Internet under attack 27 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Internet och kulturen.Tags: acta, EU, frihet, internet, Internet upphovsrätt, Sopa, upphovsrätt
add a comment
Enligt uppgift undertecknade igår 22 av EU:s medlemstater, däribland Sverige, och EU-kommissionen Acta-avtalet. Undertecknandet är visserligen en symbolhandling, det är först efter att frågan har behandlats i Europarlamentet som avtalet kan ratificeras, men att Sverige på detta sätt i det tysta har bundit upp sig till att godta detta hemlighetsfulla avtal är minst sagt bekymmersamt.
Från den svenska regeringens sida har det varit locket på. Ingenstans på regeringens hemsida finns information om att Acta-avtalet har skrivits under, den senaste gången Acta ens nämns är i ett pressmeddelande från i april 2010. Den öppenhet och transparens i förhandlingarna som den svenska regeringen sagt sig arbeta för lyser med sin frånvaro.
Hela förhandlingsprocessen har istället präglats av ett hemlighetsmakeri, vilket naturligtvis både känns mycket tveksamt ur ett demokratiskt perspektiv samtidigt som det spär på misstankarna kring att det så kallade ”handelsavtalet” istället handlar om att skapa en ny upphovsrättslag. Justitieminister Beatrice Ask (M) medgav dessutom vid gårdagen interpellationsdebatt att åtminstone varumärkeslagen kommer att behöva ändras om Sverige ska kunna ansluta sig till Acta-avtalet.
I Polen har undertecknandet lett till massiva protester och demonstrationer. Och den franske EU-parlamentarikern Kader Arif, som var utsedd av EU att övervaka förhandlingarna, har till och med avgått från sin post i protest. Han menar att avtalet “…kan få stora konsekvenser för våra medborgares liv, och ändå görs allt för att Europaparlamentet inte ska ha något att säga till om.” Detta bådar naturligtvis inte gott.
Avtalet jämförs av många med Sopa, som jag skrivit om tidigare, och påstås också ha samma förödande effekter för Internet. Jag hoppas verkligen inte att det är så. Vi får inte under några som helst omständigheter godkänna ett avtal som gör internetoperatörerna till nätpoliser, med uppgift att bevaka och stoppa allt som kan tänkas göra intrång i upphovsrätten. Dessutom måste man fråga sig hur detta egentligen skulle gå till, är tanken att de ska undersöka varenda bifogade fil och länk och stoppa allt som verkar misstänkt. Då kan vi verkligen tala om massövervakning.
Nej, politikens uppgift kan inte vara att sätta gränser för Internets användning utan bör istället söka efter metoder att bejaka den nya tekniken. Målet måste vara att skapa en lagstiftning som både gynnar den kunskaps- och kulturexplosion som fildelning och annan teknik innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intressen. Även med ett kort historiskt perspektiv är det svårt att förstå varför det skulle vara omöjligt.
Internet är något av det största som hänt mänskligheten, fullt jämförbart med revolutionen kring boktryckarkonsten. Tillgängligheten till information via Internet är vårt århundrades viktigaste bildnings- och kulturfråga. Denna tillgänglighet får aldrig förhandlas bort!
/Madeleine
Smakprov från Liljevalchs 27 januari 2012
Posted by angusthlm in Kultur för fler.Tags: liljevalchs, Vårsalong
add a comment
När Liljevalchs vårsalong invigdes igår kväll var det packat med folk. Man fick bokstavligen tränga sig fram bland alla konstintresserade för att lyckas få en glimt av de tavlor som valts ut av konstnärerna Annika von Hausswolff, Ernst Billgren, Peter Johansson och konsthallschefen Mårten Castenfors. Invigningstalade gjorde kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt.
Men det är faktiskt först idag kl 14.00 som vårsalongen öppnar på riktigt i och med att utställningskatalogen med alla priser offentliggörs, gårdagens visning var bara ett smakprov.
Konstverken (uppifrån och ned) har följande upphovsman och titel: ”I Kulpolsalen, Nationalmuseum” av Johan Patricny, ”Semester” av Fredrik Forslind och ”Samhällsproblem” av Ruben Wätte.
/ Anders
Läs TT/Spektras artikel om Vårsalongen här.
Läs DN:s artikel om Vårsalongen här.
Förväntan inför Vårsalongen! 26 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.Tags: Liljevalchs konsthall, Vårsalongen
add a comment
Liljevalchs vårsalong 2011 blev en stor succé som satte publikrekord. Ja, det stora publiktrycket gjorde faktiskt att salongen fick förlängas. Imorgon slår Liljevalchs Vårsalong upp portarna på nytt och jag hoppas givetvis att fjolårets bedrift ska kunna upprepas.
Men faktiskt har Vårsalongen 2012 redan innan utställningen öppnat hunnit slå rekord – nu i antalet ansökningar. Hela 2136 personer ansökte om att komma med på utställningen. Det tog juryn fem arbetsdagar att sålla och välja bland alla bidrag. Att det varit hård konkurrens bland de sökande borgar för en spännande utställning.
En nyhet för i år är att juryn har utgjorts av några av Sveriges mest namnkunniga konstnärer: Annika von Hausswolff, Peter Johansson, Ernst Billgren. Till skillnad från föregående år då juryn bestått av museichefer, gallerister, kritiker och kuratorer är det i år alltså representanter från konstnärskollektivet som fått bedöma vilka som ska beredas plats i salongen. Det ska bli spännande att se om det speglar urvalet på något sätt.
Ikväll kommer själva invigningen av vårsalongen att äga rum och liksom förra året ska jag invigningstala. Precis som alla andra har jag både sett och läst om några verk som ska vara med på vårsalongen – det ska bli väldigt roligt att om några timmar kunna se dem med egna ögon.
/ Madeleine
Läs TT/Spektras artikel om Vårsalongen här.
Läs DN:s artikel om Vårsalongen här.
Rekord för digital musikförsäljning 24 januari 2012
Posted by angusthlm in Internet och kulturen.Tags: Daniel Ek, IPRED, Sopa, Spotify
add a comment
Idag rapporterar både Kulturnyheterna och Expressen om att den digitala musikförsäljningen slår rekord och att den nu för första gången utgör mer än hälften av skivbolagens totala inkomster. Extra glädjande är även att skivbolagens noterar en total försäljningsökning.
Det är givetvis positiva nyheter för såväl musikerna, skivbolagen som kulturpolitiken att de digitala affärsmodellerna faktiskt fungerar. Helt enkelt, att det inte finns ett motsatsförhållande mellan internets fantastiska möjligheter och musikindustrins överlevnad.
Att utvecklingen i mångt och mycket tillskrivs svensken Daniel Ek – av den amerikanska tidsskriften Forbes utsedd till den mest betydelsefulle personen i musikvärlden – gör inte saken sämre.
Förhoppningsvis får nyheter som dessa underhållningsindustrin att inse att branschens överlevnad snarare hänger på att affärsmodeller som Spotify växer fram än att internet förstörs genom lagförslag som Sopa eller Ipred. Vi måste bejaka utvecklingen, inte motarbeta den.
/ Anders
Internet måste skyddas 21 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter, Internet och kulturen.Tags: internet, IPRED, Sopa
1 comment so far
Den senaste tiden har debatten om det amerikanska lagförslaget Stop online piracy act (Sopa) ökat i intensitet. Inte minst av att jättesajterna Wikipedia och Reddit i förra veckan stängde ned för en dag i protest mot förslaget och att Googles sökmotor kläddes i sorgeflor– symboliska åtgärd för att visa världens internetanvändare att mycket står på spel om lagförslaget går igenom.
Lagförslaget Sopa tar sikte på att stoppa illegal fildelning genom att förmedlare som Google, Facebook, Youtube eller internetoperatörerna ska hållas ansvariga för tillgängliggörandet av upphovsskyddat material utan tillstånd.
Kjell Hägglund har tidigare skrivit om lagförslaget i tidsskriften Journalisten och varnat för att det skulle innebära självcensur på internet: ”Vad lagen i princip går ut på är att spränga sönder internet och bygga ett nöjesfält med låsta portar ovanpå. Hela den online-säkerhetsstruktur som är inkapslad i domännamnssystemet, som hela internet bygger på, kommer att försvinna när USA-lagen och dess tjockbitspussel av filtrering, blockering och åtalshot (en enda länk till en livestream av en fotbollsmatch ska kunna ge upp till fem års fängelse) kommer att tvinga hela världens internet till självcensur.”
Debatten om Sopa påminner till vissa delar om den Ipred-debatt som har funnits och fortfarande finns i Sverige i den bemärkelsen att den handlar om hur upphovsrätten ska skyddas samtidigt som friheten på internet och människors integritet bejakas. I Ipred-debatten uttryckte jag mig mycket tydligt om att skyddet av upphovsrätten på internet inte kan se ut hur som helst. Enligt min mening går Ipred alldeles för långt i den bemärkelsen att det är orimligt att privata aktörer ska kunna begära ut enskilda internetanvändares IP-adresser. Rättighetsinnehavarna eller deras företrädare ska inte av samhället tilldelas uppdraget som polis.
På samma sätt är jag också kritiskt inställd till Sopa, som går ännu längre än Ipred. Att hålla internetoperatörer eller förmedlare som Facebook och Google ansvariga för vad enskilda personer lägger upp är att gå alldeles för långt. Risken med förslaget är att internet som vi känner det idag skulle bli ett minne blott. Vilken mellanhand skulle över huvud taget våga erbjuda möjligheten för användarna att lägga upp videor eller musik? Sidor som Facebook eller Youtube riskerar att helt försvinna, eller så skulle de behöva förändras till i det närmaste oigenkännlighet. Tobias Brandel har tidigare skrivit klokt på samma tema.
Nyligen rapporterade dock Kulturnyheterna att en handfull senatorer nu bestämt sig för att dra tillbaka sitt stöd till förslaget. Och i lördags meddelade majoritetens ledare Harry Reid att tisdagens planerade omröstning blivit skjuten på framtiden. Detta efter att en protestlista på över 4,2 miljoner namn lämnats över till senaten. Nyheterna är glädjande.
Internet är en teknisk landvinning som kommer att få konsekvenser för mänskligheten på ett sätt som vi ännu inte anar. På 20 år har hela vår relation till andra människor förändrats – vi kan skaffa information, konsumera kultur och skapa kontakt med människor i hela världen på några sekunder genom några enkla knapptryck. Vi som får vara med om detta demokratisprång kan skatta oss lyckliga. Att begränsa Internet är direkt farligt. Självklart ska inte internet vara laglöst – men lagstiftningen får inte utformas på ett sådant sätt att poängen med hela internet försvinner. Internet är en uppfinning som förändrar världen och historien. Ändå blir det lätt att vi tar det för givet. Framtidens möjligheter får inte förstöras av dagens problem.
/ Madeleine
Invigning av Strindbergåret 20 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.Tags: liljevalchs, Stadsteatern, Strindberg
add a comment
På söndag sker den officiella invigningen av Strindbergåret 2012 på Stockholms stadsteater. Aldrig någonsin tidigare har stadens kulturinstitutioner samlats kring ett enda konstnärskap på samma sätt som under Strindbergsåret. Det är vårt bidrag i uppmärksammandet av den författare och dramatiker som mer än någon annan svensk skrivit in Sverige i litteraturhistorien.
Planeringen för Strindbergåret har pågått länge och det känns väldigt roligt att nu på söndag officiellt få inviga jubileet. Jag själv kommer att dra mitt strå till den konstnärliga stacken genom att under invigningen läsa ett väl valt stycke från ett av Strindbergs dramer. Jag sliter nu mitt hår över från vilket verk det ska tas.
I jubileet intar Stockholms stadsteater givetvis en nyckelroll i stadens hyllningar till dramatikern Strindberg. Under 2012 kommer såväl Dödsdansen, Fröken Julie, En dåres försvarstal, Ett drömspel, Leka med Elden som Till Damaskus att spelas på teatern. Mycket Strindberg att se för den teaterintresserade med andra ord.
Även på Stockholms stadsbibliotek och i Stockholms stads skolor kommer Strindberg att uppmärksammas under året. Stadsbiblioteket har i samarbete med Författarcentrum valt ut En dårens försvarstal som årets Stockholm-läser-bok. Och till alla skolelever kommer den kärnfulla lilla novellen Ett halvt ark papper att delas ut under hösten. Har du en minut över, nu eller senare, tveka inte att läsa novellen online.
Men mest spännande av allt kommer nog utställningen August att vara som öppnar på Liljevalchs konsthall till hösten. På Liljevalchs kommer Strindberg nämligen att uppmärksammas i egenskap av den allkonstnär han faktiskt var, för även om Strindberg för en svensk publik mest är känd som dramatiker och romanförfattare var han även en mycket spännande bildkonstnär och fotograf. Därför har Liljevalchs valt att ställa ut Strindbergs konst i små ”teaterrum” i vilka Stadsteatern även kommer att spela små fragment ur olika Strindbergpjäser. Allkonstnären Strindberg hamnar därmed i sitt rätta element, kanske för första gången någonsin. Under året lägger Liljevalchs även ut små dagboksanteckningar från den omtalade Ockulta dagboken på twitter.
Förutom att uppmärksamma Strindberg på de egna institutionerna har staden även givit Strindbergs Intima Teater och Strindbergsmuseet extra medel för att fira jubileet.
Vill du hålla dig uppdaterad på vad som händer under Strindbergåret ska du gå in på www.stockholm.se/strindberg .
/ Madeleine
Rekordår för Kulturhuset 20 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.Tags: Biblioteket Plattan, Kulturhuset, Serieteket, TioTretton
1 comment so far
2011 ser ut att ha varit ett fantastiskt år för många av Stockholms stads kulturinstitutioner. Såväl Stadsteatern som Stadsmuseet slog publikrekord och nu står det också klart att även Kulturhuset hade ett framgångsrikt 2011 med över 1,8 miljoner besökare till den egna verksamheten. I tider när de flesta pilar pekar nedåt och siffrorna i resultaträkningarna runtom i världen lyser röda är det fantastiskt att kulturen i Stockholm är på frammarsch.
Sammanlagt uppgick antalet besökare i Kulturhusets egna verksamheter till 1,8 miljoner 2011. Jämfört med 2010 är det en ökning med lite över 30 procent. För Kulturhuset som helhet – det vill säga inklusive Stadsteatern, butikerna och restaurangerna – uppgick besökssiffran till omkring 3 miljoner.
Orsakerna bakom publikrekordet är flera. En är att huset nu rymmer en rad olika nya verksamheter – Biblioteken TioTretton, Plattan och Film & Musik – och att Serieteket genomgått en upprustning. En annan är de generösare öppettiderna.
De förändringar som Kulturhuset genomgått de senaste åren ligger helt i linje med Folkpartiets målsättning om att kulturen ska vara tillgänglig och relevant för alla stockholmare: Verksamheter ska ha öppet när stockholmarna har tid och möjlighet att besöka dem. Utbudet ska vara angeläget och präglat av kvalitet.
/ Madeleine
Oppositionen vilse i den offentliga konsten 19 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Konstnärlig frihet.Tags: det offentliga rummet, Graffiti, offentlig konst
8 comments
Idag har Dagens Nyheter ett stort reportage om klotter och gatukonst där flera ledande företrädare från oppositionen ifrågasätter Stockholms stads klotterpolicy. Exempelvis menar oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) att ” vi (staden) måste börja göra en skillnad mellan vad som är konst och vad som är skadegörelse” och Mats Berglund (MP) säger att ”man inte kan dra alla över en kam”.
Problemet är bara att frågan inte handlar om vad som är konst respektive vad som inte är konst. För naturligtvis, och lyckligtvis, är det inte politiker som definierar konstbegreppet.
Nej, det är givetvis mycket mer komplext än så. Frågan handlar i själva verket om själva uppförandet. Det är handlingen som inte är tillåten, inte en viss konstart, exempelvis graffiti.
Låt oss leka med tanken att staden hade en annorlunda hållning, det vill säga att frågan om ”verket” ska få sitta/stå kvar, blev en fråga om dess kvaliteter (är det konst?).
En sådan hållning är givetvis möjlig – men frågan är om den är önskvärd. För vad den innebär om man nagelfar tanken är att klottrets laglighet ska avgöras beroende på dess resultat: Bedöms klottret vara konst var dess uppförande lagligt; bedöms det inte vara konst var handlingen olaglig. Det vill säga att resultatet av klottrandet ska avgöra om det var olaglig eller inte. För den enskilde medborgaren blir rättsosäkerheten total.
Men än värre än de tankemässiga irrvägar som oppositionens uttalanden leder oss in på är de praktiska konsekvenserna. Medan vissa klottrare skulle gå fria (deras verk anses vara konst) skulle andra klottrares bötfällas (deras alster anses inte vara konst). Och hur behandlar man de fall där skadegörelsen som handling anses vara konst? Vill Rudin att det ska vara fritt fram för nerklottrade tunnelbanevagnar bara för att vissa anser det vara konst?
Att Rudin därutöver utmålar dem som inte vill att det ska vara fritt fram att måla i staden som fascister och att stadens policy handlar om censur är bara absurt. Bara för att Rudin inte delar den Stockholms folkvalda församlings mening behöver han inte övergå till demagogins fula knep och beskylla sina meningsmotståndare för saker de absolut inte är och aldrig har varit.
Till problemet finns även andra komplexa frågeställningar som rör enskilda individers makt över det offentliga rummet visavi det offentligas makt över detsamma. I staden finns demokratiskt framtagna beslutsvägar för hur det offentliga rummet ska gestaltas. Ges klottrarna rätten att efter eget huvud gestalta det offentliga rummet åsidosätts givetvis demokratin till förmån för enskilda personers tycke och smak.
Jag tror dock att det finns många relevanta frågor att ställa gällande konst i offentliga miljöer. Bland dessa hör framförallt hur vi kan förändra och vidga vår syn på vad den offentliga konsten är. Detta handlar dock snarare om att samtidskonsten har förändrats dramatiskt de senaste decennierna än om att klottrare ska få tillåtelse att uppföra ”konst” på allmän plats utan det allmännas samtycke. En sådan hållning innebär också att jag anser att staden kan vara mer generös i tillståndsgivningen – inte för att acceptera klotter och skadegörelsen utan för att skapa ett mer kreativt och spännande Stockholm.
/ Madeleine
Läs mer:
Rasmus Jonlunds (FP) inlägg genom att klicka här.
Jesper Svenssons (FP) inlägg genom att klicka här.
Absurd neddragning av kulturbiståndet 18 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.Tags: bistånd, kulturbistånd, Selam
add a comment
Sedan länge har kulturbistånd varit en naturlig del av den svenska biståndspolitiken. Men enligt Kulturnyheternas granskning har kulturbiståndet minskat kraftigt de senaste åren. 2007 satsade Sida 180 miljoner kronor, samma siffra för 2011 stannade vid 40 miljoner kronor.
Det är en klen tröst att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) svarade Kulturnyheterna att neddragningen skett utan några som helst direktiv från regeringen. Oavsett vad måste utvecklingen vändas.
Det har funnits en substantiell kritik av att biståndet för att bli mer effektivt måste smalna av såväl innehållsmässigt som geografiskt. Det är helt riktigt, för att biståndet verkligen ska hjälpa måste vi koncentrera det till de länder där Sverige kan göra skillnad och sätta in biståndet där det är som mest avgörande för att främja demokrati och minska fattigdom. Ingen annan hållning är möjlig om man verkligen tar biståndets uppgift och de människor det berör på allvar. Folkpartiet, med sitt starka biståndsengagemang, har starkt drivit detta länge. Då jag satt i den stora parlamentariska utredningen som förslog en ny biståndspolitik, Globkom, var detta just huvudkritiken i min och Folkpartiets reservation.
Men att biståndet ska bli effektivare betyder på inga sätt att kulturbiståndet ska minska. Tvärtom är kulturen i alla samhällen en kraft för förändring. Både i historien och i samtiden är exemplen många på hur kulturen utgjort ett rum där viktiga samhällspolitiska frågor har varit möjliga att diskutera. I mitt yrkesliv innan jag blev borgarråd arbetade jag just med denna sorts bistånd inom Silc och inom CHwB. Jag vet vilken stor betydelse körerna hade i Estland, litteraturen i Polen och teatern i Tjeckien för diktaturens fall. Jag har sett bibliotekarier och fria journalister arbeta för ett fritt Kuba och sett den repression de blivit föremål för.
Under fyra år arbetade jag för Kulturarv utan Gränser med kulturarvsbistånd framför allt på Balkan. Då kriget utbröt var de kulturella uttrycken och monumenten de första måltavlorna i konflikten. Både det som beskrev motståndarens urgamla kulturella tillhörigheten och de kulturella institutionerna som manifesterade det gemensamma kulturarvet blev hot som måste förgöras: Biblioteket i Sarajevo, Historiska museet i Sarajevo, bron i Mostar, moskéer runt om i landet är några exempel. En återuppbyggnad av kulturarvet är här att arbeta med demokrati och mänskliga rättigheter.
Kulturen är inte bara ett medium för oliktänkande att använda sig av, utan också ett verktyg för människor att både förstå och påverka sina egna liv. Att låta människor ta del av litteratur, musik, konst, teater och kulturarv är att rusta dem till aktiva medborgare med kunskap om världen och historien. Kultur är makt, för att parafrasera den välkända devisen. Det räcker att tänka på Östeuropa där kulturen var helt avgörande för befrielsen. Och det är därför det krävs ett svenskt kulturbistånd.
En av de kulturverksamheter som berörs av Sidas neddragningar är Stockholmsföreningen Selam vars biståndsarbetet nu riskerar att inte få någon fortsättning. Föreningen har tidigare bland annat varit aktiv i att bygga upp en infrastruktur för musiken i Östafrika. Det ser mörkt ut nu, kommenterade Selams verksamhetschef Teshome Wondimu nyheten i Kulturnyheternas inslag igår.
Jag anser att kulturlivet är en omistlig del av vår demokrati och för vårt samhälles utveckling. Därför anser jag i konsekvensens namn att kulturen måste vara en del av det bistånd som just ska främja utveckling och demokrati i andra länder.
Madeleine
Läs om Sidas nyhetsklipp om minskningen genom att trycka här.
Ulf Nilsson (FP): Nationell skandal 17 januari 2012
Posted by angusthlm in Kultur för fler.Tags: Backåkra, Dag Hammarskjöld
add a comment
Förra året meddelade Riksbanken att den före detta generalsekreteraren i FN, Dag Hammarskjöld, blir den svensk som i framtiden ska pryda vår nya tusenkronorssedel. Idag, mindre än ett år senare, meddelade Svenska Turistföreningen att Hammarskjöld-museet i Backåkra måste stängas. Flera riksdagsledamöter från Folkpartiet kräver nu att staten engagerar sig för museets överlevnad.
- Uppgiften att Dag Hammarskjölds Backåkra i Skåne måste stängas är inget annat än en nationell skandal. Sveriges regering genom kulturdepartementet har ett ansvar för att så inte sker, att donationen som gjordes av FN:s 1961 förolyckade generalsekreterare Dag Hammarskjöld förblir tillgänglig för svenskar och för utländska gäster, sade riksdagsledamoten Ulf Nilsson (FP) tidigare idag i ett pressmeddelande.
Gården Backåkra testamenterades av Hammarskjöld till Svenska Turistföreningen (STF) för att vara en samlingsplats för möten om natur- och kulturvård samt andra ändamål som tjänar FN:s och liknande organisationers syften. STF har också bedrivit ett museum i gården för att sprida kunskap om Hammarskjölds gärning. Bakgrunden till att STF nu stänger museet är att föreningen inte anser sig kunna fortsätta driva museet utan några ekonomiska anslag från staten.
/ Anders
En morgondag som redan är här 17 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.Tags: Bonniers konsthall, finansiering, Fotografiska museet, konst, Magasin 3, Palatset, Sven-Harrys
1 comment so far
Sedan det blev känt att barnkultursatsningen Palatset lider av ekonomiska bekymmer har en del kulturdebattörer velat måla fan på väggen: Det finns inget intresse bland företagen eller enskilda privatpersoner att finansiera kultur, den enda vägens kulturpolitik är offentlig finansiering! I dagens SvD skriver exempelvis litteraturkritikern Annina Rabe: ”Enkelt uttryckt: om näringslivet inte ens vill skjuta till pengar till en till synes okontroversiell, behjärtansvärd och dessutom storslaget upplagd kulturverksamhet för barn, hur ska kulturen då kunna förväntas äska medel till mindre breda och bekväma projekt?”
Det är fullt förståeligt att den svåra ekonomiska situationen för Palatset blir ett tillhygge i den sedan länge så starkt ideologiskt präglade debatten om kulturens finansiering. Men det är synd när träden får skymma skogen.
Utvecklingen i Stockholm i stort pekar nämligen mot att allt fler privatpersoner och företag är villiga att satsa på kultur. Se exempelvis på konstscenen där antalet fristående institutioner vuxit dramatiskt de senaste 20 åren.
1987 slog Magasin 3 upp portarna ute i Frihamnen, 2006 öppnade Bonniers konsthall vid St Eriksplan, 2010 öppnade Fotografiska museet på Södermalm, 2011 öppnades Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken och ute i Värmdö är Björn Jakobsens bygge av Stockholms motsvarighet till Louisiana i full fart. Alla fantastiska satsningar som aldrig skulle ha blivit till om inte för enskilda personer med ett stort kulturintresse.
Icke-offentligt finansierade kulturverksamheter är alltså inget vi behöver fantisera om i en hypotetisk avlägsen framtid utan en verklighet som redan finns här – en helt naturlig del av alla stockholmares vardag.
Men på en punkt har Rabe rätt, nämligen att förutsättningarna för icke-offentliga aktörer att finansiera kultur kan bli mycket bättre. Det gäller såväl regelverket för företagens sponsring av kultur, företagens avskrivningsregler för inköpt samtidskonst, möjligheten för avdrag för privatpersoner och företag vid donationer till kultur som skattereglerna för Sveriges kulturstiftelser. Skulle Sverige ha regelverk som uppmuntrade privatpersoner och företag att finansiera kultur skulle tillströmningen av privata medel till kultursektorn med största sannolikhet öka dramatiskt.
En dimension av att införa regelverk som uppmuntrar icke-offentlig finansiering av kultur är givetvis att kulturen skulle kunna få större resurser att röra sig med. En annan, och minst lika viktig, är att kulturlivets oberoende från den offentliga makten skulle öka markant om antalet finansiärer blev fler.
Madeleine
Farsta kultur invigt 16 januari 2012
Posted by angusthlm in Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.Tags: Farsta bibliotek, Farsta kultur, kulturskolan
add a comment
Mitt i centrumbebyggelsen i Farsta invigdes i lördags satsningen Farsta kultur med pompa och ståt. Innan alla framföranden från både före detta och nuvarande elever från kulturskolan i Farsta tog vid invigningstalade Madeleine inför ett fullsatt auditorium.
Förutom att själva biblioteket under 2011 har genomgått en upprustning innebär den nya satsningen ett närmare samarbete mellan biblioteket, kulturskolan och Primaskolan som alla ryms i samma hus på Farstagången 8 – den nya mötesplatsen för kultur i Farsta.
Dessutom har även ett nytt café öppnat i foajén som leder besökarna in till både kulturskolan och biblioteket. Caféet kommer att kunna erbjuda de redan invanda biblioteksbesökarna en trevlig miljö att antingen före, under eller efter besöket på biblioteket andas ut i över en kopp kaffe, samtidigt som det är vår stora förhoppning att caféet ska locka fler människor att våga ta steget in i böckernas värld. Helt enkelt att steget in på biblioteket ska vara så litet och så naturligt som möjligt för så många som möjligt.
Det ska verkligen bli spännande att se hur samarbetet inom Farsta kultur kommer att utvecklas framöver. Förutsättningarna är goda: bibliotek med läsplatser, en teater med 250 sittplatser, musikstudios, drama- och dansrum, grupprum, studierum, foajé med café och plats för utställningar.
Och tycker du att namnet Farsta kultur inte låter särskilt spännande – var inte orolig. Det pågår nämligen en namntävling som det är fritt fram för alla att delta i.
/Anders
Det bästa året i Stadsteaterns historia 13 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Okategoriserade.add a comment
2011 blev det bästa året i Stadsteaterns 51-åriga historia med totalt 520 338 besökare att jämföra med 463 878 för 2010. Detta är glädjande siffror med tanke på att målet är att Stockholms stadsteater ska vara en angelägenhet för alla stockholmare. Stadsteatern är idag förankrad hos den breda publiken och är, sedan några år tillbaka, Skandinaviens ledande teater.
Under året spelades 1 604 föreställningar vid Sergels Torg eller i Skärholmen, och ytterligare 107 på Parkteatern. Det kanske mest glädjande med dessa höga besökssiffror är att antalet barn och ungdom ökade under 2011 och nu utgör 21,2 % av besökarna vid Stadsteaterns scener. Under 2011 besöktes teatern av över 80 000 barn och unga jämfört med drygt 63 000 2010. En publikundersökning som genomförts av företaget Exquiro Market Research, och som vi skrivit om tidigare, visar dessutom att Stadsteater har fler nöjda besökare än någonsin.
Stadsteatern är en teater och vara stolt över och när det går bra för teatern så öppnas möjligheter att satsa på nya spännande produktioner som förhoppningsvis kommer leda till att Stockholmarnas tillgång till kultur av hög kvalitet ökar ytterligare.
Madeleine
Ideologin förblindar för fakta 11 januari 2012
Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.Tags: Åsa Linderborg, Bengt Ohlsson, bibliotek
5 comments
Sedan Bengt Ohlssons artikel i Dagens Nyheter (DN) om varför kulturskaparna måste vara vänster har inläggen i debatten om Kultursveriges ideologiska hemvist duggat tätt. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborgs var så klart snabb att ge sin helt och hållet förutsägbara syn på saken. Genom sina reflexer bekräftade hon Bengt Ohlssons tes.
En av Lindeborgs invändningar mot Ohlssons inlägg är att han ger sig på den vänster som är kulturens beskyddare: ”En tredjedel av landets folkbibliotek är visserligen hotade, försvarade endast av den vänster som Ohlsson nu bespottar.”
Man kanske inte ska bli allt för förvånad över Linderbergs utfall med tanke på hennes egen ideologiska hemvist. Men man undrar hur hon har kunnat undgå den renässans för folkbiblioteken som ägt rum utanför hennes egen farstukvist i Stockholm sedan alliansen tog över makten 2006 och Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken.
Öppettiderna på folkbiblioteken har utökats för att förbättra stockholmarnas tillgänglighet. T-banebibliotek har öppnats vid Stureplan, i Högdalen och i Bredäng så att biblioteken ska finnas där stockholmarna rör sig.
Budgetmässigt har biblioteken sedan valsegern 2006 fram till 2010 fått cirka 55 miljoner kronor i ökade anslag, eller räknat i procent en ökning om 25 procent. Tvärtemot vad Linderborg insinuerar har alliansen i Stockholm satsas betydligt mer än den vänster hon lyfter till skyarna som kulturens beskyddare.
Samma sak gällande kulturpolitiken i stort i Stockholms stad. Sedan maktskiftet 2006 har kulturbudgeten ökat från strax under 940 miljoner kronor till 1020 miljoner kronor 2011. En ökning om 140 miljoner kronor eller 15 procent.
För 2012 ökar återigen kulturbudgeten, nu med 32,5 miljoner kronor. Det betyder att stödet till det fria kulturlivet höjs med 15 miljoner kronor och den så kallade subventionen höjs med 40 procent till 6,7 miljoner kronor så att fler barn och unga ska ta del av högkvalitativ scenkonst. Bara för att nämna några satsningar.
Den myt om att borgerligheten mer än allt önskar se en nedmontering av kulturpolitiken som Linderberg och hennes meningsfränder odlar har alltså lite att göra med den verklighet som äger rum utanför samtalen kring kaffebordet på Aftonbladets kulturredaktion. Kanske det är därför som reaktionerna mot Ohlsson har blivit så starka, för att inte säga hätska – att någon inifrån den helgedom som vänstern anser vara sin egen tar av sig de ideologiska skygglapparna och frågar hur saker och ting verkligen förhåller sig bortom retoriken.
I maj 2010 gjorde vi en sammanställning här på bloggen över hur anslagen till biblioteken i Stockholm förändrats sedan 2001 samt vilken majoritet som för respektive år styrde Stockholm. I den framkommer det med all tydlighet att det ingalunda är de rödgröna som satsat mest på biblioteken. Se tabellen genom att klicka på länken nedan.
http://madeleinesjostedt.wordpress.com/2010/05/20/rodgron-idetorka-inom-kulturen/
Madeleine
Kulturen behöver mer icke-offentlig finansiering 9 januari 2012
Posted by angusthlm in Konstnärlig frihet, Kultur för fler.Tags: avskrivningsrätt, donationer, kulturens oberoende, sponsring
add a comment
Idag skriver ett flertal representanter från frivillig-Sverige på SvD Brännpunkt om att reglerna för privatpersoner att donera pengar till ideella organisationer måste förändras, att avdragsmöjligheten även ska gälla företag och att fler områden – däribland kultur – ska vara möjliga att ge avdragsgilla gåvor till. Som artikelförfattarna skriver är det både ledsamt att dagens regler är så restriktiva och att gåvor till kulturen inte medger någon avdragsrätt. Det behövs förbättrade skatteregler inom en rad områden som gynnar kulturens tillväxt och dess oberoende.
Folkpartiet har, genom Madeleine och Christer Nylander (kulturutskottets vice ordförande), i ett flertal artiklar skrivit om hur kulturen kan få fler finansiärer och mer pengar genom förändrade skatteregler. I april i SvD skrev de att reglerna för sponsring måste ändras så att företagen i större utsträckning ska sponsra även kultur och att en avdragsrätt för donationer till kultur från stiftelser och företag måste införas. Madeleine skrev inför valet 2010 i Dagens Industri om hur en liberal kulturpolitik inte värjer för att prata om tillväxt inom kulturpolitiken och där ett av förslagen var just en gåvoreform. Nylander skrev även en debattartikel tillsammans med Karin Willén, ordförande i Konstnärernas Riksorganisation, i Dagens Industri tidigare i år om att företagens avskrivningsrätt även måste gälla konst.
I Stockholms stad har arbetet med hur kulturaktörerna ska kunna dra in mer egna medel var påtagligt. Bland annat har ett bonussystem införts, där den som lyckas öka sina egna intäkter eller sin unga publik får en extra tilldelning på toppen av det kvalitetssäkrade grundstödet. En fond för nyskapande kultur har skapats, tillika resurscentrum för kultur och näringsliv. Kulturdirekt har startats som är ett samarbete med det fria kulturlivet för marknadsföring och biljettförsäljning.
Allt för ofta handlar kulturpolitiken om att kulturen måste få mer offentliga resurser, allt för sällan om hur kulturen och kulturskaparna kan attrahera mer resurser på egen hand. Självklart måste mycket av kulturutbudet finansieras via skattesedeln – det råder det ingen tvekan om och genom vårt arbete i Stockholms stad har vi höjt många av anslagen till kulturen – men både för att värna kulturens oberoende från det offentliga och för att få mer kultur i samhället krävs en översyn om vad som kan göras för att kulturen ska kunna attrahera pengar från fler håll.
/ Anders
Publikrekord på Stockholms stadsmuseum 2011 5 januari 2012
Posted by jonasuebel in Kultur för fler.add a comment
När 2011 är till ända så är det glädjande att konstatera att över en kvarts miljon – 264 240 personer - deltog i Stockholms stadsmuseums verksamhet under året. Det är den högsta siffran någonsin. Av dessa deltog 19 498 i stadsvandringar eller besökte någon av museets fyra museilägenheter.
Nästa år förstärks budgeten med 2 miljoner till Stadsmuseet och Medeltidsmuseet. Samtidigt så kommer entréavgifter införas på museerna vilket kommer innebära ytterligare resurser till att höja kvaliteten.
Jonas
Armlängds avstånd 4 januari 2012
Posted by jonasuebel in Demokrati och mänskliga rättigheter, Konstnärlig frihet, Kultur för fler.add a comment
I dag skriver Martin Liby Alonso på DN:s ledarsida om vikten av armlängds avstånd inom kulturpolitiken. Han exemplifierar sitt resonemang med Teaterrepublikens pjäs ”Jimmie Åkesson” som Region Skånes kulturnämnd gav ett bidrag på 250 000 kronor till tidigare i höstas efter ett politiskt beslut där en nämndledamot reserverade sig. Problemet är inte själva beslutet i sig, att ge bidrag till en pjäs med politiska motiv, utan snarare själva beslutsförfarandet, påpekar Alonso. I vissa kommuner finns fortfarande en osund ordning där politiker lägger sig i verksamheten och beslutar om vilka pjäser som ska få stöd och vilka som inte får det.
Sedan Folkpartiet fick ansvaret för kulturen i Stockholm har vi alltid framhävt behovet av att avpolitisera kvalitetsbedömningarna och att verkligen se till att just armlängds avstånd upprätthålls mellan politik och kulturliv. Det var av det skälet som vi omedelbart efter maktskiftet 2006 avvecklade de politiskt styrda biblioteksråden och kulturstödsutskottet.
För oss är det självklart att det måste vara armlängds avstånd mellan politiska församlingar och den kulturverksamhet som är skattefinansierad. Politiker ska bestämma om storleken på de totala resurserna och fatta beslut om riktlinjer, men inte bedöma vilka enskilda projekt som ska ges stöd.
I kontrast till detta skriver SvD:s teaterkritiker idag att det i Stockholm är ett problem att ”tjänstemännen vid Kulturförvaltningen har fått fria händer”. Det är vidare ”obehagligt godtycklig” att några få teatrar har fått sänkt stöd efter en kvalitetsbedömning av kulturförvaltningen i samråd med referensgrupper. Men hur skulle en annan ordning se ut?
Vi har säkert alla våra favoriter i stadens kulturliv, men detta kan inte vara det enda kriteriet för vad som ska får stöd och inte. I så fall skulle den sakkunniga kvalitetsbedömningen bli omöjlig och den livsviktiga principen om armlängdsavstånd skulle omöjliggöras.
I och med årets budget har anslagen till fria teatrar, dansscener, konstscener och så vidare ökat med över 46 miljoner sedan maktskiftet 2006. Att några få verksamheter får sänkt stöd har alltså inte att göra med att det saknas resurser. För att få bidrag så måste det finnas höga kvalitetskrav och huruvida dessa uppnås eller inte ska inte fritidspolitiker bedöma efter eget tycke och smak.
Jonas
Olja ut – bergvärme in 30 december 2011
Posted by jonasuebel in Från huvudstad till världsstad.add a comment
Idag skriver DN om att det snart är den sista droppen olja som eldas i de fastigheter som Stockholms stad äger. Nästa år byter elva byggnader på sju fastigheter oljan mot bergvärme.
Detta är en del i det stora energieffektiviseringsprojekt som görs i stadens fastighetsbestånd och som ska minska energianvändningen med 30 % och koldioxidutsläppen med 10 %. Ett 80-tal fastigheter motsvarande cirka 400 000 kvadratmeter omfattas av energiprojektet som beräknas pågå under 2010-2013. För att nå detta ambitiösa mål så har stadshusalliansen tidigare beslutat om att investera 205 miljoner i nämndens byggnader. Koldioxidutsläppen kommer efter genomförda åtgärder ha minskat med ca 3000 ton, vilket motsvarar utsläpp för uppvärmning av ca 560 oljeeldade villor under ett år eller utsläppet från ca 1000 bensindrivna personbilar under ett år.
Jonas
Politisera inte konsten 29 december 2011
Posted by angusthlm in Konstnärlig frihet.Tags: Armlängds avstånd, konstnärlig frihet, Turteatern
add a comment
I P1-morgons sändning kunde man idag lyssna till en kulturdebatt mellan sverigedemokraten Hans Olof Andersson och socialdemokraten Maria Nyman Stjärnskog, båda ledamöter i Region Skånes kulturnämnd. Ämnet för debatt var att teatergruppen Teaterrepubliken i Malmö nyligen beviljats medel för att bland annat sätta upp en pjäs i vilken Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson spelar en central roll. En pjäs vilken enligt Teaterrepublikens dramatiker Jens Peter Karlsson ska vara en kritisk granskning av Sverigedemokraternas mediestrategi.
Andersson menade att kulturnämnden inte borde bevilja medel till en pjäs som tar politisk ställning medan Nyman Stjärnskog försvarade den konstnärliga friheten och kulturnämndens beslut.
På ett intressant sätt belyser morgonens debatt vinterns kanske mest brinnande teaterfråga: Hur politiken ska förhålla sig till teater som behandlar politiskt kontroversiella spörsmål. Ska det finnas politiska pekpinnar som avgör vilka ämnen en teater får behandla om den ska erhålla offentliga medel?
Tidigare i vintras rönte Stockholmsbaserade Turteaterns dramatisering av Valerie Solanas SCUM-manifestet stor medial uppmärksamhet. Den debatten tangerade samma frågeställning i den bemärkelsen att vissa tyckte det var fel att Stockholms stad ger medel till en teater vilken sätter upp en pjäs som, enligt vissa kritiker, uttrycker hat mot män.
Jag tycker att det finns ett väldigt starkt argument som talar för att det offentliga vid medelstilldelning inte ska ta hänsyn till en teaters eller en teateruppsättnings politiska innehåll. Yttrandefriheten, både som mål och medel. Politiken ska inte politisera konstens innehåll och avgöra vilka teman som är tillåtna att yttra sig om respektive vilka teman det inte är tillåtet att yttra sig om.
Denna hållning kan man dels försvara teoretiskt, dels praktiskt.
Den teoretiska ingången rör målet med kulturpolitiken. Det offentliga understödjer kulturen därför att det finns en övertygelse om att kulturen – som många gånger utan offentliga stöd inte skulle finnas – ger människor verktyg att förhålla sig kritiska till samhällets normer, strukturer och utveckling. Verktyg både viktiga för demokratin och för den enskilda människans frihet. Går samhället in och styr över konsten kommer denna funktion att slås sönder: Kulturen får i sådana fall enbart en bekräftande roll i den bemärkelsen att den tilldelas uppgiften att understödja vedertagna estetiska eller politiska föreställningar.
Den praktiska ingången rör tillämpningen av en politisk styrning – om man nu skulle önska en sådan. Hur ska det offentliga utforma politiska kriterier som avgör vad som är ett tillåtet ämne och vad som inte är det? Var går gränsen mellan att en teater behandlar ett politiskt ämne och tar ställning till detsamma? Jag tror att varje försök till sådana gränsdragningar är ogörlig och att en tillämpning av sådana regler skulle bli mycket godtycklig.
Istället för att göra politiska bedömningar i politiska församlingar av anslag till konstnärlig verksamhet är det att föredra att bedömningen sker på kvalitetsmässiga grunder av personer med stor kännedom om den konstart bedömningen rör. Det är vad den berömda principen om armlängds avstånd handlar om – en princip som borgar för konstens och kulturens frihet.
/Anders
