Öppet brev till kvällens kultudebatt 21 februari 2012

                                                                                                                  Stockholm den 21 februari 2012
Stockholms stadshus

Hej,

ikväll ska du antingen debattera eller lyssna till debatten om kulturpolitik på Teater Brunnsgatan 4. De senaste åren har vi själva haft det stora privilegiet att få ägna oss åt kulturpolitik och vill därför passa på att berätta för dig hur en borgerlig kulturpolitik kan se ut.

Vi gör det med bakgrund av att vi upplever att kulturvänstern innehar problemformuleringsprivilegiet i kulturdebatten. Den mest centrala tesen i kulturvänsterns föreställningsvärld är att all kulturpolitik som saknar socialistiska förtecken är ett hot mot såväl kulturpolitiken som kulturen i stort. Inget kunde vara mer fel, åtminstone i Stockholm där våra partier innehaft makten och en av oss varit kulturborgarråd sedan 2006.

Några satsningar och resultat förtjänas särskilt att nämnas. Sedan 2006 har kulturanslagen bl a till folkbiblioteken, Stockholms stadsteater och det fria kulturlivet ökat dramatiskt. Resultaten har inte låtit vänta på sig. Kulturen är populärare än någonsin bland stadens medborgare. 2011 lockade Stadsteatern, Kulturhuset och Stadsmuseet rekordpubliker. Stadsarkivet jobbar, efter det s k Chydeniusinitiativet, intensivt med att öka insynen i den offentliga myndighetsutövningen med hjälp av internet och digitalisering. Aldrig förr har kulturbudgeten i Stockholm varit så stor som nu.

Men kulturens enda fokus är inte antalet kronor och ören. För biblioteken är det viktigt att de är öppna när medborgarna kan och att de är placerade där medborgarna rör sig. För kulturinstitutionerna gäller det att ha ett högkvalitativt innehåll, ett modernt tilltal, ha aktuell repertoar eller utställningsverksamhet och vara lyhörd inför publikens reaktioner. Skattepengar ska alltid användas effektivt – allt annat är, som Gustav Möller sa, en stöld från skattebetalarna. Många – men inte alla – av kulturlivets problem handlar snarare om hur och till vad de anslagna pengarna används än medlens storlek.

Konstnärer har också rätt att försörja sig på sin konst och kulturlivets och konstnärernas frihet är absolut fundamental. Ett brett offentligt stöd för konsten och kulturen är nödvändigt för att ge frihet att misslyckas och pröva nya vägar samt upprätthålla institutionerna. Men ett fritt och oberoende kulturliv kan inte ensidigt vara beroende av offentliga anslag. Stockholm anslöt sig därför omedelbart till principerna bakom det s k MU-avtalet som ska ge konstnärerna betalt då de ställer ut, och uppmanade våra andra storstadskollegor att göra detsamma – dock utan resultat. Denna insikt har varit drivande bakom våra satsningar på att stödja det fria kulturlivet att försöka attrahera icke-offentliga finansiering, bl a genom ökade biljettintäkter. Givetvis står inte ökade icke-offentliga medel i motsättning till att det offentliga är generös i sin medelstilldelning. Våra ambitioner ska inte ses som ett nollsummespel där offentliga anslag ersätts av privata. Tvärtom är de ett led i att öka den samlade finansieringen av kulturlivet. En kraft som ska nagelfara samhällets förhållanden och få oss att se oss själva med andra ögon behöver en mångsidig finansiering. En kraft som också vågar bita den hand som föder den.

En politik inriktad på att kulturen ska nå flera har under de senaste åren fått stämpeln marknadsinriktad – så kan det vara men det behöver inte vara så. En fråga vi aldrig får svar på men som ni kanske kan närma er ikväll är varför det är fel att sträva efter en större publik eller flera deltagare inom kulturen? När blev ett av 1974-års mest betydelsefulla mål, nämligen det om folkligt deltagande, ”fult”?

Genom detta brev hoppas vi att du med sakliga argument kan avfärda kulturvänsterns allra käraste vandringssägen om en ickesocialistisk kulturpolitik – att kulturpolitiken håller på att monteras ned – och lyfta fram att de stora kulturpolitiska frågorna handlar om hur kvaliteten ska utvecklas, om hur kulturlivets oberoende ska öka, hur fler kan bidra till att kulturens roll i samhället ökar och om hur samhällets kulturella infrastruktur ska uppdateras för 2000-talets Sverige. Helt enkelt, allt det som präglat kulturpolitiken i Stockholm de senaste fem åren.

Lycka till i debatten!

Madeleine Sjöstedt (FP)
Kultur- och fastighetsborgarråd Stockholms stad

Ariane Bucquet-Pousette (M)
Gruppledare i kulturnämnden Stockholms stad