Slå ihop Operan och Dramaten – bidrag till kulturutredningen

På torsdag presenterar kulturutredningen sin rapport. Några delar ur utredningen har redan presenterats. Se exempelvis DN här och här. Madeleine lämnar idag ett bidrag till utredningen på DN debatt (se artikeln nedan).

Anna

Nu måste vi slå ihop Dramaten och Operan

Snart presenterar kulturutredningen sin rapport med en ny kulturpolitik för staten. Ett antal förslag om sammanslagningar har redan framkommit.

Tre nya myndigheter ska ansvara för kulturarv, bevarandefrågor respektive kulturstöd. Kulturstödet ska fördelas från bidragsmyndigheten till regioner, som i nästa led ska fördela till kulturverksamheterna.

Denna renodling och nypaketering i strukturerna kan bli positiv för kulturpolitiken. Men mera finns att göra som handlar om kulturpolitikens innehåll:

För det första behövs förändringar i strukturerna även i stödsystemet för det fria kulturlivet. Det fria kulturlivet driver utvecklingen framåt. Men det är oklart om stödsystemet är till för att främja kvalitetskultur eller att nå ut med kultur till så många som möjligt.

I regleringsbrevet till Kulturrådet beskrivs problemet väl. Målet för bidragsgivningen ska vara: ”ett omfattande och varierat kulturutbud av hög kvalitet för alla i hela landet”.

Vad är då viktigast, hög kvalitet eller en spridning av kulturstöden över landet? Hur väger man ”hög kvalitet” mot ”alla i hela landet” när pengarna ska fördelas? Kvalitetskultur har en förändrande kraft, men den förändrar ingenting om den inte kommer medborgarna till del.

Vi behöver fastslå vad kulturstödet syftar till.

Staten har ett ansvar att garantera att landstingen inte låter kulturmedlen i de statliga så kallade portföljerna styrs av strikt lokalpatriotiska hänsyn såsom till exempel spektakulära evenemang.

Det rimliga vore därför att införa två tydliga kassor för fördelning av kulturstödet: konstpolitik och kulturpolitik. Konstpolitiken innebär att främja konstnärlig kvalitet och kulturpolitiken innebär att föra ut kulturen till medborgarna. Båda två är viktiga, men de behöver inte klumpas ihop.

För det andra behövs incitament inom stödsystemen. Sverige behöver fler som tar del av kulturen, och kulturskapare behöver bättre möjligheter att försörja sig. Arbetslöshet och jobb utan lön är vardag inom kulturvärlden.

Eftersom det saknas en tydlig politik på området innehåller dagens statliga stödsystem inte några särskilda incitament för att öka publik och intäkter. Detta bör ändras.

I Stockholm har vi infört ett helt program för växtkraft i kultursektorn. Syftet är att uppmuntra kultursektorn att bli större. Programmet innehåller bland annat ett bonussystem i verksamhetsstödet, där den kulturverksamhet som lyckas öka sina egna intäkter får en bonus av staden.

Staden kommer även att delfinansiera EU-projekt inom kulturen och har skapat en fond för innovativ kultur. Vi har också som första kommun fastslagit att staden ska följa det avtal om konstnärsersättning som staten och Konstnärernas riksorganisation har förhandlat fram.

Det behövs ett paket för incitament i kulturstödet även på nationell nivå. Publiken och kulturskaparna är de som tillsammans skapar kultursektorn.

För det tredje har de aviserade sammanslagningarna av nationella institutioner stora möjligheter även inom scenkonsten.

Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska Teatern har en speciell plats i landets kulturliv.

Men båda institutionerna står inför stora utmaningar. Problemen visar sig på flera olika sätt.

På söndagar, den stora kulturbesöksdagen, har Operan mycket sällan något att erbjuda och Dramaten brottas med publiktapp. Teatern fyllde 2007 salongerna till 77 procent, en alltför låg siffra i förhållande till teaterns potential.

De ekonomiska problemen på båda teatrarna är allvarliga och kan inte lösas endast genom tillskott av skattemedel. Båda institutionerna har naggat på sparkapitalet, som nu börjar försvinna.

Samtidigt som pengarna för det konstnärliga tryter på såväl Operan som Dramaten finns parallella resurser i administration och verkstäder. I Gäddviken ligger i dag två identiska verkstäder vägg i vägg, en som tillhör Dramaten och en som tillhör Operan. Teatrarna har dessutom parallella uppsättningar snickare, tekniker, skräddare och perukmakare. Var och en har också sin egen biljetthantering, ekonomiavdelning och marknadsföringsavdelning.

Båda teatrarna är produkter av Gustav III:s vilja att stärka den nationella scenkonsten i slutet av 1700-talet och har därigenom starka historiska band. Kulturutredningen borde föreslå att de två teatrarnas administrativa delar slås ihop och det därmed skapas en De Kungliga Teatrarna, med en gemensam administration och verkstad, men med två konstnärliga ledare i de två husen.

En sådan sammanslagning skulle frigöra resurser som i stället skulle kunna fördelas till Riksteatern, den mobila scenen. Det enda publiken skulle märka av är mer scenkonst för pengarna.

Till sist vill jag uppmana kulturministern att hitta en fortsatt finansiering för den av kulturminister Birgit Friggebo (FP) instiftade Framtidens kultur. Under 15 år har stiftelsen bidragit till ett oändligt antal nyskapande kulturprojekt. Detta har möjliggjort att gränstänjande och oprövade kort har fått plats i svenskt kulturliv.

Nu är pengarna slut och därmed också den viktiga funktion som Framtidens kultur har fyllt. Det vore sorgligt om en så viktig finansieringskälla skulle få försvinna utan att ersättas. Framtidens kultur behövs även i fortsättningen.

Kulturutredningens förslag som snart kommer är efterlängtat. Jag hoppas att det kommer att bidra till en vital debatt om kulturpolitikens innehåll.

Madeleine Sjöstedt