jump to navigation

Eritrea-festivalen bör kritiseras och bojkottas 26 juli 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , ,
1 comment so far

I helgen är det åter igen dags för den regimvänliga eritreanska kulturfestivalen vid Eggebygård i Spånga. Motdemonstrationer planeras på lördagen enligt SVT och Mitt i och jag hoppas att många har möjlighet att sluta upp.

För tre år sedan uppmanade jag till bojkott av festivalen tillsammans med Esayas Isak, bror till Dawit Isaak, och Nair Fesseha, företrädare för Svensk-eritreanska samarbetsorganisationen för demokrati och utveckling. Uppmaningen står fast.

Dawit Isaak är långt ifrån det enda offret för den eritreanska regimen. Flera journalister har dött under fruktansvärda förhållanden i eritreanska fängelser. Utanför festivalen demonstrerar varje år regimens motståndare, med porträtt på fängslade och försvunna. Be dem berätta! Du får höra hundratals historier lika fasansfulla som Dawit Isaaks.

Arbetet för Dawits frihet har varit en liberal hjärtefråga i många år. Den liberala stiftelsen Silc , där jag själv varit verksam, har givit ut boken ”Dawit och friheten”, och flera riksdagsledamöter har engagerat sig för att han ska friges. Även det svenska kulturlivet har engagerat sig allt mer. Dawit Isaak är inte bara den enda svenska samvetsfången, han är också en representant för den oberoende eritreanska journalistiken. Arbetet för Dawit är därför viktigt inte bara för hans rätt till frihet, utan för alla frihetstörstande människor i Eritrea.

Madeleine

Hatet är hot mot demokratin 25 juli 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Demokrati och mänskliga rättigheter, Internet och kulturen, Konstnärlig frihet.
add a comment

Starka röster väcker starka känslor och starka motreaktioner. Vill man förändra finns det alltid någon som tycker annorlunda. Därför ska debatten i det demokratiska samhället präglas av meningsskiljaktigheter. Men det hat som dagligen drabbar kvinnor som tar sin plats i det offentliga rummet, jag har själv känt av det, måste stoppas. Bakom anonymiteten på nätet frodas en demokratifientlig hatkultur som genom trakasserier och terror försöker tysta enskilda individer. I Sverige, idag.

Som Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm skriver i dag i SVDDessa anonyma kommentatorer, låt oss kalla dem patriarkatets nätkrigare, utgör en tydlig utmaning för den fria debatten. Deras hat begränsar och deras förföljelse leder till självcensur. Perspektiv uteblir och åsikter blir aldrig hörda. I demokratins grundvalar ligger ingen rätt att få läsare eller lyssnare, men där ligger en rätt att använda sig av det fria ordet utan repressalier.”

Det krävs att vi agerar och som Ohlsson och Arnholm skriver ”Att möta detta näthat kräver mycket mer än politik. Vi är medvetna om lagstiftarens begränsning. Det är ett samtal i samhället som måste till. Men i det samtalet ska också politikens linje vara tydlig: hot och trakasserier ska inte gå obemärkt förbi.” Mot bakgrund av detta presenterar ministrarna i sin artikel de initiativ regeringen nu tar. Dels en forsknings- och utbildningssatsning, dels en översyn av juridiken på området.

I rollen som kulturborgarråd startade jag i våras ett arbete i Stockholm för att vi ska få större kunskap om hur hoten ser ut mot den konstnärliga friheten i allmänhet och mot kvinnliga kulturskapare i synnerhet. Med ett sådant kunskapsunderlag kommer vi tillsammans med kulturlivets aktörer upprätta en handlingsplan för att stärka den konstnärliga friheten i staden.

Hoten är outhärdliga och måste lyftas fram i ljuset. För mig personligen står detta arbete högst på dagordningen. I mitt arbete inom kulturbiståndet har jag sett det med egna ögon. Om konstnärerna hotas, hotas demokratin. Om åsiktsyttringar leder till förföljelse, hotas demokratin.

Madeleine

#Fristad 13 juni 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad.
Tags: , ,
add a comment

Fristad

Expressen och Svenska PEN har dragit igång kampanjen #Fristad för att uppmärksamma behovet av att fler kommuner ska bli en fristad för en förföljd författare. I kampanjen har Expressen hört av sig till flera kommuner som rimligen borde ha förutsättningar för att ta emot en förföljd författare och frågat varför de inte gör det. I svaren utmärkte sig Mats Gerdau (M) i Nacka för sin okunskap och Lennart Holmlund (S) i kulturhuvudstaden Umeå. Jag skriver idag ett inlägg på Expressens kultursida om vikten av fristadssystemet, läs inlägget här eller nedan. Ovan kan du se en karta över större svenska städer som inte är med och deras motivering till varför de inte är det.

Fristadssystemet ligger mig som liberalt varmt om hjärtat. Det fria ordet är ofrihetens och samhällslögnernas främsta fiende. Därför är det oerhört viktigt att det finns fristäder dit författare och journalister snabbt kan komma när förföljelsen och hoten börjar. När fristadsnätverket Icorn förra året höll sin kongress i Kulturhuset skrev jag en artikel i SvD där jag framhöll att fler kommuner borde ta emot förföljda författare.

Stockholm har varit stolt fristad sedan 1998. Just nu är Mezgebu Hailu Habtewold Stockholms fristadsförfattare. Läs förre kulturchefen på SvD Kaj Schuelers intervju med honom här.

/ Madeleine

Läs: Fritt från fristad
Läs: En fristad för nyliberalismen
Läs: Sökes: fler fristäder
Läs. Tre frågor

Sverige har en av världens äldsta tryckfrihetslagstiftningar. Det är ett arv som förpliktigar. I Chydenius anda bör Sverige ta ledartröjan i kampen för det fria ordet.

Expressen kunde i måndags visa att bara sex av de 25 största kommunerna erbjuder fristäder. Kunskapen om fristadssystemet verkar vara påfallande låg på sina håll. Att moderatledaren i Nacka, Mats Gerdau, tror att fristadssystemet skulle innebära att ett Christiania öppnas i hans hemkommun är pinsamt.

På andra håll saknas viljan. I Umeå har Lennart Holmlund (S) med vidöppen plånbok bjudit in till kulturhuvudstadsår, samtidigt saknas pengar när en förföljd författare knackar på dörren.

Det hela är mycket enkelt. Principen i fristadssystemet är att en kommun åtar sig att under en begränsad tid härbärgera en utsatt författare när trycket blir för stort i det egna landet.

Den fria kulturen har en oerhörd kraft. I den kan samtidens villkor skildras och det som skulle kunna ersätta missförhållanden rymmas. Den som inte förstår kulturens betydelse bör studera hur auktoritära ledare skyr fria bibliotek, fri press och fria kulturinstitutioner. Det är därför tortyr, trakasserier och fängslanden tillhör många kulturskapares vardag i auktoritära stater. Och det är därför vi demokrater ska sträcka ut en hjälpande hand, bland annat i form av kulturbistånd, när förföljelsen börjar.

Sverige har i dag sju fristäder. Det räcker inte på långa vägar. För varje ny eller ledig plats står det 40-50 förföljda författare i kö. En rad kommuner borde rimligen ha förutsättningar att erbjuda en plats om bara den politiska viljan fanns. Kan Norge ha dubbelt så många fristäder, kan Sverige ha fler.

För mig som liberal är det en stor ära att Stockholm kan ta emot en skribent som vägrat vika sig. Fristadssystemet knyter an till kärnan i kulturpolitiken: yttrandefriheten. Innan fler kommuner erbjuder en fristad för förföljda författare, och kanske även andra kulturskapare, klingar honnörsorden falskt.

Madeleine Sjöstedt (FP)
Kultur- och fastighetsborgarråd i Stockholms stad.

Samtidigt i Malmö. Antisemitism. Israelhat. Eurovision Song Contest. 17 maj 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , , , , , ,
5 comments

Eurovision Song Contest pågår för fullt i Malmö. Europas blickar är riktade mot Sveriges tredje största stad. Ett strålkastarljus som exploaterats av Israelkritiker och påmint oss andra om den judiska minoritetens utsatta situation i staden. Idag beskriver journalisten Niklas Orrenius i ett hårresande reportage med rubriken Malmös judiska liv tynar bort i DN om den allvarliga situationen.

Redan när Svt meddelade att Malmö skulle stå värd för Eurovision Song Contest varnade jag, bland annat här på bloggen, för att en placering av festivalen i Malmö skulle ge uppmärksamhet åt Malmös intolerans och Israelhat. Trots att inga oroligheter har inträffat än har mycket av uppmärksamheten kring tävlingen handlat om Israel.

En av de Israelkritiker som exploaterat medieuppståndelsen allra mest är min motsvarighet i Malmö, Daniel Sestrajcic (V), kulturnämndens ordförande. Han har med kraft uttryckt att han anser att den 21-åriga israelen Moran Mazor inte bör få delta i tävlingen.

Sestrajcics ställningstagande sker mot bakgrund av hans ståndpunkt i Mellanösternkonflikten och hans åsikt att Israel borde totalbojkottas, såväl kulturellt, akademiskt som ekonomiskt. Att andra länder som är regelrätta diktaturer – som Vitryssland – kan delta i tävlingen har han inga åsikter om. Det är dubbla måttstockar som gäller. En för Israel och en annan för alla andra länder.

Men man ska kanske inte vara alltför förvånad att Sestrajcic inte reagerar på avsaknaden av liberal demokrati, fri press eller mänskliga rättigheter i vissa länder. Kikar man runt på Facebook finner man snart Sestrajcic i förklarande sällskap. Som när han tillsammans med Kubas ambassadör Francisco Florentino invigde kulturföreningen Cuba Café i Malmö. Under de hissade kubanska fanorna ser Sestrajcic ut att må alldeles utmärkt. Se bilderna från invigningen här.

Än viktigare dock är att sätta Sestrajcics ställningstagande i sitt rätta sammanhang. Orrenius målar upp bilden i sitt reportage:

”Mellan två fotbollsmatcher berättar rabbinen om de senaste otrevligheterna. Nyligen, en lördag i slutet av april, promenerade han från sin lägenhet till synagogan.

– Först, nära mitt hem, var det en man som vevade ner rutan och skrek ”jävla jude”. Jag fortsatte gå.

Några minuter senare, vid torget Triangeln mitt i Malmö, var det dags igen. Fyra unga män i en bil bromsade in. En av dem gick ut på trottoaren och tog några hotfulla steg mot Shneur Kesselman.

– Han ville slåss eller skrämmas. Jag gick snabbt därifrån.”

En annan del av detta sammanhang är den massiva kritik mot Israel och de olyckliga uttalanden som många ledande Malmöpolitiker från Sestrajcics vänsterallians framfört de senaste åren.

Vem minns inte tidigare kommunstyrelseordförande Ilmar Reepalus uttalanden om sverigedemokratisk infiltration i judiska församlingen? Att han inte gör någon skillnad mellan sionism och antisemitism? Att judarna är kollektivt ansvariga för Israels låtanden och göranden? Eller då han i samband med tennismatchen mellan Sverige och Israel i Davis Cup 2009 i Malmö förklarade att det ”inte (är) en match mot vem som helst. Det är en match mot staten Israel.”? Sistnämnda var en debatt jag själv var inblandad i. Då Malmö tog beslutet att matchen skulle spelas inför tomma läktare undersökte jag om matchen kunde flyttas hit till Stockholm, till en stad där publiken och spelarna kunde garanteras säkerhet.

Uttalanden som blev så omtalade och omskrivna att Reepalu till slut fick besök av ingen mindre än Hannah Rosenthal, president Barack Obamas särskilda sändebud i arbetet mot antisemitism. En partikamrat till honom, Adrian Kaba (S), tillika ledamot i kommunstyrelsen i Malmö har i tidskriften Tro och politik skrivit att det finns ”en judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”, vilket ordföranden för Svenska kommittén mot antisemitism, Willy Silberstein, uppmärksammat i en artikel med rubriken Svenska judehatet har fått ny skepnad.

Sestrajcic skrev nyligen i Sydsvenskan att kritik av Israel och antisemitism kan hållas isär. Det är sant även om exemplen är många då de blandas samman. Men Sestrajcic är en av de styrande politikerna i Malmö. I en stad där den judiska minoriteten är mycket utsatt. Där politiker inte drar sig för antisemitiska tankefigurer. Dit Barack Obamas särskilda sändebud i arbetet mot antisemitism känner sig tvungen att avlägga en visit hos kommunstyrelsen ordförande. Det är en stad där ”israeliska journalister hotats i samband med Eurovision, och att israeliska delegater vittnat om att de fått höra ord som ”judehora” och ”judejävlar”, som Ola Billger skrev i SvD nu i veckan.

Det är i detta sammanhang som Sestrajcic väljer att demonstrera för en enda sak. Att Israel – en fristad för världens judar sedan grundandet – inte ska få medverka i Eurovision Song Contest i hans stad, Malmö.

Det är obehagligt och ovärdigt. Vad tycker Jonas Sjöstedt?

/ Madeleine

Hockey och demokrati 13 maj 2013

Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , , , ,
add a comment

Vitryssland hockey

I slutet av förra veckan skrev Madeleine tillsammans med Daniele Fava (gruppledare för FP i idrottsnämnden) en artikel på svt.se/debatt om idrott och politik med anledning av de av Svenska Ishockeyförbundet förbjudna vitryska flaggorna. Artikeln kan du läsa här eller nedan.

/ Anders

HOCKEY OCH POLITIK När Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund får frågor om flaggförbudet under VM svarar han maskinellt att idrott och politik ska hållas isär. Ironiskt nog är det en ståndpunkt som Englund själv tycks ha svårt att förhålla sig till. Inför hockey-VM i diktaturens Vitryssland nästa år är det skrämmande tyst. Var finns en hockeyns Loreen som vågar ta ställning? skriver Madeleine Sjöstedt och Daniele Fava, båda FP.

Det är hockeymatch i Globen. Tjeckien och Vitryssland spelar på isen. Bland åhörarna vecklas en vitrysk flagga ut. Ordningsvakterna ingriper snart. Det är fel flagga de vitryska supportrarna har använt. En för många legitim symbol för deras land men för vissa ett uttryck av opposition mot makthavarna i Minsk.

Hur ordningsvakterna kom fram till denna slutsats, kan man undra. Gemene svensk har ingen uppfattning om hur de två flaggorna skiljer sig åt och på vilket sätt de kan tolkas politiskt. Men ordningsvakterna hade det. Beskedet måste kommit från högre ort och det är anmärkningsvärt att tolkningen av flaggans symbolvärde överensstämmer med diktaturen Vitrysslands.

När Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund får frågor svarar han maskinellt att idrott och politik ska hållas isär, och passar på att ta mig som exempel på en person som inte klarar detta (tyvärr med ett felaktigt citat). Paradoxalt och ironiskt nog är det en ståndpunkt som både förbundet och Englund har svårt att förhålla sig till.

Förra året, då Ryssland spelade i Globen, hade förbundet inget emot att ryska supportrar viftade med den röda sovjetfanan med hammare och skära trots att Ryssland sedan länge har en annan officiell flagga.

Nästa år arrangeras världsmästerskapet i Vitryssland. Hockey är diktatorn Aleksandr Lukasjenkos favoritsport. För honom är mästerskapet i allra högsta grad politik. Liksom det var för kommunistregimen i Kina när den stod värd för förra sommarolympiaden eller för militärjuntan i Argentina när den 1978 arrangerade världsmästerskapet i fotboll.

VM i Vitryssland blir ett tillfälle för Lukasjenko att visa omvärlden en annan bild av landet och visa sina undersåtar vilket skådespel han är kapabel att bjuda dem på. Ett tillfälle att flytta fokus från den kritik som riktas från människorätts- och pressfrihetsorganisationer. Avsaknaden av fria val och fri press. Att oppositionella trakasseras, fängslas, misshandlas.

Under upptakten till olympiaden i Berlin 1936 var argumentet detsamma när det kom till att försvara Sveriges deltagande. Svenskt deltagande i Adolf Hitlers olympiad – som nu som då var politik för arrangören – ansågs vara problemfritt. En av de röster som protesterade öppet och högljutt var liberalen Torgny Segerstedts:

”I det meningsutbyte om vårt lands deltagande i Berlin-olympiaden, som pågår, räknas det för ett axiom att idrott och politik bör hållas isär. Från denna utgångspunkt drages så slutsatsen att svenskarna böra deltaga i spelen. (…) Det finns ingen, som icke inser att av det axiom som säger att man bör hållas isär idrott och politik, följer slutsatsen att svenskarna icke bör deltaga i Berlinspelen. Varenda en begriper att dessa olympiska spel äro avsedda att bliva reklam för Hitlerismen.”

Segerstedts hållning håller än idag. Önskar ishockeyförbundet hålla isär idrott och politik bör det agera mot att världsmästerskap arrangeras av diktaturer – inte gömma sig bakom och aktivt medverka till att internationella idrottsorganisationer tilldelar förtryckarregimer stora mästerskap.

● Det gäller Gunilla Lindberg, Arne Ljungqvist och Pernilla Wiberg, svenska ledamöter av den Internationella olympiska kommitté, som glatt förlade de Olympiska spelen till Peking.

● Det gäller förstås i högsta grad även Christer Englund. Han är inte bara ordförande för Svenska Ishockeyförbundet, utan också ledamot av Internationella hockeyförbundet. Samma förbund som – just det – tilldelade Vitryssland världsmästerskap i ishockey 2014.

Och ishockeyförbundet bör förstås inte heller gå i diktaturernas ledband när de avgör vad som är politiska symboler.

Ett ansvar faller också på de deltagande idrottarna. Vitryska idrottare har inte de rättigheter som den svenska idrottsrörelsen ser som självklarheter. De har inte rätt att fritt bilda idrottsföreningar och de kan inte gå till en fri press om en uttagningsprocess till internationella tävlingar präglas av svågerpolitik. Och om människor drabbas av övergrepp i en idrottsförening kan de inte få upprättelse i oberoende domstolar.

När Loreen framträdde i en annan diktatur – Azerbajdzjan – vågade hon använda den mediala uppmärksamheten för att rikta strålkastarljuset mot dem som fanns utanför arenorna. De som förvägras den frihet som både hon och alla vi svenskar tar för självklar.

Än så länge har ingen hockeyspelare markerat sin solidaritet med det vitryska folket. Inför världsmästerskapet i Vitryssland nästa år är det skrämmande tyst. Finns det någon hockeyns Loreen ute på is? Det är i så fall dags att kliva fram nu.

Madeleine Sjöstedt (FP), kultur- och fastighetsborgarråd Stockholm,
f d idrottsborgarråd, ansvarig för idrottsfastigheter

Daniele Fava (FP), gruppledare idrottsnämnden Stockholms stad

Om bibliotekens yttrandefrihet 29 april 2013

Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter, Mer läsning och bättre bibliotek.
Tags: , , , ,
add a comment

I gårdagens Expressen skrev Madeleine om förslaget till ny bibliotekslag med anledning av de många diskussionerna om vad som ska och vad som inte ska få finnas på folkbiblioteken och hur detta ska bestämmas. Du läsa artikeln genom att trycka på följande länk ”Lex Tintin för yttrandefriheten” eller läsa den längst ned i detta blogginlägg.

Som en parentes kan nämnas att just Tintin i Kongo, som nämns i bildtexten till artikeln, aldrig rensades ut från bibliotekshyllorna på Kulturhusets bibliotek TioTretton i höstas av den enkla anledningen att det albumet inte fanns i bibliotekets bestånd. På bloggen Hög av serier kan du läsa Anders Lundgrens, medarbetare på Kulturhuset, betraktelse av händelseförloppet. Du kan också läsa Jan Gradvalls som skrivit om Tintin i Kongos frånvaro på TioTretton på Expressen, länk finns här.

/ Anders

Den nya bibliotekslagen som nu föreslås kan sätta stopp för censurivrarna. Det är positivt att den slår fast biblioteken ska värna yttrandefriheten, inte beskära den.

I Sverige har det hittills saknats bestämmelser om folkbibliotekens utbud. I detta avseende skiljer vi oss från exempelvis Norge och Danmark. I förslaget till en ny bibliotekslag sägs det dock tydligt att folkbibliotekens medieutbud ska präglas av allsidighet och kvalitet. Med allsidighet menas att bibliotekens utbud ska vara allsidigt sammansatt och att mediebeståndet inte får inskränkas utifrån ideologiska, politiska eller religiösa ställningstaganden.

Detta är en förändring som innebär att kulturpolitiken mycket tydligare måste förhålla sig till principer för medieurval. Tidigare diskussionerna om stereotypa och stötande skildringar i bland annat Tintin, Lilla Hjärtat, Pippi Långstrump och Robinson Kruse har rest krav på att biblioteken ska rensa ut böcker från sina bestånd, eller att avstå från att köpa in böcker. Vissa folkbibliotek har fallit för interna eller externa påtryckningar och gått dessa viljor till mötes.

Ideologiska utrensningar är ofta resultatet av bibliotekstjänstemäns eller kulturpolitikers goda intentioner. Man vill ta bort sådant som väcker anstöt. Men i all välvilja ruckas samtidigt bibliotekens demokratiska uppdrag: Att till allmänheten fritt ge tillgång till litteratur.

Detta är främmande för mig som liberal. För oss liberaler finns biblioteken till för att tjäna allmänheten genom fri tillgång till information. Biblioteken ska inte vara ett politiskt instrument för att få människor att tänka på ett visst sätt utan vara ett verktyg och en resurs för att få människor att tänka själva.

Denna hållning är en av anledningarna till att bland det första jag gjorde när jag tillträdde som kulturborgarråd var att avskaffa de politiska råden för biblioteken i Stockholm samt till min kraftiga reaktion på den normkritiska utrensning som en chef påbörjade på Kulturhuset i höstas.

Så länge biblioteken varken har oändligt med utrymme eller oändliga inköpsmedel kommer ett urval att ske och en prioritering att göras vid inköp av litteratur. Att rensa ut, eller inte köpa in, en bok baserat på dess innehåll är därför inget anmärkningsvärt, inflikar vän av ordning.

Men det är inte urvalet i sig som är stridsfrågan, utan hur detta urval sker. Skillnaden är stor mellan att å ena sidan fråga sig om en bok är värd att köpas in trots dess eventuella brister, men tack vare dess övriga kvaliteter, såsom historisk relevans. Eller att å andra sidan anse att en bok ska rensas ut, eller inte köpas in, på grund av dess brister, trots dess kvaliteter. Detta är mer än semantik.

Medan förstnämnda urvalsprincip står för att det som har kvaliteter, är efter- frågat, har historisk betydelse eller är av litteraturhistorisk vikt, ska få finnas kvar trots eventuella brister står det sistnämnda för ett förhållningssätt där allt missbehagligt ska bort från hyllorna.

I denna diskussion är det lätt att blanda samman litteraturens innehåll med ståndpunkten att litteratur trots obehagligheter i dess innehåll ska få finnas på biblioteks- hyllorna. Låt mig därför klargöra att stereotypa skildringar av olika grupper både i samtida och dåtida litteratur är ett stort problem. Jag hoppas innerligt att all litteratur, barnlitteratur i synnerhet, ska vara fri från stereotypiseringar. De många diskussionerna är därför välbehövliga och förändrar mångas inställning till litteratur som tidigare ansetts vara oskyldig. Varje bibliotek har också ett ansvar för hur man exponerar böcker.

Det är ett missförstånd att censur alltid införs med onda avsikter. Nej, ofta införs den med de mest goda avsikter. Men censuren är bedräglig som politiskt verktyg då den gör våld på de principer som är det fria samhällets utgångspunkt, fria människors förmåga, rätt att ha fri tillgång till information och fritt uttrycka sina åsikter – även det som är obehagligt, dumt, ja till om med förolämpande.

Det som föreslås i den nya bibliotekslagen måste tillämpas som en Lex Tintin – för att hjälpa biblioteken att stå fria i yttrandefrihetens tjänst.

Madeleine Sjöstedt (FP)
Kultur- och fastighetsborgarråd Stockholms stad

Skiljelinjen finns här Birgersson! 8 april 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.
Tags: , , , ,
add a comment

I allt mediebrus från Socialdemokraternas nyss avslutade kongress hördes inte mycket om kulturpolitiken. Inte mer än inslag om att den var frånvarande som debattämne i plenisalen, som exempelvis Naila Saleems inslag på Kulturnytt med den talande rubriken ”Kulturen i skymundan på S-kongress”.

I dagens DN plockar Susanne Birgersson upp tråden och konstaterar dystert: ”Några verkligt avgörande skillnader mellan regeringens och oppositionens politik är svåra att urskilja. Det var intrycket också efter S- kongressens beslut förra veckan.” Och fortsätter: ”Det spelar kanske inte så stor roll om kulturdepartementet rattas av en moderat eller sosse.”

Att säga att det inte finns några skillnader i kulturpolitik mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är givetvis att gå för långt. Det finns skillnader. Ibland avgörande sådana. Samtidigt är Birgerssons kulturpolitiska ton mer precis än vad som vanligtvis är fallet i den kulturpolitiska debatten där det från kulturmarxistiskt håll låter som om kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) skulle ha gått fram som en lieman bland kulturens utgiftsposter.

Samtidigt kan man väl konstatera att den stora skiljelinjen i kulturpolitiken inte går mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Snarare är det Folkpartiet som sin kulturtillvända vana trogen ständigt ligger i debattens framkant. Den till alldeles nyligen kulturpolitiske talespersonen för FP tillika vice ordförande i kulturutskottet, Christer Nylander, höll fanan högt. När han bytte politiskt sakområde tidigare i vinter konstaterade han på sin blogg talande nog att ” Jag tycker själv att jag bidragit med en del, men får ärligt erkänna att jag inte fullt ut lyckats få gehör i alliansregeringen för de förändringar jag skulle vilja se.”

Om man tycker att meningsskiljaktigheterna saknas mellan regering och opposition går det betydligt hetare till i Stockholms stad. Här märks skillnaderna mellan en socialistisk och en liberal kulturpolitik på varje kulturnämnd. Samtidigt som vi år från år successivt utökat kulturbudgeten, framförallt med betoning på stadens bibliotek, har staden varit mycket tydlig med att kulturen inte ska vara förpassad till ett offentligt och/eller ett navelskådande reservat.

Att alla har rätt till kultur av hög kvalitet, det är en av grundbultarna i en liberal kulturpolitik. I kulturen hittar alla människor en utvecklingspotential. Antingen genom att ta del av teater, litteratur, film, dans, musik eller bildkonst. Eller genom eget skapande. Målet med en sådan politik är – till skillnad från socialisternas målsättning – att individen själv ska utvecklas och bilda sig. Odla sig själv.

Mångfald är därför ett liberalt ledord. Samhället måste ge goda förutsättningar till konstnärligt skapande oavsett om det gäller kioskvältare eller experimentell lyrik. Musikaler eller modern dansperformance. Rockkonserter eller konstmusik.

En förutsättning för mångfald är att kulturlivet ska vara oberoende. Därför är det oroväckande att allt för mycket kultur är så pass beroende av politiska beslut. En väg bort från detta är att stärka kulturlivets ickeoffentliga finansiering. Gör man detta som ett komplement och inte ett substitut till offentlig finansiering uppnår man också kulturell tillväxt.

En bit in på mandatperioden efter maktskiftet 2006 i Stadshuset infördes en kulturbonus i stödgivningen till det fria kulturlivet. Tanken med bonusen var att göra tvärtemot vad man gjort tidigare. Istället för att dra ned de offentliga stöden när bidragstagarna lyckades öka sina egna intäkter eller finna en sponsor tänkte vi tvärtom. Ok, du har lyckats få en stor publik att komma (ökade biljettintäkter). Ok, du har lyckats sänka dina kostnader genom att dela lokal med någon annan (ökade egenintäkter) Ok, du har lyckats hitta en sponsor (ökade egenintäkter). Bra! Det stimulerar vi genom att ge en extra bonus. Så växer kulturen. Bort med meningslösa nollsummeekvationer som bestraffar framgång.

Men skillnaden märks inte enbart i stadens bidragsgivning till externa parter. Det har den också gjort i stadens egna verksamheter. Ett exempel är Stockholms stadsbibliotek.

Efter maktskiftet 2006 kunde vi sätta stopp för Socialdemokraternas besparingspolitik på biblioteken. Siffrorna talar för sig själv. 2006 var anslaget 223 miljoner kronor per år, i år är de 292 miljoner kronor per år. Anslagsökningarna har dock varit kombinerade med en förändringsprocess inom Stockholms stadsbibliotek. Biblioteken ska flytta till mer attraktiva lägen där stockholmarna lätt kan nå dem, som exempelvis tunnelbanebiblioteken. De ska i större utsträckning ha öppet på kvällar och helger då stockholmarna har tid att besöka dem.

Ett annat exempel är Stockholms stadsteater. Under flera år har budskapet från fullmäktige till teatern varit tydligt: Anslaget från staden ska i större utsträckning läggas på den konstnärliga verksamheten och skapa mer teater för stockholmarna. Att pengarna ska läggas på konsten!

Detta har varit en mycket framgångsrik strategi. Sedan 2002 har publiken ökat med omkring 60 procent. Detta märks inte minst i biljettintäkterna. Som nu med omkring 70 miljoner kronor är större än någonsin.

Givetvis har utvecklingen inte enbart drivits av att Stadsteatern internt har prioriterat mellan olika kostnadsposter och på så sätt skapat en mer effektiv teater. Att Stadsteaterns anslag från staden har ökat från 196 till 220 miljoner kronor mellan 2006 och 2012 har givetvis gjort att teatern haft mer medel att bedriva teaterverksamhet för.

Våra meningsmotståndare beskyller dessa framgångar nedlåtande som att staden är ”intresserad av vinst” vilket är ett helt befängt påstående. Varje intjänad krona på Stadsteatern har gått tillbaka till teatern – till fler tjänster för skådespelare och fler föreställningar. År efter år. Det är kulturell tillväxt.

Även i yttrandefrihetsfrågor har vi sedan 2006 haft många tillfällen att sticka ut hakan i debatten. Staden har tydligt markerat att den inte accepterar några politiska urvalskriterier eller utrensningsdito i bibliotekens mediebestånd. Biblioteken ska vara en institution som får människor att tänka på egen hand, inte en institution där politiken ska få dem att tänka rätt.

Det här var något om skillnaderna mellan en socialistisk kulturpolitik och en liberal. Skillnaden mellan Moderaternas och Folkpartiets kulturpolitik får vi ta en annan gång.

/ Madeleine

Hoten mot kvinnliga konstnärer måste stoppas! 8 mars 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad.
Tags: , , , ,
2 comments

konstnärlig frihet

Om konstnärerna hotas, hotas demokratin. Därför tar jag idag initiativ till en kartläggning av hoten mot kvinnliga kulturskapare för att kunna upprätta en handlingsplan. 

Folkpartiet lyfter återigen jämställdhetsfrågorna. Jag känner igen mig och blir glad. Idag, internationella kvinnodagen, kommer flera initiativ från Folkpartiet för ett mer jämställt Sverige. På Expressens debattsida skriver folkpartisterna Maria Arnholm, jämställdhetsminister, Helene Odenljung, kommunalråd Göteborg, och Ewa Bertz, gruppledare FP Malmö, att det är dags att fotboja kvinnokränkarna. Till Ekot meddelar Christer Nylander att det i det kommande förslaget till nytt partiprogram kommer att ställas krav om att i första hand fördrubbla jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen och om inte det ger resultat införa en tredje pappamånad.

Och själv skriver jag på SvD Brännpunkt att Stockholms stad ska inleda ett arbete för att stärka den konstnärliga friheten för kvinnliga kulturskapare med bakgrund av den senaste tidens uppmärksammade fall av hat och hot. Jag känner den skräck hatet leder till. Att detta ska tysta Stockholms fantastiska konstnärer får inte hända. Förtrycket av kvinnliga konstnärer måste få ett slut.

För att få större kunskap om hur hoten ser ut kommer staden att inleda en kartläggning av hoten mot den konstnärliga friheten i allmänhet och mot kvinnliga kulturskapare i synnerhet. Med ett sådant kunskapsunderlag kommer staden sedan bjuda in kulturlivets aktörer i syfte att upprätta en handlingsplan för att stärka den konstnärliga friheten. Hoten är outhärdliga och måste lyftas fram i ljuset. För mig personligen står detta arbete högst på dagordningen. I mitt arbete inom kulturbiståndet har jag sett det med egna ögon. Om konstnärerna hotas, hotas demokratin. Det får inte hända i Sverige. Det får inte hända i Stockholm. 

Jämställdheten har alltid varit en liberal hjärtefråga. Från 1800-talets kamp för juridisk jämställdhet, det tidiga 1900-talets kamp för politisk jämställdhet till  1900-talets kamp för välfärdslösningar som gör vardagslivet och arbetslivet mer jämställt. Att Folkpartiet idag tar så många initiativ till ökad jämställdhet visar med all tydlighet att den liberala kampen för ökad jämställdhet fortsätter.

/ Madeleine

Se även Sveriges Radios inslag idag

Stockholms fristadsförfattare intervjuas i SvD 13 februari 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad.
Tags: , ,
1 comment so far

Fristadsförfattare

Ikväll kommer jag att tala på den mottagning Kulturhuset håller för Stockholms nye fristadsförfattare Mezgebu Hailu Habtewold. Med anledning av kvällens evenemang har Svenska Dagbladet idag en lång intervju med Mezgebu skriven av den förre kulturchefen på SvD Kaj Schueler som också medverkar på scen ikväll.

I samband med bildandet av det internationella författarparlamentet 1993, bildades ett nätverk av städer som erbjuder förföljda författare en fristad. 1998, då Salman Rushdie var ordförande, blev Stockholm fristad.

Fristadssystemet ligger mig som liberalt varmt om hjärtat. Det fria ordet är ofrihetens och samhällslögnernas främsta fiende. Därför är det oerhört viktigt att det finns fristäder dit författare och journalister snabbt kan komma när förföljelsen och hoten börjar. När fristadsnätverket ICORN förra året höll sin kongress i Kulturhuset skrev jag en artikel i SvD där jag framhöll att fler kommuner borde ta emot förföljda författare.

Stockholms nye fristadsförfattare har arbetat som journalist för den oberoende tidningen Addis Neger, först för den nu nedlagda pappersutgåvan, sedan för nätupplagan www.addisnegeronline.com som nu är blockerad så att den inte kan läsas i Etiopien. Tidningens sista pappersupplaga publicerades den 28 November 2009, bara några dagar senare lämnade tre av grundarna Etiopien efter en lång tids förföljelser, hot och fängelsestraff. Mezgebu har också startat en blogg med namnet By the Rivers of Babylon.

/ Madeleine

Läs mer om Stockholms stads fristadsprojekt här.
Läs mer: Hailu Habtewold ny fristadsförfattare i Stockholm

Lars Nyberg avgår 1 februari 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , ,
add a comment

Sedan Uppdrag Gransknings program om Telia Soneras samarbete med flera auktoritära stater i det forna Sovjetunionen har företaget varit föremål för omfattande kritik. Än värre blev det efter att samma program avslöjat de tvivelsaktiga sätt på vilket Telia Sonera kommit över de 3G-licensser som företaget har för att kunna verka i Uzbekistan.

Alldeles nyss hölls den presskonferens Telia Sonera kallade till för att kommentera den utredning företaget bett advokatfirman Mannheimer Swartling göra för att utreda huruvida Telia Sonera mutat sig till 3G-licenser i Uzbekistan. I samband med presskonferensen blev det också klart att Telia Soneras styrelseordförande VD Lars Nyberg avgår. Läs SvD:s rapportering här och om DN.s rapportering här

Jag har själv varit mycket kritisk mot hur Telia Sonera förhåller sig till auktoritära stater och hur företaget förhåller sig till grundläggande mänskliga rättigheter. Som en del av denna kritik framförde jag också att Stockholms stad i sina upphandlingar bör ta hänsyn till företagens arbete och respekt för mänskliga rättigheter.

Detta har lett till att staden nu arbetar med att ta fram striktare upphandlingskriterier. Som liberal anser jag att Sveriges kommuner i egenskap av betydande konsumenter i så hög utsträckning som är möjligt bör använda sin makt för att gynna grundläggande sociala och mänskliga rättigheter.

Att Nyberg avgår är en viktig signal om att Telia Sonera tar kritiken på allvar liksom att företaget har inlett ett arbete tillsammans med Transparency International. Sistnämnda är inte minst viktigt för att återställa företagets förtroende bland allmänheten. Svenska företag i allmänhet och sådana där svenska staten är storägare i synnerhet ska vara föredömen när det gäller mänskliga rättigheter och affärsetik. På ett sätt är vi Lars Nyberg ett tack skyldig. Han har synliggjort behovet av fortsatt intensivt arbete med frågor om mänskliga rättigheter i offentliga upphandlingar.

/ Madeleine

Läs mer: Telia Sonera återigen i blåsväder
Läs mer: Telia Sonera och de mänskliga rättigheterna
Läs mer: Oroväckande Telia
Läs mer: Ett litet steg framåt för Telia
Läs mer: Många frågetecken att räta ut Telia Sonera
Läs mer: Regeringen kräver att Telia Sonera redovisar Uzbekistan-miljarder
Läs mer: Telia Soneras vd förnekar mutor och penningtvätt
Läs mer: Telias bolag hjälper Tadzjikistan med censur
Läs mer: Telliasonera vill inte bekräfta internetcensur
Läs mer: Telia Sonera ägd mobiloperatör tvingas stänga nät
Läs mer: ”Telia hjälper diktaturer att kartlägga motståndare”

En tragedi att nationalmuseet i Sarajevo stänger 24 oktober 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags:
add a comment

De senaste dagarna har det kommit rapporter att det vackra Zemaljskij muzej i Sarajevo måste stänga. Nationalmuseet stängning kommenteras i SvD och Kulturnytthär och av BBC.

Nationalmuseet i Sarajevo är en institution som snart ska fylla 125 år. I en fantastisk gul byggnad huserar samlingarna vid infarten till Sarajevo. Museet har satt en ära i att visa alla etniciteters kopplingar till platsen. Just detta verkar ha blivit deras fall.

Museet var utsatt under såväl världskrigen som belägringen på 90-talet. Tack vare heroiska insatser klarade dock personalen att värna samlingarna på museet. Många dog på vägen över Sniper´s alley som skiljer museet och Holiday inn på andra sidan gatan där journalister kunder rapportera om övergreppen. Den hängivna museipersonalen bodde tidvis på museet och förde ut vissa föremål ur bygganden. De mest värdefulla föremålen gömdes och endast tre anställda, en bosniak, en kroat och en serb, kände till vart föremålen fördes.

foto:CHwB

Efter kriget stödde Sida och EU en återuppbyggnad av det skadade museet. Ansvarig för återuppbyggnaden var den svenska biståndsorganisationen Kulturarv utan Gränser, där jag själv var generalsekreterare, i samarbete med det lokala kulturarvsinstitutet. En rad internationella institutioner bidrog ekonomiskt och även med kunskapsöverföring. Många var de svenska museer och myndigheter som sände ner personal och och material. Statens museer för Världskultur, Svenska Institutet, Naturhistoriska Riksmuseet är särskilt värda att nämna i sammanhanget.

Museet har under många år drabbats av uteblivna anslag. Personalen har endast sporadiskt fått lön och samlingarna har inte kunnat vårdas. Nu verkar det alltså inte gå längre. Jag tänker på mina vänner på plats som kämpat så hårt och så länge, med stora personliga uppoffringar som följd.

Aldrig har det just i dagarnas svenska kulturdebatt så ofta använda begreppet ”kultur kan inte mätas i pengar” känts mera i-landsmässigt och cyniskt.

Nationalmuseet i Sarajevo klarade belägring och krig men inte demokratins utmaningar. Det är en tragedi.

Madeleine

Efterlängtad utbyggnad av Liljevalchs 9 oktober 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Kultur för fler.
Tags: ,
2 comments

Idag skriver SvD kultur om att Liljevalchs konsthall ska renoveras. Liljevalchs utvecklas ständigt och är idag en bland stockholmarna mycket populär konsthall. I år slog Vårsalongen publikrekord och den nu pågående August. En djefla utställning. är en riktig storsatsning från stadens sida.

Men utställningslokalerna är väl trånga, idag kan endast en utställning visas åt gången. Det saknas ordentliga in- och utlastningsmöjligheter. Inomhusklimatet är inte optimalt för att motsvara moderna rekommendationer för att visa konst. Helt enkelt, Liljevalchs konsthall behöver renoveras och byggas ut för att även under 2000-talet vara stockholmarnas konsthall. Som bekant fyller den nuvarande konsthallen 100 år 2016.

I budgeten för Stockholms stad som presenteras imorgon är en av nyheterna att medel avsätts för renovering och utbyggnad av Liljevalchs konsthall. För 2013 avsätts 9 miljoner kronor vilka ska gå till en utredning av renoverings- och tillbyggnadsbehovet samt till vissa investeringar i fastigheten. Sammanlagt beräknas hela projektet att kosta omkring 130 miljoner kronor vilket finns med i investeringsbudgeten.

Liljevalchs kommer nu att stå väl rustat för sitt andra århundrade!

/ Madeleine

Demokratikriterium i telefoniupphandling 5 oktober 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , , , ,
1 comment so far

I våras rönte Uppdrag gransknings reportage om Telia Soneras och dess dotterbolags agerande i ett antal auktoritära stater stor uppmärksamhet. Jag och Folkpartiet i Stockholms stad krävde med anledning av detta att staden skulle se över om det kan införas ett demokratikriterium när staden upphandlar varor och tjänster. Den 31 juli 2014 går ramavtalet avseende ”Helhetsåtagande avseende tjänster inom IT, telefoni och ServiceCentrum” ut permanent utan möjligheter till vidare förlängning. I samband med att en ny upphandling genomförs har mitt tidigare krav resulterat i nedanstående skrivning när staden nu går ut med en ny förfrågan:

Staden ser det som ytterst angeläget att de leverantörer staden anlitar delar stadens värderingar i fråga om grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska fri- och rättigheter. Staden förutsätter därför att leverantören, såväl lokalt som globalt, anammar ett ansvarsfullt företagande i en global värld med värnande av mänskliga rättigheter, antikorruption och frihet på nätet och följer den vägledande CSR-standarden ISO 26000 (särskilt avseende avsnittet ”undvika medskyldighet”, kapitel 6.3.5) eller motsvarande.

Det är uppenbart för mig att vi som offentlig upphandlare måste bli bättre på att ställa krav på företagens CSR -arbete. Avseende Telia Sonera har rapporterna strömmat in sedan i våras.  I Tadzjikistan har man blockerat nyhetsportaler på uppdrag av regimen i landet. För ett par veckor sedan rapporterades att mobiloperatören Kcell, ägd av Telia Sonera, stängt ned 3G-nätet i staden Zhanaozen på begäran av Kazakstans kommunikationsministerium. Senast igår ville ansvarig minister Peter Norman se en ny styrelse i Telia.

Det är glädjande att Stockholms stad nu tar ett första steg i att ställa krav på sina leverantörer när det gäller mänskliga rättigheter. För mig som liberal är det självklart att de leverantörer som staden anlitar ska ta sitt ansvar och verka för demokrati och mänskliga rättigheter. Konsumentmakten är fundamental för oss som tror på marknadsekonomi.

Madeleine

Svar på tal: Biblioteken ska inte vara ett politiskt instrument 5 oktober 2012

Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter, Mer läsning och bättre bibliotek.
Tags: , , ,
add a comment

Tintindebatten fortsätter. DN Kultur publicerar idag Madeleines genmäle på Malin Ulllgrens krönika i onsdagens DN.

/ Anders

Läs mer: Tintinalbumen är tillbaka och kampen för demokratin vunnen. Eller?

Oacceptabelt av Kulturhuset 25 september 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Konstnärlig frihet.
Tags:
10 comments

Idag kan man i Dagens Nyheters kulturdel läsa att Kulturhusets bibliotek TioTretton har bestämt sig för att ta bort alla Tintinalbum från hyllorna. Men utsorteringen stannar inte där, utan ambitionen är att gå vidare och ta bort även andra barnböcker som man anser ger uttryck för förlegade värderingar. Kulturhusets konstnärliga ledare för barn- och ungdomsverksamhet, Behrang Miri, anser dessutom, enligt DN, att detsamma även borda gälla vuxenlitteratur. Detta är helt oacceptabelt och därför är det bra att Kulturhuset nu tar tillbaka beslutet.

Som liberal anser jag att fördomar bäst bekämpas genom yttrandefriheten och allmänhetens tillgång till litteratur, inte genom att biblioteken tar bort litteratur med ”fel” budskap. Det är just för att värna yttrandefriheten vi har ett skattefinansierat Kulturhus i hjärtat av Stockholm.

Oavsett om vi vill det eller ej har Sverige och världen en historia fylld av rasism, vilket har präglat litteraturen precis som alla andra konstarter. Detta är ett kulturarv som vi måste våga diskutera, inte minst med våra barn. Här har biblioteken och andra kulturinstitutioner en uppgift att väcka diskussion och initiera olika frågeställningar. Att försöka rensa ut detta kulturarv är dock en synnerligen dålig ingång till att starta ett samtal. Att börja rensa ut i vårt kulturarv utifrån dagens värderingar och synsätt skulle innebära att konstmuseerna tömdes på konst och de historiska museerna på föremål. Att diskutera historien och vårt kulturarv hör ett demokratiskt samhälle till, att förneka desamma hör inte ett fritt och öppet samhälle till.

Runtom i Europa kommer allt fler krav på en politisering av konsten, framförallt från de främlingsfientliga krafterna. Så också i Sverige. För att hålla dessa krafter stången är det nu, mer än på väldigt länge, viktigt att vi kulturpolitiker och kulturinstitutionerna värnar de principer som bygger kulturpolitiken i en demokrati: Yttrandefriheten och principen om armlängds avstånd till politiken. Tummar vi på dessa principer spelar vi de främlingsfientliga krafterna i händerna.

Kulturhuset har nu offentligt dragit tillbaka beslutet. Detta är givetvis välkommet men inte tillräckligt. Jag förväntar mig nu att Kulturhuset inleder ett internt värdegrundsarbete om hur institutionen ska värna yttrandefriheten och kulturens oberoende så att liknande situationer inte uppstår igen.

/ Madeleine

Läs mer: Kulturhuset backar om Tintin
Läs mer: Tintin får stanna på bibliotek
Läs mer: Kulturhuset backar Tintin blir kvar

Telia Sonera återigen i blåsväder… 20 september 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Internet och kulturen.
Tags: , ,
add a comment

Sedan Uppdrag Gransknings program i våras om hur Telia Sonera agerat i en rad stater i det forna Sovjetunionen har företaget gått från blåsväder till blåsväder. Igår var det dags igen när det undersökande samhällsprogrammet ställde en rad frågor om hur Telia Sonera kommit över de 3G-licensser som företaget har för att kunna verka i Uzbekistan. Enligt Uppdrag Granskning ska 2,2 miljarder kronor betalats ut till ett enmansföretag i skatteparadiset Gibraltar ägt av en tjugotvåårig kvinna, en person som påstås ha nära kopplingar till diktatorn Islam Karimovs familj, för att komma åt licenserna.

Centralasien är onekligen en region där mänskliga rättigheter och demokrati lyser med sin frånvaro och där korruptionen är väl utbredd. Det är knappast någon hemlighet att Uzbekistan inte utgör något undantag. MR-organisationen Human Rights Watch skriver i sin Worl Report 2012 (wr2012) att ”Uzbekistan’s human rights record remains appalling, with no meaningful improvements in 2011. Torture remains endemic in the criminal justice system. Authorities continue to target civil society activists, opposition members, and journalists, and to persecute religious believers who worship outside strict state controls. Freedom of expression remains severely limited. Government-sponsored forced child labor during the cotton harvest continues.”

Det säger sig självt att företag som vill agera i länder som detta bör iaktta mycket stor försiktighet. Detta gäller särskilt för ett företag inom telekom och särskilt när det är ett företag i vilket svenska staten, och därmed alla svenskar, är storägare. Graverande i sammanhanget är givetvis att Telia Soneras före detta kommunikationsdirektör, Karin Moberg, i programmet framförde att hon utan framgång ställt flertalet kritiska frågor i samband med affären.

Det är därför positivt att Telia Soneras vd Lars Nyberg nu meddelat att en utredning om vad som egentligen har hänt ska tillsättas. Företaget måste kunna svara bättre än vad Lars Nyberg gjorde på den nyss avslutade presskonferensen och bättre än vad kommunikationsdirektören Cecilia Edström gjorde igår.

Företag som helt eller delvis ägs av staten måste agera som ett föredöme, både gällande mänskliga rättigheter och korruption. Det är inte rimligt att Sverige genom biståndet satsar på demokratiutveckling och korruptionsbekämpning samtidigt som Telia Sonera – om uppgifterna stämmer – kliver över lik för att tjäna pengar åt aktieägaren staten.  

Lika viktigt som att korruptionsanklagelserna reds ut är också att det pågående CSR-arbete som håller på att utvecklas inom Telia Sonera blir verklighet och sätter avtryck i företagets agerande.

/ Madeleine

Läs mer: Regeringen kräver att Telia Sonera redovisar Uzbekistan-miljarder
Läs mer: Telia Soneras vd förnekar mutor och penningtvätt
Läs mer: Telias bolag hjälper Tadzjikistan med censur
Läs mer: Telliasonera vill inte bekräfta internetcensur
Läs mer: Telia Sonera ägd mobiloperatör tvingas stänga nät
Läs mer: ”Telia hjälper diktaturer att kartlägga motståndare”

Många frågetecken att räta ut Telia Sonera 14 september 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , ,
3 comments

Så har det hänt igen. Igår rapporterade Dagens Nyheter att mobiloperatören Kcell, ägd av Telia Sonera, stängt ned 3G-nätet i staden Zhanaozen på begäran av Kazakstans kommunikationsministerium. På företagets hemsida kan man läsa det kortfattade meddelandet som Kcell skickat ut till sina kunder med anledning av att nätet slocknat:

“Dear subscribers in Zhanaozen,

Under the resolution of the authorized body, 3G services have been temporarily stopped in the town of Zhanaozen, Mangistau oblast. We will inform you of restoration of the 3G services additionally. We apologize for any inconveniences.”

Mer än så får varken kazaker, aktieägare eller allmänhet veta om vad som föranlett beslutet som innebär att omkring ”några tiotusentals kunder” förlorat tillgången till 3G-nätet. Än mer kortfattat meddelar Telia Sonera att man idag öppnat 3G-nätet.  

För drygt en månad sedan hände något liknande i Tadzjikistan då Telia Soneras dotterbolag Tcell blockerade tillgången till vissa nyhetsportaler på uppdrag av regimen i landet. Ett agerande som med all rätt mötte hård kritik från såväl Reportrar utan gränser, Tadzjikiska riksförbundet för oberoende medier, Amnesty som aktieägaren Folksam.

I Tadzjikistan har yttrandefrihetsorganisationer, enligt Sveriges Radio, utan framgång försökt få en bekräftelse från Tcell att företaget blockerar nyhetsportaler på uppmaning av regimen. En bekräftelse som skulle vara yttrandefrihetsorganisationerna behjälplig i deras försök att genom rättsystemet visa att internetcensuren strider mot landets grundlag.

Det pågår ett arbete med CSR-frågor (Corporate Social Responsibility) inom Telia Sonera, har vi fått höra sedan Uppdrag granskning avslöjande hur Telia Sonera och dess dotterbolag sköter sina affärer i ett antal postsovjetiska länder. Vd Lars Nyberg verkar vara uppriktig i sina ansträngningar att företaget ska agera på ett annorlunda sätt. Man undrar när det slår igenom. Hitintills verkar frågetecknen kring Telia Soneras affärer dessvärre bara bli allt fler.

/ Madeleine

Ingenting är klart förrän Dawit är fri 5 september 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , ,
1 comment so far

För 4000 dagar sedan arresterades den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak i sitt hem i Asmara av den eritreanska regimen. Trots att inget åtal väckts, ingen rättegång hållits och ingen dom fallit har Dawit sedan den dagen varit frihetsberövad. Hans öde är i första hand en tragedi för honom själv och hans familj. Men också ett prov på hur högt priset kan vara för dem som kämpar för allas vår rätt att uttrycka sin mening och hur orättvis världen är för dem som inte tillerkänns denna rätt.

4000 dagar är en enorm tidsrymd. 2001 var mina barn fortfarande små gubbängsgryn, jag var gift med deras far och arbetade på den liberala rörelsens biståndsorganisation Silc, Swedish International Liberal Center. Dit kom också de första samtalen om Dawits försvinnande från hans familj. Jag kommer ihåg vad jag gjorde då jag fick det första samtalet och också att jag inte kunde föreställa mig att han inte snart skulle vara fri. Samtidigt är jag idag stolt över att Silc omedelbart engagerade sig i hans frigivande. 

Tiden gick. Först fem år senare skulle jag bli kulturborgarråd. Den 23 september 2001 hade varken invasionen av Irak eller Afghanistan ägt rum. Polen och Tjeckien med flera länder i Central- och Östeuropa stod fortfarande utanför EU. Sverige hade ännu inte folkomröstat om euron. Namn som Fredrik Reinfeldt, Håkan Juholt eller Barack Obama var fortfarande obekanta för svensk allmänhet. Alla dessa händelser och oräkneliga fler har passerat under tiden Dawit suttit fängslad.

Engagemanget i Sverige har varit och fortsätter att vara stort för Dawits och yttrandefrihetens sak. Oräkneliga är de artiklar, blogginlägg, radio- och tv-program, upprop och manifestationer som uttryckt stöd för Dawit. Så även idag på den fyratusende fängelsedagen. På Twitter och Facebook har det idag inletts ett upprop där var och en kan visa sitt stöd för Dawit.

Vissa känner säkert trötthet när ännu en kampanj drar igång. Vad gör det för skillnad? Varför skulle den eritreanska regimen tänka om nu när den inte gjort det förr?

Min övertygelse är att opinionen gör all skillnad i världen. Den utgör en konstant huvudvärk för regimen i Eritrea som inget annat önskar än att Dawits öde glöms bort. Den sätter press på svenska myndigheter som förväntas göra allt i sin makt för att få Dawit fri. Den ger stöd och tröst åt Dawits anhöriga, vänner och meningsfränder. Den utgör ett varningens tecken för de regimer som överväger att fängsla svenska journalister. De vet i sådana fall vilken reaktion som är att vänta.

Alltså: #fyratusen #freedawit. Ingenting är klart förrän Dawit är fri.

/ Madeleine

Stöd här, Läs Leif Öbrink här, Expressen här.

Svensk-kubanska föreningen på Zita. Stödda av Kubas ambassad? 29 augusti 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , , , , ,
add a comment

Igår fick jag ett tips om att den fristående stockholmsbiografen Zitas satsning på kubansk film kantad av bland annat ett samtal om mänskliga rättigheter på Kuba. Gammal demokrati- och MR-aktivist som jag är väcktes givetvis mitt intresse. Kulturella utryck brukar ofta vara en god ingång till att diskutera brännande samhällsfrågor. Särskilt så när föremålet för diskussion är Kuba – en av få kvarvarande kommunistiska diktaturer.

Min glädje över initiativet ”Kubansk september”, som satsningen kallas, grusades dock när jag efter några klick på Zitas hemsida insåg att evenemanget sker i samarbete med Svensk-Kubanska föreningen som också ska finnas representerad i MR-debatten.

För er som inte känner till denna illustra sammanslutning av gamla revolutionsromantiker, låt mig citera föreningens portalparagraf:

”SVENSK-KUBANSKA FÖRENINGEN är en partipolitiskt obunden förening med målet att stödja den socialistiska revolutionen på Kuba och det kubanska folkets kamp mot imperialismen samt att främja kontakter och samarbete mellan de svenska och kubanska folken.”

Eller i klartext: Att vara det kommunistiska Kubas stödförening och megafon framför andra i Sverige. En kvarleva från den vänster som aldrig tyckte att gränsen mellan demokrati och diktatur var särskilt intressant att dra. Den som tvekar kring föreningens hållning kan snabbt bilda sig en egen uppfattning på föreningens hemsida där ett slags alternativ nyhetsförmedling kring situationen på Kuba återfinns. Lika roande som skrämmande läsning.

Vilka former samarbetet har tagit har jag ingen närmare kunskap om men bara det faktum att Svensk-Kubanska föreningen står som avsändare för satsningen ingjuter inget större förtroende om evenemangets objektivitet. Och nog vill man gärna ha svar på frågan hur Kubas ambassad är inblanad, vilket kortfattat nämns i en broschyr framtagen av Svensk-Kubanska föreningen inför filmvisningarna.

Situationen på Kuba förtjänar mer än väl att uppmärksamas. Landet är en kommunistisk enpartistat med riggade val. Ingen organiserad politisk opposition tillåts. Grundläggande mänskliga rättigheter som yttrande-, informations- och organisationsfriheterna är kringskurna. För den lilla opposition som finns är godtyckliga förhör, arresteringar och trakasserier vardagsmat. Oberoende journalister och bibliotekarier, av vilka jag känner flera, har fått tillbringa lång tid i fängelse och hotas ständigt. Förhållanden som Svensk-Kubanska föreningen kategoriskt försöker sopa under mattan.

/ Madeleine

Här kan du hitta info om vad som verkligen sker på Kuba.

Ett litet steg framåt för Telia Sonera 24 augusti 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , , ,
1 comment so far

I våras rönte Uppdrag gransknings reportage om Telia Soneras och dess dotterbolags agerande i ett antal auktoritära stater stor uppmärksamhet. Och så sent som för två veckor sedan avslöjade Sveriges Radio att ett dotterbolag till Telia Sonera i Tadzjikistan har blockerat nyhetsportaler på uppdrag av regimen i landet.

Men för första gången verkar det nu synas tecken på att Telia Sonera tar till sig kritiken och annonserar åtgärder. I Aktuellt igår medges att man brytt sig för lite om mänskliga rättigheter och att man nu ska ha bättre kontroll på de länder man har avtal med. Rent konkret så ska beslut om att stänga ner nät flyttas upp till koncernledningen.

Det är ett litet steg i rätt riktning och jag hoppas nu att Telia Sonera menar allvar. Stockholm stad, med över 40 000 anställda, har, som jag skrivit tidigare, avtal med TeliaSonera för mobiltelefoni. På Folkpartiets initiativ, men med stöd av våra allianskollegor, ser stadens jurister över möjligheten att införa ett slags demokratikriterium när staden upphandlar varor och tjänster.

Att beslut om att stänga ner nät flyttas till koncernledningen i Stockholm, istället för att beslut tas i respektive land, kan förhoppningsvis leda till det bättre. Men då krävs det ett annat tänk än det som VD:n Lars Nyberg gav uttryck för i på DN-debatt i samband med de första avslöjandena i våras. Då försvarade Nyberg TeliaSoneras agerande i Vitryssland och andra diktaturer och menar att enskilda företag måste lyda de lagar som finns i de länder där de agerar, trots att det kan betyda att företaget därmed bistår en diktatur i dess arbete att förfölja demokratiaktivister. Om detta förenklade tankesätt råder i koncernledningen finns risk att gårdagens beslut inte förändrar något i sak. Låt oss hoppas att så inte är fallet

Madeleine