SOKs skamlösa förslag

Stefan Lindebergs krokodiltårar över att Svenska olympiska kommittén, SOK, inte har tillräckligt med pengar, och att anslaget till elitsatsningen borde öka från 25 miljoner kronor per år till 150, visar på en skamlös syn på svenska skattemedel.

Sedan 1997 har statens anslag till svensk idrott ökat från 535 till 1840 miljoner kronor per år tack vara Svenska spels framgång på spelmarknaden (statistik). Bara sedan maktskiftet 2006 har ökningen varit nästan 400 miljoner kronor per år. Att pengarna skulle satsas på just idrotten var dock ingen självklarhet. De hade lika gärna kunnat satsas på någon annan viktig del av samhället. Men såväl den förra socialdemokratiska regeringen som dagens alliansregering har beslutat att idrotten är värd ett större anslag.

Men att denna ökning på 344 procent på elva år inte skulle vara tillräcklig också för en kraftfull satsning på elitidrotten är förstås helt orimligt. Problemet är att SOK inte vill göra denna satsning tillsammans med resten av den svenska idrottsrörelsen, utan göra sin alldeles egna.

Anledningen till denna strid är att regeringen sedan 1999 öronmärker en viss del av idrottsbudgeten till SOK, och inte låter idrottsrörelsen som helhet göra sin egen prioritering av vad som ska gå till elit respektive breddsatsningar.

Men detta är bara ett skäl till att öronmärkningen borde upphöra. Det andra skälet är att SOK inte heller delar de demokratiska värden som svenska folkrörelser har uppdraget att främja.

Under alla de år som föregick de olympiska spelen i Peking så använde inte SOK sin position i idrottsvärlden för att fördöma avsaknaden av yttrande- och organisationsfriheten i det kinesiska idrottslivet. Och inte en enda gång tog man chansen att berätta för svenska barn och ungdomar som idrottar, om betydelsen av mänskliga rättigheter även för idrottare.

Detta ansvarslösa beteende kommer att förfölja den olympiska idrottsrörelsen på samma sätt som OS i Berlin 1936, och är verkligen inget som regeringen borde premiera med höjda anslag.

Dessutom undrar jag vad Stefan Lindeberg drar för slutsatser av att hans OS trupp i Peking inte alls nådde de mål man föresatt sig. När jag träffade honom i våras tog han på SOKs vägnar åt sig äran för framgångarna vid de senaste olympiska speln. Och inför Peking var målet minst lika bra som i Aten, det vill säga sju medaljer varav fyra guld. Nu blev det fem medaljer och inget guld. Efter ett sådant misslyckande duger det inte att i efterhand komma och säga att man har för lite resurser.

Madeleine