jump to navigation

25 år med teater på lunchen och lunch på teatern 18 februari 2014

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
Tags: , ,
add a comment

Stockholms stadsteater ska vara en angelägenhet för alla stockholmare heter det i både ägardirektiv och högtidstal. För mig innebär det att teatern både i tilltal och innehåll ska vara alla stockholmares scenkonstinstitution. Vid Sergels torg ska det finnas något för alla.

För den som vill ta del av det senaste konstnärligt nyskapande. För den som vill se klassikerna. För den som aldrig gått på teater. För de allra minsta. Och inte minst, för den som bara har en lunchtimme över.

1989 föddes och förverkligades idén om att erbjuda stockholmarna teater på lunchen och lunch på teatern. Nu är det 25 år sedan Klara Soppteater serverade den första soppteatern.

Konstnärlig ledare och initiativtagare var Helge Skoog – långvarig och firad skådespelare på Stadsteatern. Sedan 1989 har 264 olika föreställningar spelats 4 522 gånger. Omkring 188 000 liter soppa serverats till 563 991 besökare.

”Vi hade aldrig startat Soppteatern om vi inte känt till detta med improvisation. I det finns också ett annat förhållningssätt gentemot publiken, att se publiken, prata med dem.”, berättar Helge i en intervju med anledning av 25-årsjubileet.

Födelsedagen till ära samlas soppteaterns tidigare och nuvarande konstnärliga ledare – Helge Skoog, Iwa Boman, Med Reventberg, Ole Forsberg och Albin Flinkas – för att bjuda stockholmarna på en jubileumsföreställning. En nostalgisk tripp mellan soppiga succéer och floppar utlovas.

Själv har jag avnjutit många föreställningar på Soppteatern – har du inte provat än rekommenderar jag dig att göra det. Det tar bara drygt en timme, lunch ingår.

/Madeleine

Stolthet över Stadsteatern 22 mars 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: ,
1 comment so far

stadsteatern bild dn sthlm

Idag skriver DN Stockholm om Stadsteaterns 2012. Förutom att lyfta fram ännu ett mycket framgångsrikt verksamhetsår anlägger DN:s Mia Tottmar också ett längre perspektiv på Stadsteaterns utveckling. Graferna i artikeln talar sitt tydliga språk. Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen. Staden är verkligen stolt över sin teater – Stockholms stadsteater – som nu mer än någonsin tidigare är en ”angelägenhet för alla stockholmare.”

I de kulturpolitiska högtidstalen brukar det heta att tillgängligheten till kulturen ska öka, att kulturen ska nå fler. Dit är det svårt att nå i den kulturpolitiska vardagen. Därför är Stadsteaterns prestation så fantastisk. På tio år har publiken ökat dramatiskt. Det är lätt att bara betrakta det som en siffra. Men tänk efter. 2012 hittade 140.000 fler stockholmare eller besökare till teaterns salonger jämfört med 2002.

En del av denna förtjänst har Stockholms stad som år från år har ökat sitt anslag till teatern. Det om något är bevis på hur viktig teaterns verksamhet anses vara för hela Stockholm. En mycket stor del av denna förtjänst har Stadsteatern själv. Det är teaterns konstnärer som tagit emot alla dessa tillströmmande stockholmare. Det är de som stått på scen när vi andra har ledigt som gjort grovjobbet. Detta slit märks så tydligt i teaterns siffror, inte minst i de ökade biljettintäkterna som stigit med 50 miljoner kronor på tio år.

Varje intjänad krona på Stadsteatern betyder en krona mer till teatern. Som går till mer teater och förhoppninsvis ännu en krona… Att det spelas mer teater betyder fler jobb för Stockholms många framstående scenkonstnärer. Det är så kretsloppet ser ut.

Ekvationen med ökade anslag från staden och ökade biljettintäkter är också den bidragande förklaringen till att teatern de senaste tio åren ökat antalet föreställningar från 1226 till 1604 samt att antalet produktioner ökat. Alltså att det spelas fler föreställningar fler gånger. Den största ökningen av antalet föreställningar har skett utanför Stora scen. 2012 spelades 249 fler föreställningar på teaterns mindre scener jämför med för tio år sedan.

När jag talar om kulturens tillväxt lyfter jag ofta fram Stadsteatern som ett gott exempel. På denna teater har det visats att kulturen både kan ta en större plats i staden och i stockholmarnas liv. Stadsteatern är motsatsen till den bärande tanken i mycket av svensk kulturpolitik – att allt är ett nollsummespel. Men Stadsteatern är också ett föredöme utanför kulturen, den är ett föredöme för många verksamheter inom staden.

Jag kommer aldrig att se någon motsats mellan att teatern når många och att man bedriver en konst av hög kvalitet. Varje föreställning ska mätas utifrån sina förutsättningar. Det är glädjande att antalet föreställningar på de mindre scenerna har ökat kraftigt. Det är här som nya konstnärskap prövas, idéer ser dagens ljus och även det som har som mål att nå en smalare publik möter sin publik. Det breda blir en förutsättning för det smala, men allt ska framföras med hög kvalitet.

/ Madeleine

PS. Läs Gerhard Hoberstorfers välformulerade artikel i Dagens Nyheter om Stadstearn. Det kan du göra genom att trycka på länken nedan.

”Men när Marie-Louise Ekman sätter på sig Konstkepsen med stort K och gör sig till den enda försvararen av ett självständigt kulturliv, och förutspår Stadsteaterns snara sammanslagning med Åhléns, vaknar min inre Bengt Ohlsson. Någon måtta på konspirerandet får det vara, om än i poetisk form.”

Lägg pengarna på konsten! 13 mars 2013

Posted by angusthlm in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: , , ,
9 comments

Under flera år har budskapet från Stockholms stadsfullmäktige till Stockholms stadsteater varit mycket tydligt: Anslaget från staden ska i större utsträckning läggas på den konstnärliga verksamheten och skapa mer teater för stockholmarna.

Detta har varit en mycket framgångsrik strategi. Några siffror talar för sig själv. 2011 var Stadsteaterns mest framgångsrika år någonsin både när det gäller biljettintäkterna som uppgick till 65 mnkr och publiken som uppgick till 380.0000 besök. Teatern får återkommande bra recensioner som visar på kvalitet och att pjäserna berör.

Givetvis har utvecklingen inte enbart drivits av att Stadsteatern internt har prioriterat mellan olika kostnadsposter och på så sätt skapat en mer effektiv teater. Att Stadsteaterns anslag från staden har ökat från 173 till 220 mnkr mellan 2006 (rättelse: 2002) och 2011 har gjort att teatern haft mer medel att bedriva teaterverksamhet för. Likaså att den mycket kraftiga publikökningen har medfört att teatern ökat sina egenintäkter. Här kan du läsa en tidigare artikel om detta.

2013 fortsätter arbetet med att utveckla Stadsteatern. Anslaget från staden har höjts med 10 mnkr och i ägardirektiven från staden uttrycks att ”teatern bör koncentrera resurserna till den konstnärliga verksamheten och i högre utsträckning upphandla tjänster från externa parter”. Eller på helt vanlig svenska, lägg pengarna på konsten! Om sistnämnda skriver idag Clas Barkman om i Dagens Nyheter vilket Svt:s Kulturnyheterna nu också rapporterat om.

Stadsteatern är idag Nordens största teater och erbjuder både bredd och spets i sitt teaterutbud. Den är som det heter i den gamla visionen för Stadsteatern ”en angelägenhet för alla stockholmare”. Det hade den inte varit utan det långa och konsekventa arbete som förts för att utveckla teatern. Den aktuella repertoaren för Stadsteatern är i detta sammanhang illustrativ: Där kan man se såväl West side story av J Robbins, S Sondheim och A Laurents, Demonerna av Lars Norén, Harold Pinters pjäs Svek, Krapps sista band av Samuel Beckett, Jonas Hassen Khemiris pjäs Apatiska för nybörjare, Den unge Werthers lidande av Johann Wolfgang von Goethe, Orlando av Virginia Woolf som Ett dockhem och Peer Gynt av Henrik Ibsen. Bara för att nämna några pjäser som visar på bredden.

Men allt arbete med Stadsteatern har inte enbart handlat om hur det kan skapas mer teater som berör stockholmarna och att kulturen i ett större perspektiv ska ta större plats i Stockholm och stockholmarnas liv. Lika viktigt har varit att skapa bättre förutsättningar för skådespelare och regissörer att kunna få jobb. Det två hänger liksom ihop, spelar man mer teater krävs det fler pjäser, krävs det fler regissörer, krävs det fler skådespelare.

Detta hänger ihop med en annan diskussion som fördes för en tid sedan. I en mycket lång artikel i Dagens Nyheter berättade punkmusikern Nike Markelius om hur det är att vara arbetslös kulturskapare. Det var ingen munter läsning direkt.

Hennes underliggande krav om att kulturskapare ska undantas från de regler som gäller för alla på arbetsmarknaden är dock något bakvänt. Ingen har rätt att leva av andras inkomster för att i sitt yrkesliv förverkliga sig själv. Detta är inte heller poängen med arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan är inte och ska inte heller vara en försörjningsform för vissa yrkesgrupper utan en försäkring för den som förlorat sitt jobb i väntan på ett nytt. Det är helt rimligt att samhället ställer krav på att den som inte får ett jobb efter en viss tid inom sin egen arbetskategori är tvungen att söka andra typer av jobb.

Men för att återkoppla till Stadsteater. För är det inte mer intressant – eller framförallt mer konstruktivt – att tala om hur vi skapar förutsättningar för kulturskaparna att leva av sitt konstnärskap istället för att ständigt diskutera hur de ska få bidrag när de inte kan försörja sig?

Stockholms stadsteater är ett utmärkt exempel på att kulturen kan växa. När den gör det tar kulturen större plats i vårt samhälle och i människors liv. När det gör det skapas det också arbetstillfällen för kulturskaparna. Men då måste man också våga prioritera konsten framför annat.

/ Madeleine

Prata om arbete istället för bidrag! 30 januari 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
Tags: , , , , , ,
1 comment so far

Punkbandsmusikerns Nike Markelius inlägg om hur det är att vara arbetssökande i allmänhet och arbetssökande kulturskapare i synnerhet har spridits som en löpeld på sociala medier. På Facebook har texten nu delats 11.000 gånger, på Twitter 650 gånger. Reportaget är på samma gång en kritik av svensk arbetsmarknadspolitik som något av en appell om att staten borde garantera alla – eller i varje fall kulturskaparna – en försörjning för att förverkliga sig själva. Den ger också en mycket avklädd bild av vänsterns människosyn i hur Markelius beskriver de yrkespersoner vars arbete det är att vägleda henne tillbaka till yrkeslivet och en inkomst – ett totalt förakt.

Få är det som plockat upp den handske Nike Markelius kastat. Men igår gick Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand i skarp polemik i en artikel:”[D]et är inte en mänsklig rättighet att kunna leva på sin konst. Det är faktiskt inte det. Har man familj är det förbannat svårt; det är ingen skam att Nike Markelius inte har lyckats. Men det är inte heller Arbetsförmedlingens fel att hon har misslyckats.”

Jens gör en korrekt iakttagelse. Inget system fungerar perfekt och ibland har arbetslinjen tolkats väl tufft i relation till sjuka, det förefaller det inte att handla om här. Ingen har rätt att leva av andras inkomster för att i sitt yrkesliv förverkliga sig själv. Detta är inte heller poängen med arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan är inte och ska inte heller vara en försörjningsform för vissa yrkesgrupper utan en försäkring för den som förlorat sitt jobb i väntan på ett nytt. Det är helt rimligt att samhället ställer krav på att den som inte får ett jobb efter en viss tid inom sin egen arbetskategori är tvungen att söka andra typer av jobb.

Men nog om detta. Vore det inte för en gångs skull vara mer intressant – framförallt mer konstruktivt – att tala om hur vi skapar förutsättningar för kulturskaparna att leva av sitt konstnärskap istället för att ständigt diskutera hur de ska få bidrag när de inte kan försörja sig? För det saknas varken idéer eller exempel på hur förutsättningarna för kulturskaparna och kulturföretagen skulle kunna förbättras. Sedan jag blev borgarråd har detta varit den mest prioriterade frågan. Det första initiativet, växt-pengarna, togs redan 2007 och innehöll ett reformpaket samt ökade resurser om 10 mkr per år.

Lägg pengarna på den konstnärliga verksamheten. Stockholms stadsteater har genom att öka sina intäkter och se över sina kostnader skapat och frigjort resurser för det konstnärliga innehållet vilket både lett en större konstnärlig personal och mer teater för allmänheten. Skulle fler teatrar i Sverige arbeta på liknande sätt skulle vi både få mer teater och fler arbetstillfällen för de konstärliga arbetsgrupperna inom teatersektorn.

Betala konstnärerna skäligt. Konstnärernas Riksorganisation har förhandlat fram det så kallade MU-avtalet med staten. Avtalet innebär ett slags miniminivå för den ersättning som betalas ut till konstnärerna när de ställer ut. Stockholm var första kommun att börja tillämpa avtalet. Fler kommuner borde följa efter – ersättningarna många offentliga konsthallar och museer betalar de professionella konstnärerna är skamligt låga.

Mer konst i det offentliga rummet. Enprocentsregeln anger att en procent vid ny-, om- och tillbyggnad i avsättas för konstnärlig gestaltning. En bra regel som innebär att konsten inte glöms bort i det offentliga rummet. Stockholms stad antog regeln redan 1963. Även om det råder bristande kunskapsunderlag om förekomsten av regeln runtom i Sverige menar många att kommunerna som tillämpar den blir allt färre. Staden har också i de två senaste budgetarna höjt anslagen till Stockholm konst så att offentlig konst ska kunna placeras ut även i ”färdigbyggda” områden. Utvecklingen bör vändas och fler ta efter Stockholms exempel.

Skapa incitament för kulturlivet att öka sina intäkter. Stockholms stads kulturbonus innebär bland annat att de kulturaktörer som får kulturstöd från Stockholms stad och lyckas öka sin egenfinansiering genom exempelvis ökad biljettförsäljning belönas med en bonus. Bonusens storlek är kopplad till bland annat de egna intäkterna ökar. På så sätt skapas incitament för kulturaktörerna att nå fler och få en bättre ekonomi.

Gynna samordning av resurser. Som en del av Stockholms kulturnämnds växtpengar har medel delats ut till bland annat Kulturdirekt, en organisation som arbetar för att genom bland annat gemensam biljettförsäljning och annonsering underlätta mötet mellan kulturarrangörerna och kulturkonsumenterna. Fler organisationer som Kulturdirekt borde tillskapas runtom i landet. I den revidering av stadens kulturstöd som gjordes 2011 uppmuntras även samutnyttjande av lokaler så att mer pengar kan gå till kulturverksamheternas innehåll.

Detta är några exempel på hur staden arbetat de senaste åren för att skapa tillväxt inom kultursektorn och på så sätt skapa bättre förutsättningar för kulturskaparna att nå ut och leva på sin konst. Jämte vad en kommun kan göra finns det flera andra viktiga reformer. Exempelvis privatpersoners och företags möjligheter att göra avdrag vid donationer till kulturella ändamål, skattefriheten för stiftelser som ägnar sig åt kulturella ändamål, företagens möjligheter att göra avdrag för förstagångsinköp av samtida konst, sänkning av momsen på e-böcker, sponsringsreglerna för kultursektorn och flera andra förslag som skulle öka efterfrågan på kultur. Makten över dessa förslag har dock riksdag och regeringen, inte Sveriges kommuner.

/ Madeleine

Miljonregn över Stockholms stadsteater 10 oktober 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags:
1 comment so far

Under flera år har kurvorna pekat uppåt för Stockholms stadsteater. Förra året satte teatern publikrekord, aldrig någonsin tidigare i teaterns historia har den haft så många besökare. Samma sak med biljettintäkterna som också de slog rekord.

För att Stadsteatern ska kunna fortsätta denna positiva utveckling och även i framtiden behålla sin publik och fortsätta utveckla verksamheten skjuter därför staden till ytterligare 10 miljoner kronor för 2013. Därmed har Stadsteaterns anslag höjts från 196 miljoner kronor till 230 miljoner kronor sedan alliansen vann makten i stadshuset och Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken. Om detta rapporterar Sveriges Radios Kulturnytt idag.

Stadsteatern är ett gott prov på en kulturinstitution som tar sitt kulturpolitiska uppdrag på största allvar: Att med hjälp av offentliga medel tillgängliggöra kultur av hög konstnärlig kvalitet till så många som möjligt. Genom anslagshöjningen har teatern goda förutsättningar att fortsätta med detta.

Alldeles strax presenteras Kulturbudgeten för 2013 i sin helhet.

/ Madeleine