DN-kultur och marknadsekonomin

Fastigheten som Berns salonger är inrymd i är till salu, som DN tidigare skrivit om. Den gamla fastighetsägaren vill sälja och letar därför efter intressenter. Jag har blivit tillfrågad om min åsikter om detta. Som politiker i Stockholm har jag varken befogenhet eller intresse att lägga mig i denna fastighetsaffär som sker helt på den fria marknaden. Dock så tycker jag att det är glädjande, efter att ha läst prospektet, att det inte verkar finnas skäl att tro annat än att den nya ägaren fortsätter att driva Berns som ett nöjespalats.

Detta får Nils Hansson att gå i taket i DN-kultur där han menar att ”tydligare än så kan knappast oförståelse formuleras”. Han är rädd för att Stureplansgruppen,  trots att de i ovan nämnda artikel sa att man inte har för avsikt att köpa fastigheten eftersom de inte har råd, ska ta över och på så vis stärka sin ställning och frågar retoriskt om Alliansen inte ska vara för konkurrens?

Det är glädjande att DN-kultur engagerar sig för marknadsekonomi och konkurrens. Men själva logiken är omöjlig att förstå. En privat fastighetsägare vill sälja sin fastighet. För mig som liberal så är det marknadsekonomi att denne får sälja sin egendom till vem han eller hon vill. Då staden inte äger fastigheten har vi inga möjligheter att gripa in, och skulle inte drömma om att vilja ha det heller.

Det är som min kollega Rasmus Jonlund skriver på sin blogg: ”Privata åsikter av olika slag kan vi ha kring alla möjliga saker, men att uttala sig om att vem som ska driva en sådan privat nöjesverksamhet hör knappast heller till en kommunpolitikers uppdragsbeskrivning.”

Enligt DN-kultur är dock detta tecken på oförståelse. Det vore intressant om Nils Hansson ville utveckla sitt resonemang. Är det så att han tycker att staden ska gå in och bjuda över alla andra intressenter för att sedan driva en kommunal nattklubb? Eller bottnar resonemanget i en önskan att det offentliga ska ha rådighet att bestämma över privata fastighetsägare och med vem de gör affärer?

Min uppfattning är i och för sig att hela Stockholms kultur- och nöjesliv ska vara en angelägenhet för stadens kulturpolitik. Detta innebär att vi inte bara ska se till dem som får bidrag eller är en del av stadens egen kulturella infrastruktur. Vi ska även verka för att alla som står på egna ben får bra villkor – det kan handla om tillståndsfrågor, trafikfrågor, åtgärder för att förenkla, bygglov, marknadsföring etc. Staden ska se till att alla följer reglerna, men inte reglera vilka klubbarrangörer vi vill ha i Stockholm och inte.

Nej, den marknadsekonomiska logiken lyser tyvärr med sin frånvaro, men det är bra att man försöker.

Madeleine