jump to navigation

Stadsteatern ska vara en angelägenhet för alla 4 juni 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
Tags: , , ,
trackback

Tio Toppar SvD

I helgen skrev moderaten Rickard Wessman på DN Debatt om Stockholms stadsteater. Låt mig inte orda om det olämpliga i att politiker bedömer pjäs och genre-val på en offentlig scenkonstinstitution. Låt mig istället bemöta några av påståendena.

På inga sätt är Stadsteatern en gammal offentlig institution som letar efter relevans, som Wessman menar. Det räcker med en snabb blick i kalendariet för att se att detta är Stockholms mest levande teater med plats för en stor bredd bland både publik och repertoar. Med denna snabba blick hade man även kunnat se att Stockholms stadsteater har en både bred och omfattande repertoar av svensk, ofta nyskriven, dramatik. Antagligen är det Stockholms stadsteater som spelar flest föreställningar nyskriven svensk dramatik i landet. Det om något är ett kulturpolitiskt åtagande att ta på allvar.

Det är sant att Stadsteaterns musikdramatik lockar många besökare till teatern. Men att musikdramatiken skulle ”definiera Stadsteater” är ett påstående utan relevans. Den senaste tioårsperioden har Stadsteatern vuxit överlag och den stora ökningen i antalet premiärer finns utanför Stora scen. 2002 var antalet premiärer på de mindre scenerna 14, 2012 var samma siffra 23. Ser man till antalet föreställningar spelades 1025 föreställningar på de mindre scenerna 2002, 2012 var samma siffra 1274.

Det blir också avslöjande då Wessman å ena sidan tycker att teatern borde skapa fler egna musikaler samtidigt som han dömer ut Dumas De tre musketörerna, som just är en egenproduktion. Det står givetvis Wessman fritt (åtminstone som privatperson) att tycka vad han vill om De tre musketörerna men det kan ju nämnas att hans uppfattning inte delas av varken publik eller kritiker. När musikalens regissör Alexander Mørk-Eidem fick SvD:s prestigefulla Thalia-pris 2009 var en bidragande teaterinsats från hans sida just den musikal som Wessman dömer ut. Nedan kan du läsa ett litet utdrag från artikeln som publicerades med anledning av att Mørk-Eidem fick priset (läs hela artikeln här).

Regissören Alexander Mørk-Eidem gör det många teaterchefer drömmer om; han lockar unga killar till teatern. Av Kiplings klassiker Djungelboken skapade han en pulserande storstadsdjungel med klassklyftor som fick publiken på Stockholms stadsteater att jubla och gråta – och några att tala kritiskt om våldet.

I år är det Dumas De tre musketörerna, stajlade i Maria Gyllenhoffs sanslöst barocka 80-talskostymer till hårda pudelrockare, som drar fulla hus – i alla åldrar. Svärd blir till gitarrer i ett pojkboksäventyr som även leker med könsrollerna. Den vackraste kärleksduetten sjungs av den könsöverskridande Mylady och homosexuelle Felton.

Och om skillnaden mellan Stadsteatern och privatteatrarna, som Wessman inte finner, uttalar sig Mørk-Eidem så här i samma artikel:

Teater måste också få vara roligt. De tre musketörerna är publikfriande och att göra folk lyckliga står jag gärna för. Samtidigt kunde det ha floppat. Vi tog en chans man aldrig hade fått på en privatteater. På institutionen får man möjlighet att ligga på gränsen till misslyckandet.

På tal om Thalia-priset. Föredrar man hellre talteater framför musikaler kan man nämna Carolina Frände som ett lysande exempel på Stadsteatern. 2012 fick hon samma pris som Mørk-Eidem fick tre år tidigare, läs mer här. För att inte nämna årets Thalia-pristagare Mattias Andersson och Ulla Cassius, som uppmärksammas bl a för ett mycket uppmärksammat strindbergskt Drömspel på just Stockholms stadsteater. Inte var det nyskrivet men nyskapande var det absolut ändå minsann.

Stadsteatern ska enligt ägardirektiven spela teater av hög kvalitet samt ”vara en angelägenhet för alla stockholmare”. Detta uppdrag anser jag  vara passande för en verksamhet finansierad gemensamt av alla. Att nyskriven dramatik kan samsas med äldre klassiker. Att experimentell scenkonst samsas med musikdramatik.

Repertoaren just nu är ett strålande exempel på detta. Glädjande är också att på SvD Kulturs ”topp tiolista” för scenkonst i Stockholm från den 5 maj i år (se bild ovan) var inte mindre än sex av tio pjäser från Stadsteatern:, Ett dockhem, Apatiska för nybörjare, Krapps sista band, Körsbärsträdgården och Unge Werthers lidande. Samt West Side Story, som alltså kritikerna rekommenderar men som Wessman inte anses borde spelas.

Varför en särskild pjäs ska spelas motiveras utifrån vad den kan säga publiken om samtiden, våra och andras livsvillkor, vad den kan tillföra konsten eller dess inom scenkonsten. Utifrån dessa kriterier kan inte en särskild genre, som exempelvis musikdramatik, exkluderas. Men dessa bedömningar sker lyckligtvis inte av politiker utan av teaterns opolitiska ledning. I Stadsteaterns styrelse har Wessman en bundsförvant i vänsterpartiet som gärna också vill diskutera såväl pjäs- som scenval.

Hur musikdramatik spelas och hur dessa uppsättningar produceras skiljer sig avsevärt åt. Att det är en stor publik som kommer till både de dramatiska och de musikdramatiska uppsättningarna på Stadsteatern betyder inte på något sätt att de inte hör hemma på en offentlig kulturinstitution. Tvärtom är det ett mycket angeläget kulturpolitiskt mål att så många som möjligt kommer i kontakt med professionell samtidskultur av hög kvalitet. I min värld är det ingen motsättning mellan det publika och det kvalitativa. Även det som når många kan ha hög konstnärlig kvalitet. Eller för den delen att något med ett brett tilltal spelas på en scen medan det på en annan sen bredvid kan spelas något av mera experimentell karaktär för en väldigt liten publik. I det delade kulturpolitiska uppdraget står de allra flesta partiet i Stadshuset helt ense.

Om man tror att Stadsteatern bara gör musikaler bör man nog ta en närmare titt i årsredovisningarna. Om man tror att musikteater är en konstform som inga offentliga medel får gå till har nog ideologin spelat ens konstsyn ett spratt. Och tror man att köpta pjäser är en motsats till eget skapande måste man fundera över hur dramatiker försörjer sig. För faktiskt, ibland skapar en regissör något helt nytt utifrån en redan skriven pjäs och kanske sker det t o m med sång.

/ Madeleine

Annonser

Kommentarer»

No comments yet — be the first.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: