jump to navigation

Art of the streets 23 augusti 2012

Posted by jonasuebel in Öppna upp det offentliga rummet, Konstnärlig frihet.
Tags: , , ,
8 comments

Den 25-26 augusti, dvs. nu i helgen, är det för tredje året i rad dags för Art of the Streets på Kägelbanan vid Södra Teatern. Med anledning av detta event brukar frågan om varför Stockholm inte har ”lagliga väggar” för graffiti ställas av de närmast sörjande. De allra ystraste säger t o m att graffiti inte är tillåtet i Stockholm. Detta är rena tramset.  

Lagliga väggar är till att börja med en missvisande term. Det är naturligtvis helt lagligt och tillåtet med väggar eller plank där man målar graffiti – i Stockholm liksom i övriga landet i övrigt. Vad frågan handlar om är huruvida det bör finnas väggar som subventioneras av det offentliga, vilket är något helt annat. I Stockholm har vi i kulturpolitiken ett ateljéstöd som konstnärer kan söka, men vi subventioner inte materiel. Man naturligtvis kan ha olika uppfattningar om prioriteringen inom kulturbudgeten, men att hävda att det inte skulle vara tillåtet med graffitiväggar är nonsens. Om inte annat så är ju den öppna vägg som Art of the Streets tillhandahåller under konventet ett tydligt exempel på detta.   

Med detta sagt så vill jag återigen understryka det faktum att det inte finns något som helst förbud mot graffiti eller någon annan konstform i Stockholm. Läs gärna mitt blogginlägg från i våras där jag besvarar de flesta av de osanningar kring Stockholms syn på graffiti som sprids.

Madeleine

Om stadens klotterpolicy 12 juni 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Från huvudstad till världsstad.
Tags: , , ,
11 comments

Att Stockholms stad ska vara fritt från klotter och annan skadegörelse är en åsikt som delas av en överväldigande majoritet av stockholmarna. Inte enbart därför att klotter skapar otrygga och fula miljöer utan också därför att det är självklart att man ska ha respekt för båda andras och allas vår gemensamma egendom. Det finns få saker som leder till så mycket arga reaktioner och krav på åtgärder från Stadshuset som nedsprayade husfasader, parkbänkar, bussar och tunnelbanevagnar. Samtidigt medför den sanering som klottret ger upphov till stora utgifter för såväl privatpersoner som det offentliga.

Men trots starka reaktioner från allmänheten och stora kostnader är stadens policy om klotter upphov till ständiga debatter. Det talas om att klotterpolicyn både är en inskränkning i yttrandefriheten och att staden förbjuder en viss konstform. Påståenden om klotterpolicyn som självklart inte stämmer. Låt mig förklara varför.

Varför nolltolerans?

Grunden för stadens klotterpolicy är mycket enkel: Ingen har rätten att självsvåldigt bestämma vad som ska målas på någon annans egendom. Gäller det enskild egendom som industrifastigheter, villor, radhus eller bostadsrättsföreningar och så vidare är det ägarna, med hänsyn till lokala eller nationella föreskrifter angående exempelvis kulturmiljö, som har rätten att bestämma vilken utsmyckning eller färg som ska pryda deras egendom. Gäller det allas vår gemensamma egendom är det kvalificerade tjänstemän som bestämmer vilken färg eller utsmyckning som ska pryda egendomen. Kring överträdelse mot denna princip kan det inte råda något annat än en nolltolerans: Vi kan inte till hälften eller till 75 procent acceptera att andra ska ha rätten att förstöra någon annans egendom.

Vad är klotter?

En svårighet och källa till förvirring i debatten om klotterpolicyn utgör gränsdragningen mellan klotter å ena sidan och graffiti å den andra. Enligt Brottsförebyggande rådets publikation Klotterförebyggande åtgärder. En idéskrift om att tänka parallellt (2005) lyfts följande distinktion mellan de två begreppen fram: ”Enligt regeringen definieras klotter som ’bild eller ristning som olovligen anbringats på plats eller föremål’ (Ds 2001:43). Graffiti är text eller bild som lagligen anbringats på plats eller föremål. Klotter är alltså det olagliga uttrycket (skadegörelse – brottslighet) och graffiti det lagliga uttrycket. […] Likartade motiv kan vara både klotter och graffiti. Den enda skillnaden är alltså om bilden är lagligt eller olagligt målad.”

En konsekvens av ovanstående är att begreppet graffiti kan bytas ut mot vilket konstnärligt uttryck som helst och att samma distinktion mellan dessa konstnärliga uttryck och klotter är detsamma. Det vill säga skillnaden mellan klotter och kubism, futurism, naivism, impressionism, expressionism och så vidare är en fråga om målningen/ristningen uppförts lovligen eller olovligen. Om något är konst eller klotter handlar således vare sig om kvaliteten i utförandet av verket eller vilket konstnärligt uttryck det rör sig om.

Därför blir resonemanget, som en del ibland brukar blanda in i debatten om stadens klotterpolicy, om vad som är att betrakta som konst och inte konst fruktlöst. Där menar vissa att graffiti är konst medan andra menar att det inte är konst. Även om denna diskussion är intressant är den för klotterpolicyn helt irrelevant. Det är inte Stockholms stad som definierar konstbegreppet, vilket för en liberal, är helt självklart.

Är klotterpolicyn en inskränkning av yttrandefriheten?

Det finns de riktigt skrävlade som försöker få stadens klotterpolicy att stå i strid med yttrandefriheten. Deras resonemang brukar gå ut på att när staden (det offentliga) inte tillhandahåller lagliga graffitiväggar – subventionerade via skatteintäkter – så är detta det samma som censur, vilket är ett både ointellektuellt och felaktigt påstående. Det finns massor av saker som det offentliga inte tillhandahåller vilket ju på intet sätt betyder att det därigenom skulle vara förbjudet.

När vi ändå är inne på yttrandefriheten kan det vara värt att rekapitulera definitionen av klotter och stanna upp vid äganderätten. Äganderätten innebär att en ägare besitter kontrollmakt över en individuellt bestämd materiell sak, en egendom, med vissa befogenheter, och är fundamental i en demokrati. Äganderätten är den mest grundläggande och långtgående juridiska rätten till ett föremål och ger ägaren rätt att fritt förfoga över en viss sak i alla hänseenden som inte är särskilt undantagna genom lag eller avtal. Således begränsar äganderätten yttrandefriheten i det avseendet att den förbjuder andra från att nyttja min egendom – även om man målar ner min garageport med graffititeknik utan min tillåtelse. Ja, det är inte ens tillåtet om målningen blir av så hög klass att det blir ett konstverk.

Det är alltså helt tillåtet att måla graffiti på sina egna väggar men inte på andras, ty det reglerar äganderätten. Då stadens folkvalda har bestämt att det inte är tillåtet att måla olaglig graffiti på stadens väggar är detta således inte det samma som censur. Censur skulle vara om du blev förbjuden att måla graffiti på egna väggar eller på tavlor som man själv äger, vilket ju naturligtvis är otänkbart i en demokrati.

Att hävda samhällets och enskildas rätt att bestämma över gestaltningen och skötseln av sin egen egendom är dock inte enbart självklart utan även det enda praktiskt möjliga. Skulle undantag för detta göras skulle antingen vissa yrkesgrupper ges företräde att förbehållslöst gestalta eller förmedla budskap på annans egendom eller representanter för vissa konstnärliga uttryck ges samma rätt – vilket skulle vara högst olämpligt så länge staden ska behandla alla lika, garantera rättssäkerhet och förhålla sig neutral mellan olika estetiska uttryck.

Tillämpningen är inte alltid glasklar

Politiker sätter upp riktlinjer och policys som sedan stadens tjänstemän har att förhålla sig till. Att skriva en klotterpolicy är en sak, att få den att tillämpas och läsas på samma sätt av alla i en kommunal förvaltning med tiotusentals anställda är en helt annan. Till viss del beror detta på att staden, såväl politiker och tjänstemän, stundvis har tolkat klotterpolicyn otydligt och inte i tillräcklig grad har gjort skillnad mellan exempelvis graffiti och klotter. Till viss del beror det även i vissa fall på svårigheten att skilja mellan exempelvis ett evenemang som handlar om graffiti och ett som handlar om och uppmuntrar till klotter.

Sistnämnda är till och från aktuellt eftersom klotterpolicyn slår fast att ”Staden inte ska medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse”. Att just olaglig graffiti och inte något annan konstnärligt uttryck nämns explicit har att göra med att graffiti historiskt sett har haft det offentliga rummet som sitt forum per se. Det har även förekommit strömningar som sökt legitimera rätten att måla olaglig graffiti i det offentliga rummet dvs. utan tillstånd med argumentet att konstformens forum är det offentliga rummet. Det är den historiska förklaringen till att just olaglig graffiti nämns. Men man skulle, som tidigare redogjorts för, kunna byta ut detta mot vilket annat konstnärligt uttryck som helst.

Ett exempel då tillämpningen ifrågasatts är när Trafikkontoret 2011 nekade Riksteatern att få annonsera för evenemanget Art of the Street på de av staden subventionerade kulturtavlorna. Kanske var det en övertolkning av stadens klotterpolicy när man nekade Riksteatern att sätta upp sina affischer med reklam för Art of the Street. Samtidigt ska man dock komma ihåg att Riksteatern hade all möjlighet att göra reklam för sitt evenemang via de vanliga informationskanaler som står till buds. Att de ska får göra reklam på platser som är subventionerade av stockholmarna framför andra kulturaktörer är inte helt självklart och något man kan ha olika åsikter om.

Avslutningsvis vill jag säga att gatukonst, vilken form den nu må ta, kan vara mycket berikande. Bland annat lanserade Fortum en konsttävling på elskåpen i staden för att uppmärksamma Stockholm som miljöhuvudstad och för att skapa en trevligare stad. Det känns mycket roligare att ha ett konstverk på ett elskåp än vanlig trist grå färg. Men det är av demokratisk vikt att all gatukonst sker med tillstånd. Så klotterpolicyn är inte så underlig som vissa vill göra gällande. Det är även därför som hela 24 av länets 26 kommuner också har ställt sig bakom policyn.

Madeleine