jump to navigation

Mer offentlig konst diskuteras på Liljevalchs 22 april 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: , , , , , ,
add a comment

offkonst liljevalchsd

Stockholm är och har länge varit en fantastisk konststad. Konsten är en av de konstarter som placerar Stockholm på den internationella kulturkartan. Institutionerna är många och levande. Gallerierna likaså. Många av våra konstnärer återfinns bland den internationella konsteliten. Och så har staden en lång tradition av offentlig konst i stadsbilden – det mest demokratiska av alla utställningsrum. Idag håller Liljevalchs konsthall/Stockholm konst en seminariedag om den offentliga konsten med många internationella utblickar.

Sedan alliansen vann makten 2006 har vi flyttat fram positionerna för konsten gång på gång. Stockholm är en av få kommuner i landet som tillämpar det så kallade MU-avtalet för professionella konstnärer – vilket betyder att staden tar ett ansvar för att betala skäligt när konstnärer ställer ut. Läs mer här. Liljevalchs konsthall/Stockholm konst har fått en rejäl budgetförstärkning, från omkring 16 mnkr/år 2006 till omkring 22 mnkr/år 2013. Läs mer här. Vi har gjort satsningar på offentlig konst i utrymmen som redan är ”färdigbyggda” sedan länge men där man glömt bort konsten av olika skäl. Läs mer här. Liljevalchs kommer att få en nödvändig ombyggnad för att bättre klara av kraven att visa konst och en tillbyggnad som ska göra att konsthallen ska kunna visa flera större utställningar parallellt. Läs mer här. De senaste åren har också antalet privata konsthallar blivit fler – Magasin 3 har nu kompletterats med Fotografiska, Sven-Harrys, Bonniers konsthall. Tidigare i år gav också stadens kulturförvaltning ett bidrag till Stockholm Art Week – ett initiativ som ska knyta samman alla aktiviteter som sker runt galleriernas stora event Market.

I budgeten för Stockholms stad 2013 var en av nyheterna att Stockholms stadsteater och Stockholms kulturhus ska gå samman i en ny organisation – Kulturhuset Stadsteatern. När den nya organisationen presenterades i förra veckan stod det klart att en av konstarterna som kommer att uppmärksammas än mer i framtiden är just konsten. Den nya avdelningen för detta heter dessutom konst/design vilket innebär att designen ska få en mer självklar plats. Många har länge efterfrågat att designen uppmärksammas mer inom kulturpolitiken – exempelvis förslagen om ett designmuseum och Arkitekturmuseums breddade uppdrag. Läs mer om detta här.

Och så har vi den offentliga konsten som idag uppmärksammas på Liljevalchs. Stockholms stad tillämpar sedan 1963 den så kallade enprocentsregeln. Regeln betyder att en procent ska gå till konsten när staden bygger nytt, till eller om. Det har gett upphov till en mängd intressanta konstverk runtom i Stockholm. Ett som uppmärksammats på senare tid är bron i Annedal som binder samman Stockholms och Sundbybergs kommun.

Den offentliga konsten ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag talar ofta om att kulturen ska nå ut till fler – och det gör verkligen den offentliga konsten som finns på våra gator, torg, parker, kajer, saluhallar, tunnelbanan osv. Där möter samtidskonsten alla stockholmare, vilket man som politiker ofta får höra genom såväl ris som ros.

Just nu pågår en undersökning som Konstnärsnämnden håller i som ska undersöka i vilken utsträckning enprocentsregeln förekommer bland Sveriges kommuner. Jag hoppas att den ska bli en hävstång för fler kommuner att göra precis som Stockholm – satsa på den offentliga konsten.

/ Madeleine

Prata om arbete istället för bidrag! 30 januari 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
Tags: , , , , , ,
1 comment so far

Punkbandsmusikerns Nike Markelius inlägg om hur det är att vara arbetssökande i allmänhet och arbetssökande kulturskapare i synnerhet har spridits som en löpeld på sociala medier. På Facebook har texten nu delats 11.000 gånger, på Twitter 650 gånger. Reportaget är på samma gång en kritik av svensk arbetsmarknadspolitik som något av en appell om att staten borde garantera alla – eller i varje fall kulturskaparna – en försörjning för att förverkliga sig själva. Den ger också en mycket avklädd bild av vänsterns människosyn i hur Markelius beskriver de yrkespersoner vars arbete det är att vägleda henne tillbaka till yrkeslivet och en inkomst – ett totalt förakt.

Få är det som plockat upp den handske Nike Markelius kastat. Men igår gick Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand i skarp polemik i en artikel:”[D]et är inte en mänsklig rättighet att kunna leva på sin konst. Det är faktiskt inte det. Har man familj är det förbannat svårt; det är ingen skam att Nike Markelius inte har lyckats. Men det är inte heller Arbetsförmedlingens fel att hon har misslyckats.”

Jens gör en korrekt iakttagelse. Inget system fungerar perfekt och ibland har arbetslinjen tolkats väl tufft i relation till sjuka, det förefaller det inte att handla om här. Ingen har rätt att leva av andras inkomster för att i sitt yrkesliv förverkliga sig själv. Detta är inte heller poängen med arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan är inte och ska inte heller vara en försörjningsform för vissa yrkesgrupper utan en försäkring för den som förlorat sitt jobb i väntan på ett nytt. Det är helt rimligt att samhället ställer krav på att den som inte får ett jobb efter en viss tid inom sin egen arbetskategori är tvungen att söka andra typer av jobb.

Men nog om detta. Vore det inte för en gångs skull vara mer intressant – framförallt mer konstruktivt – att tala om hur vi skapar förutsättningar för kulturskaparna att leva av sitt konstnärskap istället för att ständigt diskutera hur de ska få bidrag när de inte kan försörja sig? För det saknas varken idéer eller exempel på hur förutsättningarna för kulturskaparna och kulturföretagen skulle kunna förbättras. Sedan jag blev borgarråd har detta varit den mest prioriterade frågan. Det första initiativet, växt-pengarna, togs redan 2007 och innehöll ett reformpaket samt ökade resurser om 10 mkr per år.

Lägg pengarna på den konstnärliga verksamheten. Stockholms stadsteater har genom att öka sina intäkter och se över sina kostnader skapat och frigjort resurser för det konstnärliga innehållet vilket både lett en större konstnärlig personal och mer teater för allmänheten. Skulle fler teatrar i Sverige arbeta på liknande sätt skulle vi både få mer teater och fler arbetstillfällen för de konstärliga arbetsgrupperna inom teatersektorn.

Betala konstnärerna skäligt. Konstnärernas Riksorganisation har förhandlat fram det så kallade MU-avtalet med staten. Avtalet innebär ett slags miniminivå för den ersättning som betalas ut till konstnärerna när de ställer ut. Stockholm var första kommun att börja tillämpa avtalet. Fler kommuner borde följa efter – ersättningarna många offentliga konsthallar och museer betalar de professionella konstnärerna är skamligt låga.

Mer konst i det offentliga rummet. Enprocentsregeln anger att en procent vid ny-, om- och tillbyggnad i avsättas för konstnärlig gestaltning. En bra regel som innebär att konsten inte glöms bort i det offentliga rummet. Stockholms stad antog regeln redan 1963. Även om det råder bristande kunskapsunderlag om förekomsten av regeln runtom i Sverige menar många att kommunerna som tillämpar den blir allt färre. Staden har också i de två senaste budgetarna höjt anslagen till Stockholm konst så att offentlig konst ska kunna placeras ut även i ”färdigbyggda” områden. Utvecklingen bör vändas och fler ta efter Stockholms exempel.

Skapa incitament för kulturlivet att öka sina intäkter. Stockholms stads kulturbonus innebär bland annat att de kulturaktörer som får kulturstöd från Stockholms stad och lyckas öka sin egenfinansiering genom exempelvis ökad biljettförsäljning belönas med en bonus. Bonusens storlek är kopplad till bland annat de egna intäkterna ökar. På så sätt skapas incitament för kulturaktörerna att nå fler och få en bättre ekonomi.

Gynna samordning av resurser. Som en del av Stockholms kulturnämnds växtpengar har medel delats ut till bland annat Kulturdirekt, en organisation som arbetar för att genom bland annat gemensam biljettförsäljning och annonsering underlätta mötet mellan kulturarrangörerna och kulturkonsumenterna. Fler organisationer som Kulturdirekt borde tillskapas runtom i landet. I den revidering av stadens kulturstöd som gjordes 2011 uppmuntras även samutnyttjande av lokaler så att mer pengar kan gå till kulturverksamheternas innehåll.

Detta är några exempel på hur staden arbetat de senaste åren för att skapa tillväxt inom kultursektorn och på så sätt skapa bättre förutsättningar för kulturskaparna att nå ut och leva på sin konst. Jämte vad en kommun kan göra finns det flera andra viktiga reformer. Exempelvis privatpersoners och företags möjligheter att göra avdrag vid donationer till kulturella ändamål, skattefriheten för stiftelser som ägnar sig åt kulturella ändamål, företagens möjligheter att göra avdrag för förstagångsinköp av samtida konst, sänkning av momsen på e-böcker, sponsringsreglerna för kultursektorn och flera andra förslag som skulle öka efterfrågan på kultur. Makten över dessa förslag har dock riksdag och regeringen, inte Sveriges kommuner.

/ Madeleine

Kulturdebatt i SvD 18 juni 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: , , , , , ,
add a comment

I några replikväxlingar på SvD kultur har bildkonstnärernas och kulturens villkor debatterats av bland annat den före detta chefen för Malmö konsthall Björn Springfeldt, Författarförbundets nytillträdde ordförande Gunnar Ardelius, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och mig.

På länkarna nedan kan du läsa artiklarna.

 Gör någor för konstnärerna, Björn Springfeldt (Fd chef Malmö Konsthall)
Tillväxt bästa för konstnärerna, Madeleine Sjöstedt (FP)
Långtidsstipendier ger fler konstnärer chansen, Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Konstnärlig förnyelse pågår i alla åldrar, Gunnar Ardelius (Ordf. Författarförbundet)
Våga ta strid för kulturen!, Björn Springfeldt (Fd chef Malmö Konsthall)

/ Madeleine

Kulturhuset Rekomärkt 30 augusti 2011

Posted by AmandaValentin in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: , ,
add a comment

För några veckor sedan satte vi kaffet i vrångstrupen, när det stod i tidningen att Kulturhuset inte fått den så kallade rekomärkningen. Rekomärkningen handlar om att kulturhus, konsthallar och museer skall ge skäligt betalt till konstnärer som ställer ut. Det baseras på MU-avtalet, som är framtaget av Konstnärernas Riksorganisation KRO. Hur kunde det bli så? Vi vet ju att Kulturhuset har tydliga mål att ha schyssta avtal med konstnärer, musiker och andra. Alla skall ha betalt för sitt arbete. Stockholms stad bestämde sig redan tidigt för att följa avtalet, medan det ännu höll på att utarbetas. Att se till att fler skall kunna leva på sin konst är ett politiskt mål för oss, det är en av anledningarna till att vi har infört det vi kallar växtpengar.

Det visar sig att det hela berodde på att Kulturhuset placerats i kategori 1, och därmed jämförts med de stora konsthallarna och muserna och konstinstitutionerna. Men Kulturhuset och KRO har gemensamt placerat Kulturhuset i kategori 2 och 4, beroende på vilka utställningsytor inne i huset vi talar om (små eller stor utsällningssalar, utrymmen i passager och vid trappor mm). Nu har misstaget rättats till.

Med andra ord. Kulturhuset är reko mot konstnärer. Men det innebär naturligtvis inte att vi nu lutar oss tillbaka. Stadens kulturinstitutioner måste kontinuerligt se över sitt sätt att arbeta med konstnärer – som en stor aktör på marknaden har man en viktig roll att spela.