jump to navigation

Höghusvurm är ett spel för gallerierna 3 september 2014

Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Från huvudstad till världsstad.
Tags: , , ,
10 comments

Stadsbyggnad och bostadsbyggande är en av de hetaste valfrågorna i Stockholm. Häromdagen medverkade jag i ABC för att diskutera skyskrapor i Stockholms innerstad – som några få har fått för sig är svaret på bostadsbristen. Se inslaget i ABC här.

Det låter logiskt. Ett högt hus borde kunna rymma många fler boende än ett lägre hus. Men sambandet mellan hushöjd och befolkningstäthet är inte alls lika enkelt som skyskrapeförespråkarna vill ge sken av.

Stadsbyggnadsdebattören och arkitekten Ola Andersson förklarade detta på ett förträffligt sätt i Dagens Nyheter i våras: ”Det är varken lönsamt eller ändamålsenligt att bygga högre hus än omkring tio våningar. Anledningen är enkel: så länge man inte bygger högre räcker det med en hiss och ett enda trapphus. Resten av ytan på varje plan kan användas för att bo, arbeta eller något annat praktiskt och lönsamt ändamål. Bygger man högre behövs det fler hissar och fler trappor, och inte nog med det: stommen som skall bära huset tar allt större del av ytan på varje plan i anspråk, tillsammans med en allt större yta för de tekniska installationerna. För varje våning som tillförs över de första tio eller så, ju större del av husets yta går åt till trappor, hissar, pelare och väggar, el- och VVS-installationer, och ju mindre del av husets yta kan användas för praktiska ändamål.”

Högre hus kräver också att husen placeras glesare i förhållande till varandra, bland annat på grund av ljusförhållanden och behovet för parkering, entréer och inlastning lämnar högre hus en större del av marken obebyggd än då man exempelvis uppför husen i kvartersstruktur. Detta har åtskilliga gånger illustrerats på ett träffande sätt genom att bebyggelse med samma våningsyta men olika våningshöjd har jämförts. Här är två exempel:

täthet

Därför förvånas man ofta när täthet inom eller mellan olika städer redovisas. Gamla stan – med sin låga bebyggelse – är bland de mest täta stadsdelarna i hela Stockholm. Stadsdelen Eixample i Barcelona med en traditionell kvartersstruktur och en våningshöjd på omkring 8-9 våningar lyfts ofta fram som ett exempel på en mycket tät stadsstruktur, bland annat i en rapport från stadsbyggnadskontoret i Melbourne som just jämför täthet mellan olika bebyggelsestrukturer. En illustrativ bild över hur relativt låga städer – som exempelvis Paris – samtidigt är förvånansvärt täta är denna illustration över hur stor yta en stad med all världens befolkning skulle ta i anspråk:

täthet paris

En tillräcklig täthet är eftersträvansvärt i en stad. Tätheten skapar tillräckligt underlag för ett levande stadsliv med butiker, kaféer, restauranger och kulturliv. Ja, många av de saker som gör att ett område blir en attraktiv plats att bo i. Täthet minskar behovet av resor och skapar förutsättningar för att resandet blir hållbart genom en bra kollektivtrafik.

Men var är Stockholm tätt och var är det glest? Det sätt staden växte på under andra halvan av 1900-talet gjorde att medan Stockholms befolkning ökade med 50 % så mer än sexdubblades den geografiska utbredningen. Det har resulterat i stora skillnader mellan innerstaden och ytterstaden vad gäller bebyggelsestruktur och befolkningstäthet. Innerstaden har 5 gånger så hög bebyggelsetäthet som större delen av ytterstaden i Stockholms stad.

täthet stockholm

Om vi efterstävar tillräcklig täthet för att skapa viss stadskvaliteter är det åtminstone för mig är logiskt att i första hand förtäta där staden inte är tillräckligt tät för att bära ett levande stadsliv, snarare än där staden är tillräckligt tät och har ett levande stadsliv.

Utöver tätheten har också kvartersstrukturen den fördelen att den skapar ett attraktivt och tryggt stadsrum där butiker, kaféer, kulturliv och restauranger kan inrymmas i husens bottenvåningar.

Förutom att hus i kvartersstruktur skapar en tät stad med förutsättningar för ett attraktivt stadsliv finns det givetvis andra argument som talar emot skyskrapor i Stockholms innerstad, inte minst de stadsbildmässiga och kulturhistoriska.

Stadssiluetten med den begränsade hushöjden där i stort sett bara kyrktornen och offentliga byggnader tillåtits höja sig över mängden är resultatet av en medveten gestaltning av staden och ett viktigt karaktärsdrag för Stockholm.

Ska man bygga mycket, vilket vi ska i Stockholm, måste man bygga bra. Vi ska bygga miljöer som människor tycker är trevliga att bo i även under vintern, även om 50 år. Att omvandla en stad till en oattraktiv utflyttningsort är lätt. Det hände i Stockholm under rivningshysterins 60-tal. Medborgarna lämnade Stockholm för andra kommuner med ödesdigra konsekvenser för dem som bodde kvar. Vi måste dra lärdom av det förflutna. Vi behöver inte laga det som fungerar utan utveckla det.

Slutsatsen blir att höga hus visst kan ha sin plats om man planerar för en höghusbebyggelse med dess för och nackdelar från början. Värtahamnen skulle kunna vara ett sådant område. Men som ett sätt att lösa bostadsbristen är höghusdebatten mest ett spel för gallerierna.

I Folkpartiets vision för Stockholm finns det ingen motsättning mellan höga ambitioner i bostadsbyggandet – att bygga 140 000 nya bostäder fram till 2030 – och ett ansvarstagande för stadens skönhet och dess kulturhistoriska värden. Stadens unika värden är en tillgång för ett växande Stockholm, inte ett problem i vägen för att Stockholm ska kunna växa.

/ Madeleine

Intervju i DN: ”Moderna bibliotek i hela staden” 2 mars 2012

Posted by angusthlm in Öppna upp det offentliga rummet, Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.
Tags: , , , ,
5 comments

I dagens DN intervjuas kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) av Viktor Barth-Kron. I intervjun kan man bland annat läsa om Bengt Ohlsson, liberal kulturpolitik, Slussen-debatten, graffiti, Folkpartiets inställning till höghus i Stockholms innerstad och om en liberal bibliotekspolitik.

/ Anders

Läs: Jag är ingen höghustaliban