord – ryms enligt dem inte i det kommunala uppdraget. Vad de syftar till är inget mindre än att försöka olagligförklara hela Fristadssystemet och utpeka åtta kommuner som lagbrytare. Läs hela artikeln här
I tisdags eftermiddag blev det också känt att Socialdemokraterna i Örebro säger nej till en Folkparti-motion om att göra Örebro till fristad. Motiveringen till beslutet är densamma som hos Gävlemoderaterna: Det ryms inte inom den kommunala kompetensen. Socialdemokraterna i Örebro olagligförklarar hela fristadssystemet. Ola Larsmo förklarar det allvarliga med Socialdemokraternas hållning i Örebro:
Örebro är det första exemplet på att fristadsfrågan fällts på ett ifrågasättande av dess laglighet, vilket tyvärr kan bli ett prejudikat.
Även Expressens kulturchef Karin Olsson har beskrivit händelseutvecklingen i Örebro och det problematiska med Socialdemokraternas hållning, läs här.
Madeleine riktar i dagens SvD hård kritik mot Gävlemoderaternas inställning till fristadssystemet, läs artikeln här eller nedan:
DEBATT Medan vi andra hoppas att antalet kommuner som tar emot utsatta författare ska öka från dagens åtta, vill Gävlemoderaterna i stället att de ska sjunka till noll. Därmed ifrågasätter de alliansens kulturpolitik, skriver Stockholm kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt.
Det moderata motståndet mot att Gävle ska bli en fristad för en förföljd kulturskapare är inte enbart ett ifrågasättande av om kommunen ska bli fristad eller ej. Det är ett ifrågasättande av om någon kommun över huvud taget ska vara fristad och ytterst ett ifrågasättande av en central del av alliansens kulturpolitik.
Längst fram i kampen mot auktoritära system återfinns kulturen och kulturskaparna. Konstnärer, författare, musiker, journalister och skådespelare som vägrar att underordna sig den inskränkning av varje människas rätt att fritt uttrycka sig som alla auktoritära samhällssystem vilar på. Därför har just dessa varit avgörande för länders demokratisering. Det räcker med att lära av Östeuropas frigörelse för att förstå detta.
Priset de enskilda författarna betalar i denna kamp är högt. Inget sticker så mycket i ögonen på de auktoritära ledarna som det fria ordet. Det är därför tidningar, förlag och radiostationer stängs ned, det är därför kulturskapare och journalister trakasseras, fängslas och mördas.
Efter den iranska fatwan mot författaren Salman Rushdie 1989 kom många till insikten att snabba flyktvägar till säkerhet för utsatta kulturskapare måste etableras. Ett frö till dagens fristadssystem var sått.
Principen i det fristadssystem som i dag har etablerats runtom i världen är enkel. En kommun åtar sig att under en begränsad tid ta emot en utsatt författare. Att bli antagen som fristadsförfattare innebär möjligheten att fly undan repression och en möjlighet att i säkerhet och frihet fortsätta med sitt skapande. När stipendiet är slut kan hen antingen söka asyl, få arbetstillstånd eller, om möjligheten finns, återvända.
Alla vänner av yttrandefriheten förstår det stora värdet av fristadssystemet. Med alliansregeringen har frågan prioriterats och Statens kulturråd bedriver ett föredömligt arbete för att skapa fler fristäder. Växjö, Jönköping, Sigtuna och Skellefteå har på senare tid fattat beslut om att bli fristäder. I Lund arbetar mina partikamrater för att även deras kommun ska bli det.
På sina håll stöter dock fristadssystemet utvidgning på patrull, det visade sig inte minst när Expressen kultur belyste frågan förra året. ”Vi har inte kunnat hitta någon finansiering av detta” sa Lennart Holmlund (S) när han fick frågan om varför Umeå ännu inte tar emot en förföljd kulturskapare – samme Holmlund som med vidöppen plånbok bjudit in hela Europa till kulturhuvudstadsår. När frågan gick till Nackas starke man, Mats Gerdau (M), var svaret att han inte ville ta emot en förföljd författare eftersom Nacka inte ska förvandlas till ett svenskt Christiania (!).
När frågan nu har blivit aktuell i Gävle baserar sig dock motståndet inte bara på prioriteringar eller okunskap. Det rör också principen: svenska kommuner ska inte erbjuda fristäder åt förföljda kulturskapare.
”Vi kommer anmäla det till förvaltningsrätten för att få en vägledning om huruvida det här ingår i kommunens arbete. Det är en fråga om den kommunala kompetensen, vad ska en kommun jobba med och inte jobba med.”, säger Niclas Bornegrim (M) helt frankt till SVT:s ”Kulturnyheterna”.
Medan vi andra vill se antalet fristäder öka från dagens åtta, önskar Gävlemoderaterna att antalet kommunala fristäder ska sjunka till noll. Det moderata överklagandet är alltså inte enbart ett ifrågasättande av om Gävle ska bli fristad. Det är ett ifrågasättande av om någon kommun över huvud taget ska vara fristad. Ytterst är det därmed också ett ifrågasättande av en central del av alliansens kulturpolitik.
Madeleine Sjöstedt (FP)
kultur- och fastighetsborgarråd Stockholms stad
/ Anders
Läs mer: Rasmus Jonlund (FP) skriver om debatten på sin blogg, läs här
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: Ann-Margret Holmgren, Anna Whitlock, Ellen Key, Emilia Broomé, Fröken Frimans krig, Håkan Holmberg, Karl Staaff, Maria Schottenius, Nilsen Edén, Selma Lagerlöf, Signe Bergman, UNT
Den 3 mars uppmärksammade jag här på bloggen att Maria Schottenius, före detta kulturchef i DN, hade fel när hon i en krönika påstod att liberaler var motståndare till att kvinnor skulle få rösträtt vid mitten av förra seklets första decennium. Läs blogginlägget här.
Efter en tids väntan publicerades mitt svar på Schottenius historierevisionism i DN, du kan läsa det här nedan eller via länk till DN här.
Karl Staaff var liksom många liberaler – inte minst inom Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) – drivande för kvinnans rösträtt.
Staaff gjorde dock den taktiska bedömningen, liksom Hjalmar Branting, att man först måste få igenom rösträtten för män. När han tar emot Anna Whitlock och Emilia Broomé från LKPR framkommer detta. Kvinnlig rösträtt är ”eftersträvansvärd” men frågan inte ”mogen”. Högerns motstånd för starkt.
När den manliga rösträtten vann framgång meddelade Staaff att det var kvinnornas tur. När han blir statsminister 1911 arrangerar LKPR fest för att fira hans tillträde. Ganska märkligt om han varit meningsmotståndare kan man tycka. Våren 1912 driver han frågan om kvinnlig rösträtt i riksdagen. Högern stretar dock emot, förslaget faller.
Distinktionen borde inte vara alltför svår. Det är en sak att vara emot kvinnlig rösträtt, en helt annan att av taktiska skäl driva igenom först den manliga, sedan den kvinnliga rösträtten. Staaff var utsatt för intensiva förtalskampanjer, det är tråkigt att Maria Schottenius (DN 4/3) är dessas arvtagare.
Madeleine Sjöstedt
Kultur- och fastighetsborgarråd (FP)
I helgen tog även Håkan Holmberg, politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, upp frågan i en mycket läsvärd artikel med rubriken Historien förnekas på DN Kultur som du kan läsa här. Holmberg avslutar sin artikel mycket skarpt:
Man kan tycka att Staaff, liksom Hjalmar Branting, valde fel taktik 1905. Men det upphäver inte det historiska sammanhanget och betyder inte att någon av dem var mot kvinnlig rösträtt. Schottenius borde kunna släppa prestigen och erkänna att det hon skrev den 3 mars helt enkelt var osant.
Kampen för kvinnornas rösträtt är tätt sammantvinnad med den svenska liberalismens historia. Det var ledande liberala politiker som tillsammans med socialdemokrater stod längst fram på barrikaderna. Nämnas bör särskilt Nils Edén, som i egenskap av liberal statsminister, drev igenom att även kvinnorna skulle ha rösträtt.
I kampen för kvinnornas rösträtt, inte minst inom Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, fanns också många framstående liberala kvinnor: Signe Bergman, Ellen Key, Emilia Broomé, Ann-Margret Holmgren, Selma Lagerlöf, Anna Whitlock, bara för att nämna några. Vissa av dessa namn har överlevt historien, andra är sorgligt nog alltför bortglömda.
Förhoppningsvis väckte den populära dramaserien Fröken Frimans krig som handlar om Anna Whitlocks intressanta liv och stora gärning någras intresse. I säsong två utlovar Svt att hennes engagemang för kvinnornas rösträtt ska skildras. Det ska bli mycket spännande. För den som vill veta mer rekommenderar jag – återigen – Barbo Hedvalls bok Vår rättmätiga plats som är en utmärkt introduktion i ämnet.
/ Madeleine
Foto: Mårbacka
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: antisemitism, malmö, Sestrajcic
Vi har den senaste tiden, inte minst de senaste dagarna, i radio, tidningar och tv fått flera avskräckande prov på antisemitiska aktiviteter runtom i Sverige och i Stockholm. Svastikorna och de antisemitiska budskapen på Vasa Real, attacken på den antirasistiska manifestationen i Kärrtorp, överfallet i Malmö i helgen och skadegörelsen mot TurTeatern äcklar mig.
Värst är situationen i Malmö, fångad av bland annat Niklas Orrenius reportage Malmös judiska liv tynar bort i DN för en tid sedan.
I allt detta läser jag (här och här) att Malmö stad medfinansierar ett möte där den ökände antisemiten Rateb Al-Nabulsi ska vara en av de inbjudnda talarna nu på lördag. Opassande nog ska mötet äga rum samma dag som det hålls en Kippavandring mot antisemitism i Malmö. Al-Nabulsi är en person som tycker att homosexualitet ska straffas med döden och som sagt om judar att ”Gud har gjort det till en plikt att bekämpa dem och bedriva jihad emot dem”, läs exempelvis här.
Jag har tidigare kritiserat Daniel Sestrajcic (V), ordförande i Malmös kulturnämnd, för att han i samband med att Malmö stod värd för Eurovision Song Contest drev en kampanj för att Israels bidrag inte skulle få medverka, läs här. Min kritik mot tidigare kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalu (S) har också varit skarp, inte minst med anledning av hans uttalande i samband med Davis Cup-matchen mellan Sveriges och Israels tennislandslag i Malmö 2009 men också senare, läs här.
Nu måste Malmös ledande politiker agera. Först måste man givetvis undersöka sakfrågan. Stämmer uppgifterna?
Om de är riktiga måste Daniel Sestrajcic (V) kräva att det ekonomiska bidraget från staden ska betalas tillbaka om inte Rateb Al-Nabulsi medverkan utgår.
Antisemitismen är en farsot – den ska bekämpas – inte understödjas med kommunala medel.
/ Madeleine
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Idag har vi nåtts av den fruktansvärda nyheten att ännu en journalist har mist livet i tjänsten. Nils Horner är för många av oss den röst som har fört världen till Sverige.
Nils Horners död påminner om journalisternas viktiga uppgift och hur farlig den är. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson påminner om just detta här.
Ibland, och faktiskt ganska sällan, kan man som politiker tycka att man blir misstolkad av journalister. Idag är dock allt sådant långt borta. Jag skänker många och tacksamma tankar till alla de journalister som, ofta med stora egna uppoffringar, ser till att världen skildras för oss, som vill visa oss sanningen och som drivs av ett engagemang som detta viktiga arbete kräver.
Att frihet och demokrati är vävda av en skör väv får vi ständiga bevis på, även i vår egen verklighet, nu senast i dagarna i såväl Malmö som Stockholm. Modiga sanningssökande journalister, liksom vi politiker som måste inneha samma egenskaper, är en omistlig del i denna väv som så lätt kan slitas sönder. Att försvara journalisters rättigheter och möjlighet att verka är en livsavgörande mänskliga rättigheter som vi alla har nytta av – i Sverige liksom i världen.
Madeleine
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: Barbro Hedvall, DN Kultur, MArioa Schottenius
Mycket ska man vara med om. För något år sedan försökte Moderaterna polera partiets historia. I det nya idéprogrammet hette det att man varit drivkraft för rösträtten medan man i själva verket släpades in i det demokratiska Sverige. Så länge det bara gick stretade högern emot kraven från liberaler och socialdemokrater om att demokrati skulle införas.
Många var vi som protesterade då – Moderaterna får gärna tala om hur mycket man tycker om demokrati (det gör de idag) men man ska inte komma och säga att dåtidens högermän gjorde det. Idag har vi anledning att återvända till rösträtten.
I Dagens Nyheters kulturdel kan man i en krönika av förra kulturchefen Maria Schottenius läsa att Sveriges liberaler var emot den kvinnliga rösträtten vid tidpunkten då (liberalen, kan påpekas) Hjalmar Söderberg skrev pjäsen Getrud (som nu spelas på Dramaten), det vill säga 1906.
Jag tror nog att förre medarbetaren i Dagens Nyheter Barbro Hedvall kommer att ha ett och annat att säga om detta. I Barbros förträffliga bok ”Vår rättmätiga plats” om den svenska kvinnorättsrörelsens kamp, som nådde boklådorna 2011, går det inte att undvika den roll liberalismen spelade för kraven på kvinnlig rösträtt. Inte heller hur framträdande många liberala kvinnor var i kampen för kvinnlig rösträtt. Dessa ska inte suddas ut ur historien – det vore inte bara ett svek mot den svenska liberalismens historia utan också både mot den svenska demokratins och kvinnorättsrörelsens historia.
I riksdagen arbetade liberalerna under denna tid i första hand för allmän rösträtt för män. När väl detta var klart skulle kravet på kvinnlig rösträtt framföras med kraft (vilket också skedde). Varför man gjorde så handlade om taktik, man bedömde att det var enklare att först få igenom den manliga rösträtten vilket också skulle förbättra förutsättningarna för att driva kraven vidare. Detta betyder dock inte att de var emot kvinnlig rösträtt.
Maria Schottenius borde veta bättre. Jag förutsätter att Peter Wolodarski för in en rättning. Om inte sällar sig Dagens Nyheter till rösträttens revisionister.
/ Madeleine
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Kultur för fler.
Tags: jämställdhetssatsning, Lina Thomsgård, SKAP
Man föreställer sig ofta att kulturlivet och konsten ska befinna sig i framkant när det gäller mångfald och jämställdhet. Det är en föreställning som är långt ifrån sann. Även i kulturlivet – som inom alla områden i samhället – finns förlegade strukturer som ger förmåner till dem som har ett visst kön, en viss sexuell läggning eller ett visst ursprung.
Därför är det mycket positivt att SKAP – Sveriges kompositörer och textförfattare – under 2014 ska inleda en jämställdhets- och mångfaldsgranskning av musiklivet. Organisationen ska också ta fram förslag på konkreta åtgärder som kan förbättra situationen. Läs deras pressmeddelande här
Jag gläder mig åt att min folkpartikollega jämställdhetsminister Maria Arnholm, har engagerat sig i projektet. Men även att SKAP rekryterat Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen, att leda granskningen. Under året kommer man att ta mångfalds- och jämställdhetssatsningen till bland annat jämställdhetskonferensen Nordiskt Forum i Malmö, Almedalsveckan i Visby och Way Out West i Göteborg. Förhoppningsvis kommer även vi stockholmare att erbjudas möjlighet att ta del av satsningens resultat och råd.
SKAP tar ett viktigt initiativ och har ett hårt och tufft arbete framför sig. I ord delar många uppfattningen att det är viktigt att jämställdhet och mångfald upprätthålls inom kulturlivet. Verkligheten domineras ofta av bevarandekramare som inte ser behoven av förändring.
Stockholms stad arbetar redan aktivt med både mångfalds- och jämställdhetsfrågan inom kulturen. Ja, en av huvudfrågorna i det bråk om det nya kulturstödet som vi såg i höstas handlade precis om detta. I det nya kulturstödet är nämligen en av bedömningsgrunderna hur en verksamhet arbetar för att öka jämställdheten och mångfalden både på scen bland de utövande och bland publiken framför scen. Läs de nya bedömningsgrunderna här. Vissa menar att detta är ifrågasätta den konstnärliga friheten – jag håller inte med. Det offentliga ska självklart verka för att alla kan ta del och utöva kultur.
/ Madeleine
Foto: Stims debatt om jämställdhet på Kulturhuset som ägde rum i höstas
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: Alakoski, Guillou, Leninpriset
”Min släkt bor tre kilometer från den ryska gränsen, nära Viborg. För oss som levt med förtrycket som granne är faran på riktigt. Jag vill aldrig någonsin förknippas med totalitära ideologier eller regimer. Ja, det är mycket pengar men det finns också rötter och en historia att visa respekt för och dra slutsatser utifrån.”
Så motiverade Susanna Alakoski sitt beslut – kunde man läsa i fredagens DN kultur – att tacka nej och avstå från prissumman om 100 000 kr när hon erbjöds Jan Myrdalsällskapets litterära pris: Leninpriset.
En person som uppenbarligen inte delar Alakoskis ovilja att ”förknippas med totalitära ideologier eller regimer” är Jan Guillou som nu har ”äran” att motta 2014 års Leninpris. Enligt Jan Myrdalsällskapets hemsida framfördes meddelandet lagom till Guillous sjuttioårsdag den 17 januari 2014 – en mer osmaklig jubileumspresent är svår att föreställa sig.
Det rådet inga tvivel om det skräckvälde som Sovjetunionen utgjorde. Det var en aggressiv och stenhård diktatur som struntade i mänskliga rättigheter, där yttrandefriheten lyste med sin frånvaro, ett övervakningssamhälle där meningsmotståndare skickades till de ökända Gulag-lägren. Ett imperium som höll östra Central- och Östeuropa i ett järngrepp efter andra världskrigets slut. Lenin – den store bolsjevikledaren och grundare av detta imperium – lät likvidera motståndare, genomföra massdeportationer och iscensätta skenrättegångar mot ”klassfiender” och motståndare till revolutionen.
Det är en stor ironi att just ett litterärt pris bär Lenins namn. Kulturen är en kraft för demokratisering och det konstnärliga skapandet är intimt förknippad med tanken att varje människa innehar rätten att fritt uttrycka sin åsikt, vilket ligger till grund för både demokratin och yttrandefriheten. Det är väl å andra sidan endast i fiktionens värld som Lenin kan äreräddas.
All heder åt Susanna Alakoski som tackade nej till Leninpriset.
/ Madeleine
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: Kärrtorp, Nils Poletti, Turteatern
Demokrati och kultur hänger samman. Inte enbart därför att kulturen är en kraft för demokrati när den saknas utan också därför att den gör att demokratin som samhällssystem kan överleva. Därför är attackerna mot Turteatern i Kärrtorp inte bara ett angrepp mot en fri teatergrupp i Stockholm utan en attack mot hela demokratin och alla demokrater.
Vid fyra tillfällen den senaste tiden har Turteatern i Kärrtorp utsatts för olika attentat: Fått fasaden nedsprejad med hakkors, Svenska Motståndsrörelsens logga och adressen till den nazistiska tidningen Nordfront och i helgen sparkades en glasdörr in till teatern in, rapporterar Kulturnyheterna och Kulturnytt.
Nils Poletti, teaterns konstnärlige ledare, säger till Kulturnyheterna att attackerna inte kommer att få teatern att tystna. Det är bra – demokratins motståndare ska inte tillåtas bestämma vem som får säga vad och vad som är rätt att tycka.
Men hur många andra tystnar när rädslan för våld eller hot om våld sprider sig? Hur många teaterföreställningar får vi inte se, hur många artiklar skrivs aldrig, hur många utställningar visas aldrig därför att upphovsmännen inte vill riskera sin egen, sina näras eller andras säkerhet?
Detta är för mig som kulturborgarråd mycket oroande. För att kulturlivet i Stockholm ska präglas av just den frihet, kreativitet, generositet och mångfald som vi vill, måste yttrandefriheten värnas och upprätthållas.
Jag utgår också från att polisen förstår det stora allvaret i attackerna mot Turteatern och att det gör allt som står i dess makt för att finna de som utfört skadegörelsen. Nazistattacker mot kulturlivet hör inte hemma i Stockholm.
/ Madeleine
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Konstnärlig frihet, Kultur för fler.
Tags: kulturstöd
Utanför de stora offentliga institutionerna finns ett rikt kulturliv, en del av detta är det fria kulturlivet som Stockholms stad varje år ger stöd till. Igår fattade stadens kulturnämnd beslut om fördelning av stödet till det fria kulturlivet. Beslutet omfattar sammanlagt 72 839 909 kr kronor i stöd till 50 verksamheter. Flera kulturaktörer fick med beslutet höjt stöd och fler får flerårigt stöd.
Vintern 2011 antog kulturnämnden nya riktlinjer för stadens stöd till det fria kulturlivet. Det nya kulturstödet innebar flera nyheter:
- Att man kan söka för verksamhet för längre perioder upp till tre år
- Att man kan söka vid fler tillfällen under året, att man kan söka för ytterligare stöd om nya idéer uppstår
- Att de externa referensgrupperna stärktes och byggdes ut.
Men framförallt innebar det nya stödet också att alla verksamheter ska bedömas rättvist i konkurrens efter den verksamhet man ansöker om pengar för – alla ansökningar ska bedömas lika efter konstnärlig kvalitet.
Syftet med dessa förändringar var att man skulle komma bort från det gamla systemets stelbenthet, godtycklighet, inlåsningseffekter och att nya verksamheter skulle bedömas på samma sätt som de som redan sedan tidigare mottagit stöd från staden. Målet är ett växande kulturliv som når fler stockholmare.
För mig är det viktigt att det finns en likabehandling. Man ska inte drabbas för att man inte känner rätt personer, inte talar svenska så bra eller bor på fel ställe – konstnärlig kvalitet ska inte bedömas utifrån vem man är utan utifrån vad man bli och vad man kan ge andra.
I och med gårdagens beslut får nu ytterligare 13 aktörer fleråriga stöd upp till tre år. Sammanlagt har därmed 22 verksamheter har stöd upp till tre år då nio har det sedan tidigare. Bland de som har fleråriga stöd finns bland annat Folkoperan, Orionteatern, Moderna Dansteatern, Zebradans, Teatergruppen Pero, Cirkus Cirkör, Örjan Andersson Dans med flera.
Jämfört med föregående år får 29 av de 50 verksamheterna ett höjt stöd jämfört med 2013. Några av de som får höjt stöd är: Orionteatern, Galeasen, Teatergruppen Pero, Carl Eldhs Ateljé, Cirkus Cirkör, Jazzfestivalen, Fasching, SITE och Supermarket.
Nya bland de kulturaktörer som kulturnämnden fattat beslut om att ge stöd är: Björn Säfsten, Doc Lounge, Supermarket, Malin Hellkvist Sellén, Live art collective MELO.
De höjda stödnivåerna, att nya aktörer får stöd och att man nu kan få stöd för upp till tre års verksamhet är förutom ett resultat av de nya riktlinjerna också ett resultat av att kulturstöd höjts i flera omgångar, från omkring 70 till omkring 110 miljoner kronor sedan 2006.
Vi kan se fram emot ett livaktigt kulturår i Stockholm även den kommande åren!
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: konstnärlig frihet, Pussy Riot, yttrandefrihet
Nadezjda Tolokonnikova, en av de fängslade medlemmarna i det ryska punkbandet Pussy Riot, fyller år i dag. Tolokonnikova är ett av många offer för ett allt mer auktoritärt Ryssland, där yttrandefriheten beskärs, homosexuellas rättigheter inskränks och oppositionella politiker trakasseras och förföljs. I dag fyller Nadezjda år. För att uppmärksamma hennes situation och tillståndet i Ryssland arrangerade Liberala ungdomsförbundet i dag en manifestation för yttrandefriheten utanför Rysslands ambassad i Stockholm.
För mig var det självklart att delta. När auktoritära ledare ger sig på kulturskapare världen över måste vi som värnar de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten protestera. Musiker, författare, journalister och konstnärer som fängslas ska veta att de inte är ensamma.
Nadezjda har under hösten hungerstrejkat i två omgångar och skrivit två uppmärksammade öppna brev om levnadsförhållandena i straffkoloni nummer 14 i Mordvinien, 35 mil sydöst om Moskva. Där har hon hållits fängslad för att, i protest mot Vladimir Putin, ha framfört en så kallad Punkbön i Kristus Frälsares Katedral. Hon befinner sig nu, efter att ha blivit förflyttad, i en straffkoloni i Sibirien.
Den ryska statens förföljelser och trakasserier måste upphöra, angreppen på yttrandefriheten och oppositionella måste stoppas. Nadezjda och alla andra samvetsfångar måste friges. Varje handling som uppmärksammar detta är viktig. Därför är jag tacksam över Liberala ungdomsförbundets initiativ.
Som jag säger i nästan varje tal jag håller: Den som inte tror att kultur är viktigt har inte funderat över varför varje auktoritär regim först och främst ger sig på kulturutövarna. Därför krävs fri kultur för verklig demokrati.
/ Madeleine
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad.
Tags: provval
Nästa år inträffar demokratins största högtid. Då går vi till val för att välja våra representanter i fria och hemliga val. En rättighet människor jorden över offrar sitt liv för. Här tar vi det för givet. Att på olika sätt delta i demokratins hårda och handfasta arbete genom att kunna engagera sig i ett parti är något att känna glädje över. Kanske behöver vi då och då ta de stora orden i vår mun och påminna oss vad som är vårt arbetes mål och mening.
I Folkpartiet är det provvalstider. Jag ställer upp i provvalet till kommunen.
Mitt Stockholm är på god väg att bli en världsstad. En världsstad präglas av att många söker sig dit i strävan efter något annat än det man har. Ofta handlar det om att söka sig bort från tvång, könsroller, inskränkthet eller förtryck. Därför har många av oss som bor i Stockholm verkligen valt att bo här. Vi flyttar från Lidköping, liksom från Liberia. Här kan vi förverkliga vårt liv och våra drömmar oavsett om de handlar om att få trygghet för familjen, anonymitet att välja sitt eget liv, frihet från fördomar, möjlighet till studier eller söka stimulans i det hav av intryck som nära kontakt med många människor ger. Stockholm är och ska vara en fristad där man har frihet att förverkliga det jag man vill vara.
Människorna ska ha förutsättningar att välja sina egna liv och bygger i hög grad sin egen stad. Men för att de bästa förutsättningarna ska finnas spelar politiken stor roll. Mitt engagemang föddes tidigt och det föddes ur vreden. Vreden över människors olika chanser och möjligheter i livet. Och än finns den där: vreden över att alla inte har chansen att börja sin klassresa i klassrummet, vreden över barnets utsatthet i en värld på vuxenhetens villkor, vreden över att man bedöms och döms efter stereotyper, inte efter vem man är. Liberalismen är det självklara svaret om man har ett individuellt underifrån-perspektiv.
Mitt intresse för kulturpolitik kommer ur engagemanget för mänskliga rättigheterna. Kulturlivet är bärare av denna rättighet. Kulturpolitiken är infrastrukturen i en demokrati. För de som inte tror mig så fundera över vad auktoritära regimer och diktatorer gör först – de fängslar journalister och författare, rensar biblioteken, stänger teatrarna och bannlyser musikerna. Det var ingen tillfällighet att östeuropa frigjorde sig genom teatrarna i Prag, journalisterna i Polen och körerna i Estland. Idag för konstnärer världen över vidare detta arv.
Då jag 2006 lämnade Kulturarv utan Gränser för stadshuset var det med erfarenheterna från Balkan med mig. Under de fruktansvärda åren av krig var det kulturarvet som var en av de primära måltavlorna. Bibliotek, museer och religiösa byggda kulturarv jämnades med marken. Det finns mycket att lära ur dessa erfarenheter.
Ett levande och dynamiskt kulturliv är nödvändigt för Stockholm och är en av stadens största tillgångar. Därför har Stockholm med Folkpartiet vid makten genomfört en rad åtgärder för att göra kvalitetskulturen tillgänglig för alla. Vi har gett många barn möjlighet att komma i kontakt med musiken genom Kulturskolan och El Sistema-undervisning i utsatta förorter. Biblioteken har priorierats genom längre öppettider och t-banebibliotek så att flera får möjlighet att söka kunskap och förströelse i litteraturen. Stadsteatern har ökat både antalet föreställningar och sin publik. Det så viktiga fria kulturlivet utanför institutionerna har fått kraftigt höjda anslag och fler har kunnat ta del av det.
Men mycket återstår. Vi lever i en föränderlig värld med nya utmaningar. Nu hotas yttrandefriheten igen i Europa och även här höjs röster för utrensningar och dirigerad kultur. Fördomar och förbud fortsätter att begränsa unga och barns rätt att göra sin röst hörd. Att ungas läsning minskar är ett hot mot såväl deras utbildningsmöjligheter som mot förståelsen för andras känslor och upplevelser. Vi behöver lässatsningar, bibliotek, kulturskolor, men också konst och scenkonst där alla hälsas välkomna och kan möta kvalitetskonsten. Här gör just folkpartiet skillnad. I detta anslag är vi unika. Det vet jag.
Men en levande storstad kräver mera. Ett nytänkande bostadsbyggande, utbyggd infrastruktur och ett socialt skyddsnät med respekt för den enskilde är självklara delar i en liberal politik. Men med allt flera människor blir även de gemensamma rummen än viktigare. I 24-timmarstaden är vi toleranta och hälsar det annorlunda och nya med nyfikenhet och glädje. Vi är tillåtande mot enskilda initiativ på gator och torg, vi uppmuntrar det civila samhällets alla insatser och hälsar café- och klubbliv med glädje.
Då muren föll 1989 trodde vi att liberalismen hade vunnit. Vi hade fel. Nu är många liberala kärnvärden åter under hot. Inget annat parti kommer helhjärtat att stå upp för den enskildas ovillkorliga rätt att vara sig själv och få stöd då det behövs.
Kampen för liberala värderingar måste fortgå varje dag, året runt. Även i Stockholm, även i Stadshuset.
Madeleine
Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: Hadar Cars, Ingrid Carlberg, Olle Wästberg, raoul wallenberg, Raoul Wallenbergåret
Idag eftermiddag invigde Madeleine tillsammans med Olle Wästberg, Hadar Cars och Ingrid Carlberg en minnesskylt där Raoul Wallenberg hade sin sista bostad innan han reste till Ungern 1944. Även Nina Lagergren, Raoul Wallenbergs syster, närvarade och sade några ord om sin bror.
I Ungern kunde Raoul Wallenberg som ung svensk diplomat utrustad med stort mod, uppfinningsrikedom och fräckhet under andra världskrigets slutskede rädda tiotusentals judar undan döden. En enastående gärning.
För detta är han utan tvekan en av de mest kända svenskarna genom tiderna. Runtom i världen finns många skolor, gator och parker namngivna efter honom. I Kanada, Israel och USA har han blivit hedersmedborgare. Att han i sistnämnda land är en av fyra hedersmedborgare säger något om hans storhet. Det var därför ingen slump att USA:s president Barack Obama under sitt besök i Sverige besökte Stockholms stora synagoga för att hedra Raoul Wallenbergs minne.
Regeringen uppmärksammade förra året – det år då han skulle ha fyllt 100 år – Raoul Wallenbergs gärning och öde genom en mängd aktiviteter under samlingsnamnet Raoul Wallenbergåret. Den minnesskylt som idag sattes upp är ett led i detta uppmärksammande.
På den minnesskylt som idag invigdes står det att läsa:
”Från sin bostad i detta hus for Raoul Wallenberg (1912 – dödsåret okänt) i juli 1944 till Budapest. Hans uppdrag var att rädda ungerska judar undan nazismens dödsmaskineri. Tack vare hans mod och uppfinningsrikedom räddades tusentals människor. Raoul Wallenberg arresterades, fördes till Moskva och dog i sovjetisk fångenskap.
‘Gång på gång fick de bromsa in för »döda människor, hästar, kullfallna träd och söndersprängda hus«. Per Anger försökte övertala Raoul Wallenberg att stanna hos de andra svenskarna på Budasidan, men Raoul vägrade. Han skulle tillbaka till Pest. Han sade att han inte ville höra efteråt att han inte hade gjort allt han kunnat.’
Ur Ingrid Carlbergs bok ”Det står ett rum här och väntar på dig…” – Berättelsen om Raoul Wallenberg (2012)”
/ Anders
Läs artikeln i DN (bilden ovan)
Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: evenemang, fakturor från polis, idrottsvåld, stadsutveckling, trygghet
Jag har länge kämpat för att staten ska stå för polisens kostnader också vid kultur- och idrottsevenemang. I går kom det glädjande beskedet att det blir så. Regeringen levererar.
Våldsmonopolet är i en liberal rättsstat som Sverige, förbehållet polisen. Rimligheten i att finansieringen av den myndighet som sköter ordningen i samhället sker gemensamt förstår även den ystraste skattevägrare.
I en artikel i DN 2011 skrev jag tillsammans med Peter Mellqvist, ordförande AIK Ishockey AB och Mats Larsson, ordförande Djurgården Hockey AB att polisens ”extraskatt” ruckar på denna grundläggande princip. Ytterst handlar det om att vi alla har rätt att få skydd av staten mot våld – att vi alla är lika inför lagen. Det ingår i polisens uppdrag, till och med dess kärnverksamhet, att just sköta ordningen vid olika arrangemang som medborgarna besöker. Den enskilda medborgarens rätt till skydd vid en offentlig tillställning kan ju aldrig villkoras av om arrangören betalt polisen eller inte. Skyddet är och måste vara absolut. Att polisen tar betalt för sina insatser är därför djupt problematiskt och konsekvenserna måste omedelbart ses över. Vi befinner oss på ett sluttande plan om mötesfriheten riskerar att villkoras av att man kan betala för sig”
Polisens ”extraskatt” har varit orimlig på många olika sätt, särskilt så som den har tillämpats. Den har inte följt rättssamhällets principer om likställdhet och förutsägbarhet. Indirekt har polisen genom ordningslagstiftningen kunnat bestämma över vilka idrotts- och kulturevenemang som fått förekomma. Och det är naturligtvis inte godtagbart.
Från och med årsskiftet är ordningen återställd. Kultur- och idrottsarrangörer slipper vara oroliga för dyra notor i efterhand och medborgarna behöver inte fundera över vem som är polisens egentliga uppdragsgivare och finansiär.
/Madeleine
Läs tidigare bloggposter om att polisen tar betalt:
Beklagligt beslut av länspolismästaren
Polisens fakturering
Polisens fakturering ses över – men kulturen då?
Polisens extraskatt för idrottsevenemang är orimlig
Polisens pris
Polisen bör fokusera på att lösa brott
Fel med polisens extraskatt
Polisen får inte avgöra Sveriges kultur- och idrottsliv
Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad.
Den syriske musikern Omar Souleyman nekades visum till Sverige när han var inbjuden att medverka på Stockholm Music & Arts. Hans inreseförbud är en skamfläck för Sveriges kulturliv. När vi förbjuder kulturutövare som lever i diktaturer och krig att komma till Sverige är det ett attentat mot kulturens roll för demokrati och fred.
Konsertarrangören Luger har nu bestämt sig för att göra ett nytt försök genom att bjuda in honom till Way Out West. I Göteborg kan Sverige därmed få en andra chans att välkomna den syriske artisten. Och svenska myndigheter en andra chans att göra rätt.
”Omar Souleyman har en plats på Way Out West i Slottsskogen nästa vecka. Omar har redan sagt att han givetvis kommer om han blir insläppt. Vi säger – välkommen Omar! Och till svenska myndigheter säger vi, varsågoda, en andra chans.”, skriver Luger på Way Out Wests hemsida, läs mer här.
Med anledning av att Omar Souleyman nekades visum till Stockholm Music & Arts och att nu är inbjuden till Way Out West medverkade Madeleine idag i P1-Morgon. Lyssna på inslaget här.
/ Anders
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad, Konstnärlig frihet.
Tags: carl bildt, Omar Souleyman, Stockholm Music & Arts, Utrikesdepartementets
DN uppmärksammar att den syriske musikern Omar Souleyman vägrats visum till Sverige och därmed stoppats från att delta i Stockholm Music & Arts som inleds idag. Det är hårresande att Omar Souleyman inte beviljats visum för att komma till Sverige. När vi förbjuder kulturutövare som lever i diktaturer och krig att komma till Sverige är det ett attentat mot kulturens roll för demokrati och fred.
Svaret från konsulatet, som DN refererar till, visar på det absurda i detta beslut: ”Vikten av besöket överstiger inte risken för att du skulle kunna begära uppehållstillstånd efter att ha kommit till Sverige. Din ansökan avslås.”. Vad konsulatet säger är att om Omar Souleyman skulle söka asyl när han väl är i Sverige så skulle han troligtvis få det. Därför vill man inte låta honom resa in i landet. Agerandet är hårresande på två sätt. Dels är det uppenbart att Utrikesdepartementets uppfattning är att bara röster från trygga och säkra förhållanden ska få höras i Sverige och genom detta motverkar kulturens roll för demokrati och fred. Dels visar det på att man förvägrar en kulturutövare att komma till Sverige då man gör bedömningen att han säkerligen har goda möjligheter att få asyl om han väl ansöker om det på plats i Sverige. Min fråga är om Carl Bildt anser att det är så svenska myndigheter ska agera i demokratins namn?
Madeleine
Uppdaterat: Lyssna på intervjun i Radio Stockholm
Från huvudstad till världsstad 