Vi vill konkurrera med hälsa och idrott

Denna krönika bidrar Madeleine med i senaste numret av Sport och affärer:

Sport och affärer handlar ofta om idrottsklubbar som blivit företag, evenemang för att sälja orter som har problem, eller arenabyggande i världsklass. I Stockholm arbetar vi hårt med att möta behoven hos besöksnäringen, vilken ökat med 40 procent på tio år. Investeringar i infrastruktur, hotell och nya arenor skapar goda förutsättningar för ytterligare tillväxt.

Den nya Stockholmsarenan i Globenområdet, med plats för 30 000 åskådare under tak, och Stockholms stads nya samarbete med det internationella evenemangsbolaget AEG, kommer att göra Stockholm till självklar mittpunkt i Skandinavien för idrotts- och kulturevenemang.

Men än viktigare är de krav på den attraktiva och växande staden som den nya motionsmedvetna människan kräver. Det har gått en hälsokur över Sverige och världen de senaste decennierna. Kunskaperna om vad som påverkar hälsan positivt har ökat dramatiskt och även påverkat vårt beteende. Gymindustrin blomstrar och företag kräver friskvård för sina anställda. Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2005 berättar t ex att svenskarnas motionsvanor sedan 1980-talet har förbättrats tydligt, och särskilt bland kvinnor.

Då uppgav 47 procent av männen och 43 procent av kvinnorna i åldersgruppen 16-74 år att man motionerade regelbundet på fritiden. År 2002/03 motionerade 58 procent av männen och 60 procent av kvinnorna. Andelen som inte motionerar alls har sjunkit – från ca 14 procent i början av 1980-talet för båda könen till 12 procent bland män och 10 procent bland kvinnor 2002/03.

Däremot blir problemen bland barn och ungdomar allt större: Av undersökningen ”Skolbarns hälsovanor” framgår att ca en tredjedel av 11-15-åringarna i Sverige är tillräckligt fysiskt aktiva ur hälsosynpunkt. Andelen fysiskt aktiva minskar dock med ökad ålder; skillnaden mellan pojkar och flickor är störst bland 15-åringarna.

Det är en paradox att samtidigt som vuxna människors intresse för sin egen hälsa och insikten om behovet av motion ökar stadigt, så ökar stillasittandet bland barn och ungdomar.

Men det är också en viktig politisk utmaning. När Stockholm nu konkurrerar med storstäder i resten av världens om investeringar och kompetens kommer vår klassiska idrottspolitik att få en ny strategisk roll att fylla:

För att de stockholmare som bor här ska vilja stanna kvar, företag vilja etablera sig och de potentiella stockholmarna runt av i världen vilja flytta hit, måste förutsättningarna för vuxna människor att ta hand om sin egen hälsa vara så goda som möjligt. Och möjligheterna för deras barn att motionera och röra på sig måste också vara de bästa tänkbara. Ett idrotts- , frilufts- och motionsliv som är tillgängligt för alla kommer i framtiden att vara ett av våra viktigaste konkurrensmedel för att locka människor och kapital.

Detta framgår också tydligt i utkastet till Stockholms stads nya översiktsplan som varit på samråd de senaste veckorna. Ett av de nio fokusområdena är just ”Idrott, rekreation och attraktiva grönområden”. Planen poängterar tydligt att ”Tillgången till attraktiva parker, idrottsanläggningar och naturområden bidrar därmed starkt till Stockholms attraktionskraft, karaktär och skönhet.”

Därför har vi också under de senaste åren investerat mer än någonsin i nya idrottsanläggningar, och kommer att göra det även åren som kommer. Sedan 1999 pågår exempelvis arbetet med att utveckla ridsporten i Stockholm. En satsning på total 270 mkr när det är färdigt 2011. Och under året påbörjas bygget av Europas största skatepark i Högdalen i södra Stockholm.

En av mina mest prioriterade satsningar har varit att utveckla stadens arbete med trygghetsmärkta motionsspår, som ska vara tydligt markerade, rensade från sly, ordentligt upplysta, men samtidigt vackra och spännande både för dem som går eller springer. Idrottsinvesteringarna ska både gynna föreningsidrotten och medborgarnas möjligheter att motionera på egen hand.

Men idrottsytor och anläggningar ligger ofta på strategiskt viktiga platser där staden behöver expandera med bostäder eller andra aktiviteter. För att idrottslivet inte ska få stryka på foten för mer kapitalstarka verksamheter har staden därför sedan flera år en tydlig policy om att i de projekt där idrottsmark exploateras för andra verksamheter ska idrottslivet kompenseras med likvärdiga idrottsytor i närområdet.

Vår politik har också som målsättning att stärka idrottsföreningarnas organisation och ekonomi, och skapa tillväxt i hela idrottssektorn. Starka föreningar som har förutsättningar att ta över driften av anläggningar och bedriva egen näringsverksamhet, har också bättre förutsättningar att erbjuda idrotts- och motionsverksamhet för stockholmarna. Det är idrottsföreningarna som bär upp det förebyggande folkhälsoarbetet i Stockholm, och ska därför ses som strategiska partners, inte som delar av den kommunala verksamheten.

Jag tror att Sveriges kommunpolitiker har ett par strategiska val att göra inom idrottspolitiken de kommande åren. Antingen väljer man att satsa på enstaka föreningar och idrotter som kan sätta orten på kartan. Eller så satsar man på att matcha medborgarnas intresse för idrott, motion och folkhälsa genom investeringar i anläggningar och infrastruktur som motsvarar efterfrågan, och stärka hela föreningslivets möjligheter att växa i medlemmar och ekonomiskt. Med tiden får vi se vilken strategi som är mest lyckosam.

Madeleine Sjöstedt (fp)
Kultur- och idrottsborgarråd i Stockholms stad.