Lägg pengarna på konsten!

Under flera år har budskapet från Stockholms stadsfullmäktige till Stockholms stadsteater varit mycket tydligt: Anslaget från staden ska i större utsträckning läggas på den konstnärliga verksamheten och skapa mer teater för stockholmarna.

Detta har varit en mycket framgångsrik strategi. Några siffror talar för sig själv. 2011 var Stadsteaterns mest framgångsrika år någonsin både när det gäller biljettintäkterna som uppgick till 65 mnkr och publiken som uppgick till 380.0000 besök. Teatern får återkommande bra recensioner som visar på kvalitet och att pjäserna berör.

Givetvis har utvecklingen inte enbart drivits av att Stadsteatern internt har prioriterat mellan olika kostnadsposter och på så sätt skapat en mer effektiv teater. Att Stadsteaterns anslag från staden har ökat från 173 till 220 mnkr mellan 2006 (rättelse: 2002) och 2011 har gjort att teatern haft mer medel att bedriva teaterverksamhet för. Likaså att den mycket kraftiga publikökningen har medfört att teatern ökat sina egenintäkter. Här kan du läsa en tidigare artikel om detta.

2013 fortsätter arbetet med att utveckla Stadsteatern. Anslaget från staden har höjts med 10 mnkr och i ägardirektiven från staden uttrycks att ”teatern bör koncentrera resurserna till den konstnärliga verksamheten och i högre utsträckning upphandla tjänster från externa parter”. Eller på helt vanlig svenska, lägg pengarna på konsten! Om sistnämnda skriver idag Clas Barkman om i Dagens Nyheter vilket Svt:s Kulturnyheterna nu också rapporterat om.

Stadsteatern är idag Nordens största teater och erbjuder både bredd och spets i sitt teaterutbud. Den är som det heter i den gamla visionen för Stadsteatern ”en angelägenhet för alla stockholmare”. Det hade den inte varit utan det långa och konsekventa arbete som förts för att utveckla teatern. Den aktuella repertoaren för Stadsteatern är i detta sammanhang illustrativ: Där kan man se såväl West side story av J Robbins, S Sondheim och A Laurents, Demonerna av Lars Norén, Harold Pinters pjäs Svek, Krapps sista band av Samuel Beckett, Jonas Hassen Khemiris pjäs Apatiska för nybörjare, Den unge Werthers lidande av Johann Wolfgang von Goethe, Orlando av Virginia Woolf som Ett dockhem och Peer Gynt av Henrik Ibsen. Bara för att nämna några pjäser som visar på bredden.

Men allt arbete med Stadsteatern har inte enbart handlat om hur det kan skapas mer teater som berör stockholmarna och att kulturen i ett större perspektiv ska ta större plats i Stockholm och stockholmarnas liv. Lika viktigt har varit att skapa bättre förutsättningar för skådespelare och regissörer att kunna få jobb. Det två hänger liksom ihop, spelar man mer teater krävs det fler pjäser, krävs det fler regissörer, krävs det fler skådespelare.

Detta hänger ihop med en annan diskussion som fördes för en tid sedan. I en mycket lång artikel i Dagens Nyheter berättade punkmusikern Nike Markelius om hur det är att vara arbetslös kulturskapare. Det var ingen munter läsning direkt.

Hennes underliggande krav om att kulturskapare ska undantas från de regler som gäller för alla på arbetsmarknaden är dock något bakvänt. Ingen har rätt att leva av andras inkomster för att i sitt yrkesliv förverkliga sig själv. Detta är inte heller poängen med arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan är inte och ska inte heller vara en försörjningsform för vissa yrkesgrupper utan en försäkring för den som förlorat sitt jobb i väntan på ett nytt. Det är helt rimligt att samhället ställer krav på att den som inte får ett jobb efter en viss tid inom sin egen arbetskategori är tvungen att söka andra typer av jobb.

Men för att återkoppla till Stadsteater. För är det inte mer intressant – eller framförallt mer konstruktivt – att tala om hur vi skapar förutsättningar för kulturskaparna att leva av sitt konstnärskap istället för att ständigt diskutera hur de ska få bidrag när de inte kan försörja sig?

Stockholms stadsteater är ett utmärkt exempel på att kulturen kan växa. När den gör det tar kulturen större plats i vårt samhälle och i människors liv. När det gör det skapas det också arbetstillfällen för kulturskaparna. Men då måste man också våga prioritera konsten framför annat.

/ Madeleine