jump to navigation

Teaterförbundet vet inte vad det talar om 20 september 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
Tags: , , ,
add a comment

Teaterförbundets Jaan Kolk vet inte vad han talar om när han anklagar Stockholms stad för censur av de fria teatrarna – det är den enda rimliga slutsatsen man kan dra efter att ha sett hans framträdande i Kulturnyheterna. Att sätta det allvarliga ordet censur i ett sammanhang som handlar om att vissa kulturaktörer inte är garanterad de summor man anser sig vilja ha är stötande och visar på teaterförbundets förfärliga demokratisyn.

Sedan Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken har anslagen till det fria kulturlivet ökat kraftigt. 2006 erhöll fria teatrar, dansscener, konstscener och så vidare 70,6 miljoner kronor per år. Vi har höjt den summan till 116 miljoner, det vill säga  ett ökat anslag med över 46 miljoner kronor.

Det har förutom höjt kulturstöd bland annat inneburit att en fond för innovativ och nyskapande kultur skapats (till vilken flera kommuner i Stockholms län och själva landstinget nu ansluter sig), att en kulturbonus som stimulerar ökad publik inrättats och att subventionen till skolornas och förskolornas besök till fri scenkonst höjts kraftigt.

Men allt handlar inte om att skjuta till nya medel utan också hur man använder pengarna. För drygt två år sedan antog kulturnämnden kulturförvaltningens förslag till nya riktlinjer för stadens stöd till det fria kulturlivet. De nya reglerna innebar i korthet att det blev möjligt att söka stöd för tre år för att öka kontinuiteten, att det blivit möjligt att söka stöd under fler tillfällen under året om idéer om ny programverksamhet eller samarbeten uppstått, att det externa referensarbetet stärktes och utökades för att stärka principen om armlängds avstånd och att bedömningsgrunderna för stöd blev tydligare med större tonvikt på bland annat konstnärlig kvalitet. En enskild teater behöver inte – om den inte skulle vilja det – söka stöd för varje enskild föreställning som Kulturnyheterna uppgav.

Alla ansökningar om stöd genomgår givetvis en prövning. En prövning som dels avser hur väl ansökan motsvarar stadens riktlinjer och dels hur ansökan står sig i förhållande till andra ansökningar. Ett sådant förfarande är det enda rimliga så länge det rör sig om ett stöd och inte en gåva. Det vore ett högst oansvarigt förfarande med skattebetalarnas pengar att dela ut dessa som ett slags in blanco-checkar utan någon form av krav på konstnärlig kvalitet, publik räckvidd eller verksamhetens omfattning. I gårdagens Kulturnyheterna förklarade Patrik Liljegren, ansvarig tjänsteman i frågan på kulturförvaltningen, detta mycket pedagogiskt. Se inslaget här.

De konstnärliga bedömningarna av ansökningarna sker – till framförallt Vänsterpartiets stora förtret – av kulturförvaltningens opolitiska tjänstemän tillsammans med externa referenspersoner. Vi vill inte ha en ordning som i Malmö där Ann Marie Engels (V) partikollega Daniel Sestrajcic (V) kraftigt sänkt delegationsgränsen och flyttat makten från kvalificerade tjänstemän till politiker. Vi vill inte heller ha en ordning, som Miljöpartiet Mats Berglund föreslagit, där fritidspolitiker ska bedöma den konstnärliga kvaliteten i det fria kulturlivet.

Att en ansökan prövas utifrån riktlinjerna och i konkurrens med andra ansökningar betyder att en fri kulturverksamhets stöd både kan gå upp och gå ned över tid. Något annat än denna ordning är också orimlig eftersom det skulle innebära att kulturstödet både stängdes för nya aktörer och att kulturstödets nivå skulle vara en gång för alla givet oavsett hur de olika verksamheterna utvecklar sig, både enskilt och i förhållande till varandra.

Det fria kulturlivet är mycket viktigt för Stockholm. På dess scener och i dess utställningslokaler visas det smala, det oetablerade, det nyskapande på nya eller annorlunda sätt. Därför har staden i flera omgångar höjt anslagen till det fria kulturlivet och infört nya bidragsregler som ger det fria kulturlivet bättre villkor – tvärtemot vad Teaterförbundet försöker ge sken av.

Madeleine

Censur på bibliotek 18 januari 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Mer läsning och bättre bibliotek.
Tags: , , , , ,
6 comments

tintin

Strängnäs kulturchef och författaren Christer Hermansson skriver idag klokt i Dagens Nyheter om folkbiblioteken. Även om jag kan tycka att hans angrepp på Svensk Biblioteksförening skjuter över målet. Poängen är ju att vi måste ha både pappersböcker och e-böcker, det ena formatet utesluter ju inte det andra och det tror jag alla kan enas om.

Den stora förtjänsten med Hermansson artikel är dock att han uppmärksammar och varnar för det nyväckta intresset för censur på våra folkbibliotek. Först ut var Tintingate då samtliga album av den belgiske serietecknarens Hergés penna rensades ut (inte flyttades, läs här) från Kulturhusets barn- och ungdomsbibliotek TioTretton (dock inte Tintin i Kongo som inte fanns på biblioteket i fråga, läs här) och först efter ingripande från Kulturhuschefen Eric Sjöström åter fick ställas upp i bibliotekshyllorna. Senaste föremål för utrensning är Stina Wirséns böcker med figuren Lilla Hjärtat, som bland annat Botkyrka kommun valt att ta bort från bibliotekens samlingar, läs här. Hermansson skriver själv om problematiken:

Vad är egentligen problemet? Handlar det om hur folkbiblioteken ska möta arga läsare och medborgare? Ska bibliotekarierna vara åsiktspoliser? Ska folkbiblioteken spegla det samhälle vi lever i eller vara kliniskt rena från icke politiskt korrekta åsikter? Vad ska vi med folkbiblioteken till? Ska de förvandlas till kommunala pappersantikvariat utan innehåll?

Om man ska tro vissa bibliotekarier bör en stor del av böckerna i landets folkbibliotek rimligen gallras eftersom de innehåller värderingar som inte passar in i samtiden. Men hur kan man i stället möta det på ett pedagogiskt sätt? På ett sätt som inkluderar allmänheten? Ja, inte genom censur utan genom att berätta, debattera och informera om litteraturen och olika författarskap. Att förbjuda, ta bort och tysta ner skapar inte ett bättre och mer tolerant samhälle.”

Jag är själv mycket oroad över denna utveckling. Biblioteken är för mig intimt förknippade med ett demokratiskt samhällsskick. Inte enbart genom att bibliotekens framväxt gick hand i hand med demokratins framväxt. Inte enbart för att biblioteken genom att erbjuda medborgarna möjligheten att bilda sig en uppfattning om historien, samtiden och framtiden bidrar till demokratins fortlevnad. Utan också därför att demokratins värden om tolerans för det avvikande, det fria meningsutbyetet och friheten att själv bilda sig en uppfattning också är bibliotekens.

När biblioteksdebatten tar sin avstamp i vad som inte ska få finnas på biblioteken glömmer man bibliotekens djupt demokratiska funktion: Att biblioteket finns till för att människor på egen hand ska kunna bilda sig en uppfattning snarare än att vara politiska instrument för att få människor att tänka på ett visst sätt.

Ändå måste ett urval ändå ske. För en tid sedan fann jag en intressant artikel skriven av den amerikanske biblioteksgurun Lester Asheim, Not Censorship But Selection som är ett försök att bena ut skillnaden mellan censur och urval. Urvalet – som är oundvikligt så länge antingen utrymmet eller inköpsbudgeten inte är oändlig – väljer därför att köpa in en bok eller behålla den för dess förtjänster trots dess brister. För censuren däremot är det viktiga att finna anledningar att inte köpa eller behålla boken trots dess övriga förtjänster. Eller med Lesters egna ord:

”The selector says, if there is anything good in this book let us try to keep it; the censor says, if there is anything bad in this book, let us reject it. And since there is seldom a flawless work in any form, the censor’s approach can destroy much that is worth saving.”

En sådan tolerant inställning till vad som ska finnas i bibliotekens bestånd – jämte vad allmänheten efterfrågar – tror jag är en nödvändighet för att försvara bibliotekens roll i ett demokratiskt samhälle och för att biblioteken ska vara en demokratisk institution. Självklart måste vi diskutera representationen av olika etniska, religiösa eller sexuella grupper i litteraturen liksom hur kvinnor och män framställs. Det är så normer och värderingar förändras. En sådan diskussion ska också självklart finnas på biblioteken. Men inte genom att man tar bort utan att man genom samtal och diskussioner sätter böckerna i ett sammanhang.

Värt att nämnas i sammanhanger är också att det i förslaget till ny bibliotekslag (Ds 2012:13) föreslås en skrivelse om att bibliotekens utbud ska präglas av allsidighet och kvalitet, liknande formuleringar finns bland annat i både Danmarks respektive Norges bibliotekslag. Formuleringen innebär bland annat att urvalet ska ske vara allsidigt sammansatt och inte innebära inskränkningar utifrån ideologiska, politiska eller religiösa utgångspunkter. Med bakgrund av den senaste tidens censurdiskussioner är en sådan förändring av biblitoekslagen välkommen.

Det är, som Hermansson skriver, också synd att biblioteksdebatten kretsar kring vad som ska finnas biblioteken när den stora utmaningen är att diskutera hur vi ska kunna öka läsandet. Med bakgrund av Litteraturutredningens beskrivningar av ungas läsvanor borde detta vara den stora frågan för bibliotekspolitiken.

/ Madeleine

Läs mer: Biblioteken ska inte vara ett politiskt instrument
Läs mer: Lilla Hjärtat portas från Botkyrkas bibliotek
Läs mer: Biblioteken i Botkyrka plockar bort Lilla Hjärtat

Tryckfrihetens dag, men inte i Venezuela. 30 augusti 2007

Posted by Erik in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , , , , ,
add a comment

I maj försvarade vänsterpartiets europaparlamentariker Eva-Britt Svensson att Venezuelas president Hugo Chavez stängt landets största privata tevekanal. Tipset kom från LNB. Madeleine frågade i en artikel i senaste numret av tidningen om Svensson också tyckte att den svenska regeringen skulle ”ha rätt att stänga kritiska medier – som tex Vänsterpress”.

Erik

Vänsterpress 23 augusti 2007

Chavez inskränker yttrandefriheten

Yttrandefrihetens framtid ser onekligen annorlunda ut i olika delar av världen. Samma vecka som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth presenterar direktiven för utredningen om hur public service-medierna ska utvecklas och garantera yttrandefriheten och mångfalden i det nya mediesamhället, stänger Hugo Chavez den största och äldsta privata tevestationen i Venezuela med argumentet att ”den bedriver en permanent attack mot den offentliga moralen”. Dessutom kallar Hugo Chavez nyhetskanalen Globovision, som har kritiserat stängningen, för ”hemlandets fiende” och varnar att den ska akta sina steg i framtiden.

I Sverige skulle det motsvaras av att regeringen stängde TV4 och hotade Dagens nyheter som vågade kritisera. Hotet mot yttrandefriheten i Venezuela kan med andra ord inte underskattas, och det är alla demokratiskt valda politikers ansvar – oavsett var vi verkar – att fördöma det som sker.

Men vänsterpartiets europaparlamentariker Eva-Britt Svensson, som nyligen gjort ett studiebesök i Venezuela, vägrar förstå allvaret och skriver i Vänsterpress att Chavez minsann inte är ett hot mot friheten: ”Jag hade alla möjligheter att prata och möta vilka jag ville. Yttrandefriheten var heller inte mer inskränkt än att den dagen jag lämnade Caracas hade en stor demonstration arrangerats av oppositionen.”

En rimlig fråga till Eva-Britt Svensson är därmed om hon tycker att även den svenska regeringen ska ha rätt att stänga kritiska medier – som t ex Vänsterpress.

Madeleine Sjöstedt (fp)

Kultur- och idrottsborgarråd i Stockholm