jump to navigation

Regeringen lägger ned sin granskningsmyndighet 23 oktober 2014

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
Tags: ,
add a comment

Sedan 2011 finns Myndigheten för kulturanalys. Dess uppdrag har bland annat varit att, med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen, utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet. Nu vill kulturminister Alice Bah Kunhke (MP) lägga ned den myndighet som har till uppgift att granska regeringens kulturpolitik.

I förra veckan hamnade myndigheten i det kulturpolitiska strålkastarljuset efter att den nya regeringen aviserat att den till viss del vill införa fria entréer (i själva verket innebär förslaget att entréintäkterna minskar med 25 procent för de centrala museerna) på vissa statliga museer. Myndigheten för kulturanalys hade nämligen så sent som i slutet av förra året lämnat in promemorian Vem besöker de centrala museerna? till regeringen där man var kritisk till förslaget.

Oavsett vad man tycker i själva sakfrågan om det är rätt eller fel att införa fria entréer – Folkpartiet har länge slagits för just detta – är det intressant för både allmänheten och politiken, både majoritet och opposition, att veta vad den troliga effekten av ett visst förslag kommer att vara. Kommer åtgärder x verkligen att leda till resultatet y, som politikerna anger som motiv för en viss reform? Detta är givetvis obekvämt för politiken, särskilt om det rör en central och viktig reform.

I och med dagens budgetproposition föreslår alltså regeringen att den vill lägga ned Myndigheten för kulturanalys, läs budgeten för utgiftsområde 17 här. Mig veterligen har det inte funnits någon omfattande kritik av myndighetens arbete som skulle motivera en nedläggning. Tobias Nielsen, känd kulturekonom, kommenterar idag beslutet med att myndigheten – tvärtemot regeringens uppfattning, får man gissa- ”varit nyanserade och gjort mycket bra”.

Budgeten för 2015 innebär också att regeringen vill genomföra en luddig satsning på ”kulturverksamhet i miljonprogramsområden” och införa ett statligt stimulansbidrag för landets kulturskolor, två reformer som sammanlagt beräknas uppgå till 630 miljoner kronor under hela mandatperioden. Reformer som det i allra högsta grad kommer att vara intressant att följa för att se om de kommer att uppnå de mål som regeringen avser.

Det ser illa ut att regeringen lägger ned den myndighet som har till ansvar att granska och utvärdera kulturpolitiken. Räds den en oberoende granskning av den egna kulturpolitiken?

/ Madeleine

 

Miljöpartiet och kulturpolitik – ”Ja, vem vet?” 21 oktober 2014

Posted by Madeleine Sjöstedt in Okategoriserade.
Tags: , ,
add a comment

Vi är många som är undrande kring vad Miljöpartiet har för kulturpolitik – inte minst sedan det stod klart att Miljöpartiet med Alice Bah Kuhnke – numera miljöpartist – blir ansvarig för kulturpolitiken i Stefan Löfvens regering.

Även om dimmorna börjat skingra sig något sedan regeringen kommunicerat några kommande kultursatsningar – varav den mest uppmärksammade, delvis fria entréer på vissa statliga museer, är ett socialdemokratiskt vallöfte – finns det många frågetecken kring Miljöpartiets kulturpolitik.

När Alice Bah Kuhnke i en intervju i Kulturnyheterna igår bland annat fick frågan om den nationella kulturpolitiken återigen ska motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet var hennes svar: ”Ja, vem vet?”

En annan som liksom kulturministern inte vet heter Bertil Bäckström, chef på Kulturparken Småland/Smålands museum. I en mycket humoristisk insändare i Smålandsposten redovisar han hur han förgäves försökt att ta reda på vilka som sitter i den kulturpolitiska grupp som nyligen bildades för att ”styra upp deras [Miljöpartiets] kulturpolitik”. Varken på Miljöpartiets partikansli eller på partiets riksdagskansli kände någon till att någon sådan kulturpolitisk grupp överhuvudtaget fanns.

Sett i ljuset av några uppmärksammade kulturpolitiska utspel från Miljöpartiet är den externa rekryteringen av Alice Bah Kuhnke både förklarlig och en välsignelse.

I riksdagen motionerade miljöpartisterna Annika Lillemets och Valter Mutt 2012 att Karl XII-statyn i Kungsträdgården och Gustav II Adolf-statyn på Gustaf Adolfs torg skulle bort. På centrala platser i det offentliga rummet ska endast sådan konst som ”signalerar de värden vi nu värnar och värderar i vårt samhälle”, menade de två miljöpartisterna.

Även i Ronneby har Miljöpartiet intresserat sig för den offentliga konsten. Där har ett antal skulpturer föreställande nakna kvinnor väckt den lokala partiordföranden Lova Neckstens vrede: ”Fram för fler vågsurfande pingviner, fler lekande hundvalpar. Fram för fler perspektiv på tillvaron än massa nakna flickor och kvinnor och en arbetande påklädd man!”, som hon sammanfattade det själv.

I det sammanhanget blir Mats Berglunds (MP) förslag om att politiker – istället för sakkunniga från kulturlivet – ska ingå i de referensgrupper som har till uppgift att bedöma den konstnärliga kvaliteten på ett skevt sätt logiskt: Politikerna ska in och bestämma mer över konsten.

En intressant fråga som Alice Bah Kuhnke tidigare varit aktiv i under åren som chef för tankesmedjan Sektor3 är den om hur civilsamhällets icke-offentliga finansiering kan stimuleras.

Att bredda civilsamhällets – i vilket det fria kulturlivet ingår – finansierings är en tanke väl förankrad i en klassisk liberal idétradition där civilsamhällets oberoende från politiska beslut och den politiska makten är central. Med mer icke-offentliga finansiering stärks helt enkelt civilsamhällets – och kulturlivets – självständighet. Särskilt intressant blir detta när Alice Bah Kuhnke får förmånen att vara både kultur- och demokratiminister.

Att uppmuntra kulturlivets icke-offentliga finansiering är dock inte enbart en fråga om dess självständighet utan också en fråga om dess totala resurser. Med ökade biljettintäkter/försäljning eller donationer från privatpersoner, stiftelser eller företag skapas mer resurser för konsten och kulturskaparna – och givetvis i även för medborgarna.

Det finns onekligen mycket för Alice Bah Kuhnke att göra på området. För några år sedan konstaterade Statens kulturråd att ”Om man blickar utanför landets gränser är det svårt att hitta något annat land som har en mer restriktiv skattelagstiftning än Sverige när det gäller att stimulera till privat stöd till kulturell verksamhet.” Det handlar såväl om reglerna för sponsring, avdragsmöjligheter, donationer som momssatserna inom kultursfären.

Ett annat, och onekligen enklare, sätt än att ändra i skattelagstiftningen är att se till att de bidrag som det offentliga ger till kulturen uppmuntrar – och absolut inte hämmar – att kulturlivet ökar sina intäkter. Om en kulturaktör lyckas öka sina intäkter – exempelvis genom fler besökare – ska det givetvis inte innebära att man förlorar motsvarande belopp bidrag från det offentliga. I Stockholms stad införde Folkpartiet exempelvis en publikbonus med exakt denna innebörd: Lyckas en kulturverksamhet – som är kvalitetsgranskad – att nå ut till fler och därmed öka sina intäkter mottar man en bonus från staden. På det sättet skapas incitament för kulturverksamheterna och kulturen att växa.

Framtidsutsikterna för sådana reformer ser dock inte särskilt ljusa med bakgrund av att Socialdemokraterna leder regeringen och att hela regeringen bakbunden av Vänsterpartiet.

/ Madeleine