Varför kulturpolitik? 19 augusti 2014

Varför ska samhället lägga pengar på kultur?, är och har varit en av kulturpolitikens mest omdebatterade frågor. Igår gick frågan till mig i Kulturnyheterna, läs intervjun här.

För mig som liberal finns det framförallt två svar på frågan på vad som är kulturpolitikens mål.

Det första är att kulturen är en demokratisk rättighet. Den enskilda människans rätt att forma sitt eget liv och definiera sina egna livsmål är grunden i all liberal politik. Det är därför vi liberaler alltid betonar vikten av utbildning och bildning.

I mötet med olika kulturella uttrycksformer ges varje individ möjligheten att leva sig in i vad andra individer – i andra tider, på andra platser – tänkt, känt och levt. Andras erfarenheter ger en relief till det egna livet och det samhälle vi lever i – eller vad både livet och samhället skulle kunna vara. I mötet med det främmande sås också toleransens frö – att alla individer har rätten att själva definiera och sträva efter sina egna livsmål.

Att äga makten att uttrycka sig – med ord, bild, musik, tal – är att kunna meddela andra sin mening, sin syn på världen, sina livsvillkor och sina egna erfarenheter.

Eftersom människor strävar efter olika livsmål är kulturpolitikens uppgift att skapa en mångfald av frågeställningar och uttryck inom kulturen. Jag brukar säga att kulturpolitikens mål är att få människor att tänka själva – inte att de ska tänka ”rätt”.

Det andra svaret är att kulturen är en demokratisk nyttighet. Ett öppet, demokratiskt och fritt samhälle är omöjligt att föreställa sig utan ett fritt kulturliv. I eller på tidningar, tv, radio, teaterscener, konsthallar, museer, gallerier, operahus och konserthus förs det offentliga samtalet, och det är genom yttrandefriheten det förs framåt. En förutsättning för att ett fritt samtal ska kunna äga rum är tankens och ordets frihet.

Att bena upp frågan på detta sätt är klargörande och välgörande för kulturpolitiken, men inte sällan okontroversiellt. Låt mig ge ett illustrativt exempel, som också togs upp i Kulturnyheterna igår.

2008 infördes ett bonussystem som ett komplement till stadens stöd till det fria kulturlivet. Det är en av de mest omdebatterade reformerna jag genomfört sedan jag blev kulturborgarråd 2006.

Bonusen innebär att en kulturverksamhet som lyckas nå fler får ett extra ekonomiskt stöd från staden. Tanken bakom detta är enkel: Det är ett centralt mål för kulturpolitiken att kulturen når så många som möjligt. Det ligger i kulturpolitikens intresse att en smal verksamhet som vanligtvis har en publik på tio lyckas nå två till.

Hotar bonusen kvaliteten? Nej, alla verksamheter som kan få bonusen har redan genomgått en kvalitetsprövning när de beviljades kulturstöd.

Jag och mina kritiker har inte varit oense om synen på kvalitet utan i synen på publiken.

/ Madeleine