jump to navigation

Attackerna mot Turteatern är en attack mot demokratin 22 januari 2014

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , ,
add a comment

Demokrati och kultur hänger samman. Inte enbart därför att kulturen är en kraft för demokrati när den saknas utan också därför att den gör att demokratin som samhällssystem kan överleva. Därför är attackerna mot Turteatern i Kärrtorp inte bara ett angrepp mot en fri teatergrupp i Stockholm utan en attack mot hela demokratin och alla demokrater.

Vid fyra tillfällen den senaste tiden har Turteatern i Kärrtorp utsatts för olika attentat: Fått fasaden nedsprejad med hakkors, Svenska Motståndsrörelsens logga och adressen till den nazistiska tidningen Nordfront och i helgen sparkades en glasdörr in till teatern in, rapporterar Kulturnyheterna och Kulturnytt.

Nils Poletti, teaterns konstnärlige ledare, säger till Kulturnyheterna att attackerna inte kommer att få teatern att tystna. Det är bra – demokratins motståndare ska inte tillåtas bestämma vem som får säga vad och vad som är rätt att tycka.

Men hur många andra tystnar när rädslan för våld eller hot om våld sprider sig? Hur många teaterföreställningar får vi inte se, hur många artiklar skrivs aldrig, hur många utställningar visas aldrig därför att upphovsmännen inte vill riskera sin egen, sina näras eller andras säkerhet?

Detta är för mig som kulturborgarråd mycket oroande. För att kulturlivet i Stockholm ska präglas av just den frihet, kreativitet, generositet och mångfald som vi vill, måste yttrandefriheten värnas och upprätthållas.

Jag utgår också från att polisen förstår det stora allvaret i attackerna mot Turteatern och att det gör allt som står i dess makt för att finna de som utfört skadegörelsen. Nazistattacker mot kulturlivet hör inte hemma i Stockholm.

/ Madeleine

Annonser

Maskeringsförbud införs – de som förstör är inte välkomna 17 oktober 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad.
Tags: , ,
add a comment

Maskeringsförbud2

Stockholms stad vidtar nu kraftfulla åtgärder för att motverka våldsam supporterkultur. Som ett resultat av budgeten för Stockholms stad 2014 införs ett maskeringsförbud på Tele2 Arena, Ericsson Globe och Hovet.

Brottsligheten och de maskerade huliganerna måste bort från Stockholmsidrotten. Därför kommer vi att utmana lagstiftningen genom att som fastighetsägare införa maskeringsförbud. Att besöka någon av stadens arenor ska vara en positiv upplevelse där alla ska känna sig trygga.

Staden kommer även kräva att våra hyresgäster, på till exempel Tele2 Arena, polisanmäler besökare som begår lagbrott på arenorna. Stockholms budskap är tydligt: de som förstör är inte välkomna.

/ Madeleine

Läs pressmeddelandet: Maskeringsförbud på Tele2 Arena

Läs mer, DN: Maskeringsförbud i Stockholmsarenor

Läs mer, Aftonbladet: Gör ingen skillnad på det stora hela

Läs mer, Expressen: Maskeringsförbud på Stockholmsarenor

Förnuftet segrar i polisavgiftsfrågan 11 september 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: , , , ,
add a comment

Jag har länge kämpat för att staten ska stå för polisens kostnader också vid kultur- och idrottsevenemang. I går kom det glädjande beskedet att det blir så. Regeringen levererar.

Våldsmonopolet är i en liberal rättsstat som Sverige, förbehållet polisen. Rimligheten i att finansieringen av den myndighet som sköter ordningen i samhället sker gemensamt förstår även den ystraste skattevägrare.

I en artikel i DN 2011 skrev jag tillsammans med  Peter Mellqvist, ordförande AIK Ishockey AB och Mats Larsson, ordförande Djurgården Hockey AB att polisens ”extraskatt” ruckar på denna grundläggande princip. Ytterst handlar det om att vi alla har rätt att få skydd av staten mot våld – att vi alla är lika inför lagen. Det ingår i polisens uppdrag, till och med dess kärnverksamhet, att just sköta ordningen vid olika arrangemang som medborgarna besöker. Den enskilda medborgarens rätt till skydd vid en offentlig tillställning kan ju aldrig villkoras av om arrangören betalt polisen eller inte. Skyddet är och måste vara absolut. Att polisen tar betalt för sina insatser är därför djupt problematiskt och konsekvenserna måste omedelbart ses över. Vi befinner oss på ett sluttande plan om mötesfriheten riskerar att villkoras av att man kan betala för sig”

Polisens ”extraskatt” har varit orimlig på många olika sätt, särskilt så som den har tillämpats. Den har inte följt rättssamhällets principer om likställdhet och förutsägbarhet. Indirekt har polisen genom ordningslagstiftningen kunnat bestämma över vilka idrotts- och kulturevenemang som fått förekomma. Och det är naturligtvis inte godtagbart.

Från och med årsskiftet är ordningen återställd. Kultur- och idrottsarrangörer slipper vara oroliga för dyra notor i efterhand och medborgarna behöver inte fundera över vem som är polisens egentliga uppdragsgivare och finansiär.

/Madeleine

Läs tidigare bloggposter om att polisen tar betalt:

Beklagligt beslut av länspolismästaren

Polisens fakturering

Polisens fakturering ses över – men kulturen då?

Polisens extraskatt för idrottsevenemang är orimlig

Polisens pris

Polisen bör fokusera på att lösa brott

Fel med polisens extraskatt

Polisen får inte avgöra Sveriges kultur- och idrottsliv

Tele2 Arena – stockholmarnas arena 28 juni 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad.
Tags: , , ,
8 comments

tele 2 kommunike

Tele2 Arena är stockholmarnas arena. Hit är alla välkomna, här är alla delaktiga – det är en plats för fest och glädje. Arenan ska vara en mötesplats för stadens invånare och besökare. Här kommer evenemang inom idrott, nöje och kultur att arrangeras och dela på utrymmet på lika villkor.

Stockholms Stad har byggt Tele2 Arena, Stockholm Globe Arenas driver verksamheten och har ett antal olika hyresgäster, för olika typer av evenemang. Två av hyresgästerna är Djurgården och Hammarby som bägge kommer att ha Tele2 Arena som hemmaplan.

I samband med en rutinsökning i går upptäcktes ett misstänkt föremål strax utanför arenan av Tele2 Arenas säkerhetspersonal. Polis tillkallades och det kunde senare konstateras att det rörde sig om en skarpladdad bomb. Det testevent som skulle genomföras under kvällen ställdes in. Brottsrubriceringen är nu förberedelse till mord.

Vi vill vara mycket tydliga med att vi inte accepterar några former av hot eller våld och att vi givetvis har ett stort ansvar för att stävja en sådan utveckling. Vi har ingen förståelse för dem som av olika anledningar vill förhindra verksamheten vid arenan. Vi kommer att arbeta tillsammans för att uppnå vårt gemensamma mål, att Tele2 Arena är alla stockholmares arena. Vi är också helt eniga om hur vi går vidare.

•         Verksamheten fortsätter som planerat. Vi undersöker möjligheterna att genomföra de inplanerade testeventen.

•         Den testmatch som ställdes in kommer att genomföras i den mån det är tidsmässigt möjligt.

•         Den första fotbollsmatchen kommer att spelas som planerat 20 juli.

•         Säkerheten fortsätter att vara mycket god och högt prioriterad, vi tillämpar en säkerhetsstandard som ligger över svensk nivå. Det gäller samtliga evenemang på arenan. Alla stockholmare ska känna sig välkomna till och trygga i Tele2 Arena.

Tele2 Arena är en viktig pusselbit för evenemangsområdet och början på ett helt nytt kapitel för Stockholm. Vi är helt överens om hur vi tillsammans ska göra detta till alla stockholmares arena.

/

Madeleine Sjöstedt (FP), kultur- och fastighetsborgarråd

Ninna Engberg, VD Stockholm Globe Arenas

Kent Hertzell, ordförande Hammarby Fotboll

Lars-Erik Sjöberg, t.f. ordförande Djurgården Fotboll

Stadsteatern ska vara en angelägenhet för alla 4 juni 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
Tags: , , ,
add a comment

Tio Toppar SvD

I helgen skrev moderaten Rickard Wessman på DN Debatt om Stockholms stadsteater. Låt mig inte orda om det olämpliga i att politiker bedömer pjäs och genre-val på en offentlig scenkonstinstitution. Låt mig istället bemöta några av påståendena.

På inga sätt är Stadsteatern en gammal offentlig institution som letar efter relevans, som Wessman menar. Det räcker med en snabb blick i kalendariet för att se att detta är Stockholms mest levande teater med plats för en stor bredd bland både publik och repertoar. Med denna snabba blick hade man även kunnat se att Stockholms stadsteater har en både bred och omfattande repertoar av svensk, ofta nyskriven, dramatik. Antagligen är det Stockholms stadsteater som spelar flest föreställningar nyskriven svensk dramatik i landet. Det om något är ett kulturpolitiskt åtagande att ta på allvar.

Det är sant att Stadsteaterns musikdramatik lockar många besökare till teatern. Men att musikdramatiken skulle ”definiera Stadsteater” är ett påstående utan relevans. Den senaste tioårsperioden har Stadsteatern vuxit överlag och den stora ökningen i antalet premiärer finns utanför Stora scen. 2002 var antalet premiärer på de mindre scenerna 14, 2012 var samma siffra 23. Ser man till antalet föreställningar spelades 1025 föreställningar på de mindre scenerna 2002, 2012 var samma siffra 1274.

Det blir också avslöjande då Wessman å ena sidan tycker att teatern borde skapa fler egna musikaler samtidigt som han dömer ut Dumas De tre musketörerna, som just är en egenproduktion. Det står givetvis Wessman fritt (åtminstone som privatperson) att tycka vad han vill om De tre musketörerna men det kan ju nämnas att hans uppfattning inte delas av varken publik eller kritiker. När musikalens regissör Alexander Mørk-Eidem fick SvD:s prestigefulla Thalia-pris 2009 var en bidragande teaterinsats från hans sida just den musikal som Wessman dömer ut. Nedan kan du läsa ett litet utdrag från artikeln som publicerades med anledning av att Mørk-Eidem fick priset (läs hela artikeln här).

Regissören Alexander Mørk-Eidem gör det många teaterchefer drömmer om; han lockar unga killar till teatern. Av Kiplings klassiker Djungelboken skapade han en pulserande storstadsdjungel med klassklyftor som fick publiken på Stockholms stadsteater att jubla och gråta – och några att tala kritiskt om våldet.

I år är det Dumas De tre musketörerna, stajlade i Maria Gyllenhoffs sanslöst barocka 80-talskostymer till hårda pudelrockare, som drar fulla hus – i alla åldrar. Svärd blir till gitarrer i ett pojkboksäventyr som även leker med könsrollerna. Den vackraste kärleksduetten sjungs av den könsöverskridande Mylady och homosexuelle Felton.

Och om skillnaden mellan Stadsteatern och privatteatrarna, som Wessman inte finner, uttalar sig Mørk-Eidem så här i samma artikel:

Teater måste också få vara roligt. De tre musketörerna är publikfriande och att göra folk lyckliga står jag gärna för. Samtidigt kunde det ha floppat. Vi tog en chans man aldrig hade fått på en privatteater. På institutionen får man möjlighet att ligga på gränsen till misslyckandet.

På tal om Thalia-priset. Föredrar man hellre talteater framför musikaler kan man nämna Carolina Frände som ett lysande exempel på Stadsteatern. 2012 fick hon samma pris som Mørk-Eidem fick tre år tidigare, läs mer här. För att inte nämna årets Thalia-pristagare Mattias Andersson och Ulla Cassius, som uppmärksammas bl a för ett mycket uppmärksammat strindbergskt Drömspel på just Stockholms stadsteater. Inte var det nyskrivet men nyskapande var det absolut ändå minsann.

Stadsteatern ska enligt ägardirektiven spela teater av hög kvalitet samt ”vara en angelägenhet för alla stockholmare”. Detta uppdrag anser jag  vara passande för en verksamhet finansierad gemensamt av alla. Att nyskriven dramatik kan samsas med äldre klassiker. Att experimentell scenkonst samsas med musikdramatik.

Repertoaren just nu är ett strålande exempel på detta. Glädjande är också att på SvD Kulturs ”topp tiolista” för scenkonst i Stockholm från den 5 maj i år (se bild ovan) var inte mindre än sex av tio pjäser från Stadsteatern:, Ett dockhem, Apatiska för nybörjare, Krapps sista band, Körsbärsträdgården och Unge Werthers lidande. Samt West Side Story, som alltså kritikerna rekommenderar men som Wessman inte anses borde spelas.

Varför en särskild pjäs ska spelas motiveras utifrån vad den kan säga publiken om samtiden, våra och andras livsvillkor, vad den kan tillföra konsten eller dess inom scenkonsten. Utifrån dessa kriterier kan inte en särskild genre, som exempelvis musikdramatik, exkluderas. Men dessa bedömningar sker lyckligtvis inte av politiker utan av teaterns opolitiska ledning. I Stadsteaterns styrelse har Wessman en bundsförvant i vänsterpartiet som gärna också vill diskutera såväl pjäs- som scenval.

Hur musikdramatik spelas och hur dessa uppsättningar produceras skiljer sig avsevärt åt. Att det är en stor publik som kommer till både de dramatiska och de musikdramatiska uppsättningarna på Stadsteatern betyder inte på något sätt att de inte hör hemma på en offentlig kulturinstitution. Tvärtom är det ett mycket angeläget kulturpolitiskt mål att så många som möjligt kommer i kontakt med professionell samtidskultur av hög kvalitet. I min värld är det ingen motsättning mellan det publika och det kvalitativa. Även det som når många kan ha hög konstnärlig kvalitet. Eller för den delen att något med ett brett tilltal spelas på en scen medan det på en annan sen bredvid kan spelas något av mera experimentell karaktär för en väldigt liten publik. I det delade kulturpolitiska uppdraget står de allra flesta partiet i Stadshuset helt ense.

Om man tror att Stadsteatern bara gör musikaler bör man nog ta en närmare titt i årsredovisningarna. Om man tror att musikteater är en konstform som inga offentliga medel får gå till har nog ideologin spelat ens konstsyn ett spratt. Och tror man att köpta pjäser är en motsats till eget skapande måste man fundera över hur dramatiker försörjer sig. För faktiskt, ibland skapar en regissör något helt nytt utifrån en redan skriven pjäs och kanske sker det t o m med sång.

/ Madeleine

Om bibliotekens yttrandefrihet 29 april 2013

Posted by angusthlm in Demokrati och mänskliga rättigheter, Mer läsning och bättre bibliotek.
Tags: , , , ,
add a comment

I gårdagens Expressen skrev Madeleine om förslaget till ny bibliotekslag med anledning av de många diskussionerna om vad som ska och vad som inte ska få finnas på folkbiblioteken och hur detta ska bestämmas. Du läsa artikeln genom att trycka på följande länk ”Lex Tintin för yttrandefriheten” eller läsa den längst ned i detta blogginlägg.

Som en parentes kan nämnas att just Tintin i Kongo, som nämns i bildtexten till artikeln, aldrig rensades ut från bibliotekshyllorna på Kulturhusets bibliotek TioTretton i höstas av den enkla anledningen att det albumet inte fanns i bibliotekets bestånd. På bloggen Hög av serier kan du läsa Anders Lundgrens, medarbetare på Kulturhuset, betraktelse av händelseförloppet. Du kan också läsa Jan Gradvalls som skrivit om Tintin i Kongos frånvaro på TioTretton på Expressen, länk finns här.

/ Anders

Den nya bibliotekslagen som nu föreslås kan sätta stopp för censurivrarna. Det är positivt att den slår fast biblioteken ska värna yttrandefriheten, inte beskära den.

I Sverige har det hittills saknats bestämmelser om folkbibliotekens utbud. I detta avseende skiljer vi oss från exempelvis Norge och Danmark. I förslaget till en ny bibliotekslag sägs det dock tydligt att folkbibliotekens medieutbud ska präglas av allsidighet och kvalitet. Med allsidighet menas att bibliotekens utbud ska vara allsidigt sammansatt och att mediebeståndet inte får inskränkas utifrån ideologiska, politiska eller religiösa ställningstaganden.

Detta är en förändring som innebär att kulturpolitiken mycket tydligare måste förhålla sig till principer för medieurval. Tidigare diskussionerna om stereotypa och stötande skildringar i bland annat Tintin, Lilla Hjärtat, Pippi Långstrump och Robinson Kruse har rest krav på att biblioteken ska rensa ut böcker från sina bestånd, eller att avstå från att köpa in böcker. Vissa folkbibliotek har fallit för interna eller externa påtryckningar och gått dessa viljor till mötes.

Ideologiska utrensningar är ofta resultatet av bibliotekstjänstemäns eller kulturpolitikers goda intentioner. Man vill ta bort sådant som väcker anstöt. Men i all välvilja ruckas samtidigt bibliotekens demokratiska uppdrag: Att till allmänheten fritt ge tillgång till litteratur.

Detta är främmande för mig som liberal. För oss liberaler finns biblioteken till för att tjäna allmänheten genom fri tillgång till information. Biblioteken ska inte vara ett politiskt instrument för att få människor att tänka på ett visst sätt utan vara ett verktyg och en resurs för att få människor att tänka själva.

Denna hållning är en av anledningarna till att bland det första jag gjorde när jag tillträdde som kulturborgarråd var att avskaffa de politiska råden för biblioteken i Stockholm samt till min kraftiga reaktion på den normkritiska utrensning som en chef påbörjade på Kulturhuset i höstas.

Så länge biblioteken varken har oändligt med utrymme eller oändliga inköpsmedel kommer ett urval att ske och en prioritering att göras vid inköp av litteratur. Att rensa ut, eller inte köpa in, en bok baserat på dess innehåll är därför inget anmärkningsvärt, inflikar vän av ordning.

Men det är inte urvalet i sig som är stridsfrågan, utan hur detta urval sker. Skillnaden är stor mellan att å ena sidan fråga sig om en bok är värd att köpas in trots dess eventuella brister, men tack vare dess övriga kvaliteter, såsom historisk relevans. Eller att å andra sidan anse att en bok ska rensas ut, eller inte köpas in, på grund av dess brister, trots dess kvaliteter. Detta är mer än semantik.

Medan förstnämnda urvalsprincip står för att det som har kvaliteter, är efter- frågat, har historisk betydelse eller är av litteraturhistorisk vikt, ska få finnas kvar trots eventuella brister står det sistnämnda för ett förhållningssätt där allt missbehagligt ska bort från hyllorna.

I denna diskussion är det lätt att blanda samman litteraturens innehåll med ståndpunkten att litteratur trots obehagligheter i dess innehåll ska få finnas på biblioteks- hyllorna. Låt mig därför klargöra att stereotypa skildringar av olika grupper både i samtida och dåtida litteratur är ett stort problem. Jag hoppas innerligt att all litteratur, barnlitteratur i synnerhet, ska vara fri från stereotypiseringar. De många diskussionerna är därför välbehövliga och förändrar mångas inställning till litteratur som tidigare ansetts vara oskyldig. Varje bibliotek har också ett ansvar för hur man exponerar böcker.

Det är ett missförstånd att censur alltid införs med onda avsikter. Nej, ofta införs den med de mest goda avsikter. Men censuren är bedräglig som politiskt verktyg då den gör våld på de principer som är det fria samhällets utgångspunkt, fria människors förmåga, rätt att ha fri tillgång till information och fritt uttrycka sina åsikter – även det som är obehagligt, dumt, ja till om med förolämpande.

Det som föreslås i den nya bibliotekslagen måste tillämpas som en Lex Tintin – för att hjälpa biblioteken att stå fria i yttrandefrihetens tjänst.

Madeleine Sjöstedt (FP)
Kultur- och fastighetsborgarråd Stockholms stad

Pride – tillåt inte extremisterna att sätta agendan! 24 juli 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Demokrati och mänskliga rättigheter.
Tags: , ,
6 comments

Exemplen på hur pridefestivaler runtom i Sverige blir allt mer exkluderande mot olika grupper och politiska uppfattningar börjar bli oroväckande många. Svenska Dagbladets reporter Tobias Brandel beskriver i dagens SvD hur vänsterextrema grupper påverkar pridefestivaler runtom i landet.

Det senaste i raden av exempel är hur den israeliske dokumentärfilmaren och TV-kändisen Assi Azar nu nekas att visa sin film ”Mom and Dad, I have something to tell you” på Klarabiografen i Kulturhuset som under Prideveckan upplåts åt Stockholm Pride. Bevekelsegrunden för att filmen dras tillbaka från programmet uppger Stockholm Pride vara de säkerhetsrisker som finns med anledning av att filmen är gjord av en israel. Brandel spekulerar i att säkerhetshotet kommer från autonoma vänstergrupper som Afa och Ofog.

Jag tycker själv att det är mycket allvarligt att extrema grupper på det här sättet lyckas sätta agendan för en festival som propagerar för alla människors lika rätt, tolerans, respekt och öppenhet. Genom beslutet att vika sig för våldsverkare hamnar Palestinakonflikten i förgrunden och de sexuella minoriteternas rättigheter i bakgrunden.

Särskilt olyckligt är det dessutom att Prides beslut påverkar innehållet i Kulturhuset – en kommunal kulturarena som ska stå för öppenhet, tolerans och mångfald.

Arrangörerna bakom Azars besök har inte upplevt att det finns några särskilda säkerhetsrisker förbundna med programpunkten. Inte heller har Kulturhuset som har det övergripande ansvaret för säkerheten i lokalen uppmärksammats på att det finns ett säkerhetshot mot ett arrangemang i huset. Därför har jag nu bett Kulturhusets ledning att ta kontakt med Stockholm Pride för att klargöra vad som hänt och söka en lösning så att filmen som planerat ska kunna visas i Kulturhuset. Extremister ska inte tillåtas sätta agendan för vad som visas i det hus som är alla stockholmares Kulturhus.

/ Madeleine Sjöstedt

Läs mer: PrideHouse ändrar sig och visar israelisk film
Läs mer: Pride visar israelisk film som planerat
Läs mer: Stockholm Pride visar till slut israelisk HBTQ-dokumentär
Läs mer: Pride backar om israelisk film
Läs mer: Prides farhågor om vänsterextrema finns ändå

Modigt och välargumenterat av Eriksson 26 juni 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Okategoriserade.
Tags: , ,
add a comment

Idag skriver regeringens nationella samordnare mot idrottsrelaterad brottslighet, Björn Eriksson på DN Debatt om svagheterna med anmälningsplikten som riksdagens klubbat igenom. Ett skärpt tillträdesförbud är enligt Eriksson det bästa vapnet mot huliganerna, eventuellt i kombination med elektronisk övervakning via fotboja.

Björn Eriksson argumenterar väl och det är svår att inte dela åsikten att ett tillträdesförbud är att föredra framför anmälningsplikt. Det viktiga är att kända bråkstakar portas från att kunna gå på matcher.

I detta spörsmål har alltså Björn Eriksson helt rätt men det är, som jag tidigare påpekat, långtifrån någon lösning på problemet med det idrottsrelaterade våldet. Idag sker det organiserade gängslagsmål mellan firmor inför många högriskmatcher bl.a. i Stockholm då man möts upp på i förväg bestämda platser för att slåss i sina respektive lags namn, och det behöver inte ens vara i närheten av arenan. Därför måste Björn Eriksson återkomma med ett batteri av åtgärder när slutbetänkandet presenteras och då också visa en förståelse för att det inte uteslutande är polisiära och repressiva insatser som stävjar våldet.
Klubbarna och supporterkulturens ansvar måste ges ökad uppmärksamhet. Det är därför ett viktigt tecken att Björn Eriksson i Almedalen nästa vecka kommer att delta i ett samtal om maskulinitet och idrottsrelaterat våld arrangerat av Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund under rubriken ”Det är mycket känslor”. Jag tror Björn Eriksson kan vara något mycket viktigt på spåren, att huliganismen bygger på en förvriden mansroll.

Madeleine

Läs tidigare inlägg i ämnet:

Ett delvis bra delbetänkande av Björn Eriksson
Samlad strategi mot fotbollsvåld
Ny supporterkultur
Bidra till arbetet med en ny supporterkultur
Den nya huliganlagen ger resultat
Kamerorna är på plats, nu måste huliganerna portas
Trygg allsvenska 2009
Spela på helgen
jump to navigation
Klubbarna måste ta ansvar för våldet

Om stadens klotterpolicy 12 juni 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Från huvudstad till världsstad.
Tags: , , ,
11 comments

Att Stockholms stad ska vara fritt från klotter och annan skadegörelse är en åsikt som delas av en överväldigande majoritet av stockholmarna. Inte enbart därför att klotter skapar otrygga och fula miljöer utan också därför att det är självklart att man ska ha respekt för båda andras och allas vår gemensamma egendom. Det finns få saker som leder till så mycket arga reaktioner och krav på åtgärder från Stadshuset som nedsprayade husfasader, parkbänkar, bussar och tunnelbanevagnar. Samtidigt medför den sanering som klottret ger upphov till stora utgifter för såväl privatpersoner som det offentliga.

Men trots starka reaktioner från allmänheten och stora kostnader är stadens policy om klotter upphov till ständiga debatter. Det talas om att klotterpolicyn både är en inskränkning i yttrandefriheten och att staden förbjuder en viss konstform. Påståenden om klotterpolicyn som självklart inte stämmer. Låt mig förklara varför.

Varför nolltolerans?

Grunden för stadens klotterpolicy är mycket enkel: Ingen har rätten att självsvåldigt bestämma vad som ska målas på någon annans egendom. Gäller det enskild egendom som industrifastigheter, villor, radhus eller bostadsrättsföreningar och så vidare är det ägarna, med hänsyn till lokala eller nationella föreskrifter angående exempelvis kulturmiljö, som har rätten att bestämma vilken utsmyckning eller färg som ska pryda deras egendom. Gäller det allas vår gemensamma egendom är det kvalificerade tjänstemän som bestämmer vilken färg eller utsmyckning som ska pryda egendomen. Kring överträdelse mot denna princip kan det inte råda något annat än en nolltolerans: Vi kan inte till hälften eller till 75 procent acceptera att andra ska ha rätten att förstöra någon annans egendom.

Vad är klotter?

En svårighet och källa till förvirring i debatten om klotterpolicyn utgör gränsdragningen mellan klotter å ena sidan och graffiti å den andra. Enligt Brottsförebyggande rådets publikation Klotterförebyggande åtgärder. En idéskrift om att tänka parallellt (2005) lyfts följande distinktion mellan de två begreppen fram: ”Enligt regeringen definieras klotter som ’bild eller ristning som olovligen anbringats på plats eller föremål’ (Ds 2001:43). Graffiti är text eller bild som lagligen anbringats på plats eller föremål. Klotter är alltså det olagliga uttrycket (skadegörelse – brottslighet) och graffiti det lagliga uttrycket. […] Likartade motiv kan vara både klotter och graffiti. Den enda skillnaden är alltså om bilden är lagligt eller olagligt målad.”

En konsekvens av ovanstående är att begreppet graffiti kan bytas ut mot vilket konstnärligt uttryck som helst och att samma distinktion mellan dessa konstnärliga uttryck och klotter är detsamma. Det vill säga skillnaden mellan klotter och kubism, futurism, naivism, impressionism, expressionism och så vidare är en fråga om målningen/ristningen uppförts lovligen eller olovligen. Om något är konst eller klotter handlar således vare sig om kvaliteten i utförandet av verket eller vilket konstnärligt uttryck det rör sig om.

Därför blir resonemanget, som en del ibland brukar blanda in i debatten om stadens klotterpolicy, om vad som är att betrakta som konst och inte konst fruktlöst. Där menar vissa att graffiti är konst medan andra menar att det inte är konst. Även om denna diskussion är intressant är den för klotterpolicyn helt irrelevant. Det är inte Stockholms stad som definierar konstbegreppet, vilket för en liberal, är helt självklart.

Är klotterpolicyn en inskränkning av yttrandefriheten?

Det finns de riktigt skrävlade som försöker få stadens klotterpolicy att stå i strid med yttrandefriheten. Deras resonemang brukar gå ut på att när staden (det offentliga) inte tillhandahåller lagliga graffitiväggar – subventionerade via skatteintäkter – så är detta det samma som censur, vilket är ett både ointellektuellt och felaktigt påstående. Det finns massor av saker som det offentliga inte tillhandahåller vilket ju på intet sätt betyder att det därigenom skulle vara förbjudet.

När vi ändå är inne på yttrandefriheten kan det vara värt att rekapitulera definitionen av klotter och stanna upp vid äganderätten. Äganderätten innebär att en ägare besitter kontrollmakt över en individuellt bestämd materiell sak, en egendom, med vissa befogenheter, och är fundamental i en demokrati. Äganderätten är den mest grundläggande och långtgående juridiska rätten till ett föremål och ger ägaren rätt att fritt förfoga över en viss sak i alla hänseenden som inte är särskilt undantagna genom lag eller avtal. Således begränsar äganderätten yttrandefriheten i det avseendet att den förbjuder andra från att nyttja min egendom – även om man målar ner min garageport med graffititeknik utan min tillåtelse. Ja, det är inte ens tillåtet om målningen blir av så hög klass att det blir ett konstverk.

Det är alltså helt tillåtet att måla graffiti på sina egna väggar men inte på andras, ty det reglerar äganderätten. Då stadens folkvalda har bestämt att det inte är tillåtet att måla olaglig graffiti på stadens väggar är detta således inte det samma som censur. Censur skulle vara om du blev förbjuden att måla graffiti på egna väggar eller på tavlor som man själv äger, vilket ju naturligtvis är otänkbart i en demokrati.

Att hävda samhällets och enskildas rätt att bestämma över gestaltningen och skötseln av sin egen egendom är dock inte enbart självklart utan även det enda praktiskt möjliga. Skulle undantag för detta göras skulle antingen vissa yrkesgrupper ges företräde att förbehållslöst gestalta eller förmedla budskap på annans egendom eller representanter för vissa konstnärliga uttryck ges samma rätt – vilket skulle vara högst olämpligt så länge staden ska behandla alla lika, garantera rättssäkerhet och förhålla sig neutral mellan olika estetiska uttryck.

Tillämpningen är inte alltid glasklar

Politiker sätter upp riktlinjer och policys som sedan stadens tjänstemän har att förhålla sig till. Att skriva en klotterpolicy är en sak, att få den att tillämpas och läsas på samma sätt av alla i en kommunal förvaltning med tiotusentals anställda är en helt annan. Till viss del beror detta på att staden, såväl politiker och tjänstemän, stundvis har tolkat klotterpolicyn otydligt och inte i tillräcklig grad har gjort skillnad mellan exempelvis graffiti och klotter. Till viss del beror det även i vissa fall på svårigheten att skilja mellan exempelvis ett evenemang som handlar om graffiti och ett som handlar om och uppmuntrar till klotter.

Sistnämnda är till och från aktuellt eftersom klotterpolicyn slår fast att ”Staden inte ska medverka till eller stödja verksamheter eller evenemang som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti och liknande skadegörelse”. Att just olaglig graffiti och inte något annan konstnärligt uttryck nämns explicit har att göra med att graffiti historiskt sett har haft det offentliga rummet som sitt forum per se. Det har även förekommit strömningar som sökt legitimera rätten att måla olaglig graffiti i det offentliga rummet dvs. utan tillstånd med argumentet att konstformens forum är det offentliga rummet. Det är den historiska förklaringen till att just olaglig graffiti nämns. Men man skulle, som tidigare redogjorts för, kunna byta ut detta mot vilket annat konstnärligt uttryck som helst.

Ett exempel då tillämpningen ifrågasatts är när Trafikkontoret 2011 nekade Riksteatern att få annonsera för evenemanget Art of the Street på de av staden subventionerade kulturtavlorna. Kanske var det en övertolkning av stadens klotterpolicy när man nekade Riksteatern att sätta upp sina affischer med reklam för Art of the Street. Samtidigt ska man dock komma ihåg att Riksteatern hade all möjlighet att göra reklam för sitt evenemang via de vanliga informationskanaler som står till buds. Att de ska får göra reklam på platser som är subventionerade av stockholmarna framför andra kulturaktörer är inte helt självklart och något man kan ha olika åsikter om.

Avslutningsvis vill jag säga att gatukonst, vilken form den nu må ta, kan vara mycket berikande. Bland annat lanserade Fortum en konsttävling på elskåpen i staden för att uppmärksamma Stockholm som miljöhuvudstad och för att skapa en trevligare stad. Det känns mycket roligare att ha ett konstverk på ett elskåp än vanlig trist grå färg. Men det är av demokratisk vikt att all gatukonst sker med tillstånd. Så klotterpolicyn är inte så underlig som vissa vill göra gällande. Det är även därför som hela 24 av länets 26 kommuner också har ställt sig bakom policyn.

Madeleine

Ett delvis bra delbetänkande av Björn Eriksson 11 april 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Från huvudstad till världsstad.
2 comments

Den tidigare rikspolischefen och landshövdingen Björn Eriksson, som är regeringens nationella samordnare mot huliganism, presenterar idag på DN-debatt delar av sitt delbetänkande som lämnas över till regeringen i dag.

Bland annat föreslår han en skärpt lag om tillträdesförbud. Det är rätt tänkt då det, som Eriksson skriver, ”inte är någon poäng att stänga av våldsverkare om det inte går att kontrollera att de inte kommer in på fotbolls- och hockeyarenorna.” Därför är ett nationellt register över dem som har tillträdesförbud helt nödvändigt. Att tillträdesförbudet förlängs upp till tre år och att det vidgas till att gälla för området närmast runt arenan är också bra, men långtifrån någon lösning på problemet. Idag sker det organiserade gängslagsmål mellan firmor inför många högriskmatcher bl.a. i Stockholm då man möts upp på i förväg bestämda platser för att slåss i sina respektive lags namn, och det behöver inte ens vara i närheten av arenan.

Konkreta förslag om att exempelvis förlägga derbymatcher och andra högriskmatcher på dagtid saknas dock. Jag har sedan länge ansett att det vore utmärkt om vi kan lägga ett moratorium över derbymatcher som spelas kvällstid på vardagar. Det är TV-bolagen som stretar emot men fotbollen får inte styras av TV-tablåer. Med matchstart kl 13 eller 14 borde fylleriet minska betydligt innan match. Bara det bidrar till en lugnare stämning. Det innebär också att matcherna slutar när det är ljust ute. I dag släpps publiken ut i ett mörker som bidrar till skydd för bråkstakarna och ökad otrygghet för alla andra. Det är också en tid som passar barnfamiljer mycket bättre. Att spela matcher kl 20 en vardag signalerar att detta är ett vuxenevenemang. Här hör inte barn hemma.

Den tidigare rikspolischefen förbigår också helt det faktum att man inte uteslutande stävjar våldet med polisiära och repressiva insatser. Det är klubbarna och supporterföreningarna som är ansvariga för det språk och den kultur som råder på läktarna. Aggressivt språk, ledare som tappar fattningen under match, spelare som inte tar avstånd från supportervåldet, vakter som beter sig otrevligt och så vidare trissar upp stämningen. Om språkbruket, stämningen och den organisatoriska inramningen signalerar förberedelse för bråk, kommer det sannolikt att bli bråk. Björn Eriksson klargör att han själv är supporter och att han retar sig på att begreppet supporter ges en negativ prägel. Men samtidigt blundar han för problemet med den machokultur som är gängse på arenor runt om i landet.

Det är avslutningsvis glädjande att den nationella samordnaren delar min uppfattning om det orimliga i att vissa idrottsklubbar, men även kulturevenemang, tvingas betala de poliskostnader som uppstått vid så kallade högriskmatcher medan andra slipper.  Allt beroende på hur de valt att organisera sig. Det är exempelvis inte rimligt att de Allsvenska klubbar som går under beteckningen ideell förening slipper undan polisens fakturor medan de klubbar som har valt att bolagisera sin verksamhet inte gör det. Att polisen genom dagens ordningslagstiftning indirekt kan bestämma över vilka idrotts- och kulturevenemang som får förekomma är inte godtagbart. Vi måste få ett entydigt regelverk som fungerar utifrån dagens situation. Innan ett sådant är på plats bör polisen upphöra med att ta betalt för sina tjänster.

Madeleine

Läs tidigare bloggposter om huliganism:
Samlad strategi mot fotbollsvåld
Ny supporterkultur
Bidra till arbetet med en ny supporterkultur
Den nya huliganlagen ger resultat
Kamerorna är på plats, nu måste huliganerna portas
Trygg allsvenska 2009
Spela på helgen
jump to navigation
Klubbarna måste ta ansvar för våldet

Läs tidigare bloggposter om att polisen tar betalt:
Polisens fakturering
Polisens fakturering ses över – men kulturen då?
Polisens extraskatt för idrottsevenemang är orimlig
Polisens pris
Polisen bör fokusera på att lösa brott
Fel med polisens extraskatt
Polisen får inte avgöra Sveriges kultur- och idrottsliv

Polisens fakturering 21 november 2011

Posted by jonasuebel in Från huvudstad till världsstad.
2 comments

Madeleine har tidigare skrivit på bloggen om att polisens extraskatt ruckar på den grundläggande principen att den myndighet som har att upprätthålla statens våldsmonopol ska finansieras gemensam (här, här, här, här och här). Och i måndags skrev Madeleine på DN Stockholms debattsida tillsammans med med Peter Mellqvist, ordförande AIK Ishockey AB och Mats Larsson, ordförande Djurgården Hockey AB om det orimliga i att låta klubbarna betala för polisövervakningen.

Läs gärna Ylva Johansson, Johan Strömberg, Tommy Jacobson och Kent Hertzell som på SvD bränpunkt idag argumenterar på likande sätt.

Jonas

Polisens fakturering ses över – men kulturen då?? 17 november 2011

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: , , , ,
4 comments

Det är bra att justitieminister Beatrice Ask (M) nu meddelar att den nya nationella samordnaren mot våld vid idrottsevenemang Björn Eriksson ska se över ordningslagstiftningen, vilken medger polisen att ta betalt för sin bevakning vid offentliga evenemang om de anses bedrivas med vinstsyfte. Regeringen är med rätta kritisk till att idrottsklubbar kan tvingas betala höga avgifter till polisen och att de lokala tolkningarna av reglerna är så olika. Det leder till att konkurrensen snedvrids och att det blir dyrare att genomföra idrottsevenemang.

Men det är mycket märkligt att justitieministern inte med ett ord nämner kulturen. Kulturevenemang, såsom festivaler och konserter, drabbas ju i minst lika hög grad som idrotten av regelverket! Menar justitieministern att enbart idrottens behov ska tillgodoses i översynen är det mycket märkligt? En översyn av regelverket måste givetvis undersöka konsekvenserna för både idrotten och kulturlivet. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Att polisen genom dagens ordningslagstiftning indirekt kan bestämma över vilka idrotts- och kulturevenemang som får förekomma är inte godtagbart. Vi måste få ett entydigt regelverk som fungerar utifrån dagens situation. Innan ett sådant är på plats bör polisen upphöra med att ta betalt för sina tjänster.

/Madeleine

SR Ekot: Polisens räkningar till idrottsklubbar ses över

Polisens extraskatt för idrottsevenemang orimlig 14 november 2011

Posted by frankander in Okategoriserade.
3 comments

I dag skriver Madeleine på DN Stockholms debattsida med Peter Mellqvist, ordförande AIK Ishockey AB och Mats Larsson, ordförande Djurgården Hockey AB om polisens extraskatt med anledning av att polisen i dag kommer börja ta betalt för sina insatser i samband med derbyt mellan AIK och Djurgården.

”Polisens extraskatt ruckar på den grundläggande principen att den myndighet som har att upprätthålla statens våldsmonopol ska finansieras gemensamt. Ytterst handlar det ju om att vi alla har rätt att få skydd av staten mot våld – att vi alla är lika inför lagen. Det ingår i polisens uppdrag, till och med dess kärnverksamhet, att just sköta ordningen vid olika arrangemang som medborgarna besöker”, skriver Madeleine Sjöstedt (FP), kultur- och fastighetsborgarråd tillsammans med Peter Mellqvist, ordförande AIK Ishockey AB och Mats Larsson, ordförande Djurgården Hockey AB i DN i dag.

”Den enskilda medborgarens rätt till skydd vid en offentlig tillställning kan ju aldrig villkoras av om arrangören betalt polisen eller inte. Skyddet är och måste vara absolut. Att polisen tar betalt för sina insatser är därför djupt problematiskt och konsekvenserna måste omedelbart ses över. Vi befinner oss på ett sluttande plan om mötesfriheten riskerar att villkoras av att man kan betala för sig”, skriver Madeleine Sjöstedt (FP), Peter Mellqvist och Mats Larsson.

”Nej, polisens ”extraskatt” är orimlig på många olika sätt. Särskilt i sin nuvarande form och tillämpning. Den följer inte ens rättssamhällets principer på likställdhet och förutsägbarhet. Lagen måste därför ses över och tills detta är gjort bör polisen omedelbart upphöra med att ta betalt för sina tjänster”, skriver Madeleine Sjöstedt (FP), Peter Mellqvist och Mats Larsson.

Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/debatt/stockholmsdebatt/polisens-extraskatt-for-idrottsevenemang-orimlig

Fel med polisens extraskatt 18 oktober 2011

Posted by Madeleine Sjöstedt in Okategoriserade.
10 comments

Igår meddelade polisen att man avser börja ta betalt för sina insatser vid vissa idrottsevenemang vilket bla abc, DN och SvD har rapporterat om. Detta är djupt problematiskt då polisens ”extraskatt” ruckar på den grundläggande principen att den myndighet som har att upprätthålla statens våldsmonopol ska finansieras gemensamt. Konsekvenserna måste omedelbart ses över.

Inte nog med att kostnaderna varierar beroende på var i landet man är, de stora klubbarnas organisationsform har också blivit avgörande för om kostnaderna faller ut eller inte. Är det exempelvis rimligt att de Allsvenska klubbar som går under beteckningen ideell förening slipper undan polisens fakturor medan de klubbar som har valt att bolagisera sin verksamhet inte gör det? Jag tycker inte det.

Det pris polisen tar ut för sin bevakning skiljer sig kraftigt åt beroende på vart i landet man befinner sig och vem som arrangerar. Detta är djupt problematiskt ur konkurenssynpunkt. Det godtyckliga sätt som debitering sker på idag är oacceptabel i en rättstat. Hur definierar vi egentligen vilka tillställningar som har ett vinstsyfte? Skall en lönsam festival betala, medans en mindre lönsam festival som organiseras av en ideell förening slipper? Skall en kommunal festival slippa att betala, medan en mindre privat vinstdrivande arrangör skall betala?

Polis och domstolsväsende som finansieras gemensamt är det mest fundamentala i en stat, vars uppgift är att se till att gripa in när individerna kränker varandras rättigheter till liv, frihet och egendom. Trots detta säger dagens ordningslagstiftning att den som i vinstsyfte ordnar en tillställning ska ersätta polisen för att hålla ordning vid tillställningen, men om det finns särskilda skäl får ersättningsbeloppet sättas ned eller efterges. Sedan polisen började använda sig av denna skrivelse i ordningslagen har allt fler arrangörer fått betala för polisbevakningen vid konserter och festivaler. Vissa kan tycka att det låter rimligt att arrangörer till vinstdrivande arrangemang får betala för bevakningen, men vart drar vi gränsen? I Stockholm har vi även fått signaler från polisen om att de i framtiden kan komma att debitera staden för upprätthållande av ordningen i samband med kulturfestivalen. Jag är rädd för att Polisens tillämpning av ordningslagens skrivning mot vissa idrottsklubbar på sikt även kommer att hota många festivaler och kulturaktiviteter. Det är en oroväckande utveckling som ger polisen rätt att avgöra ödet för ett evenemang.

Nej, polisens ”extraskatt” är i sin nuvarande form orimlig. Den följer inte rättssamhällets principer på likställdhet och förutsägbarhet. Ett ersättningssystem till polisen i samband med evenemang kräver att ordningslagen förtydligas. Till det är gjort bör polisen omedelbart upphöra att ta betalt för sina tjänster.

 Madeleine

Polisen får inte avgöra Sveriges kultur och idrottsliv – sluta ta betalt! 15 juli 2011

Posted by Madeleine Sjöstedt in Öppna upp det offentliga rummet, Kultur för fler.
Tags: , , , ,
2 comments

Polisens godtyckliga ”extraskatt” riskerar livet för många av sommarens festivaler, men också för större idrottsevenemang. Åter rapporteras om den häpnadsväckande utveckling som ger polisen rätt att avgöra ödet för ett evenemang. Se Rapport här.

Våldsmonopolet är i en liberal rättsstat som Sverige, förbehållet polisen. Rimligheten i att finansieringen av den myndighet som sköter ordningen i samhället sker gemensamt förstår även den ystraste skattevägrare. Man kan då tycka att det ingår i polisens uppdrag att just sköta ordningen vid olika arrangemang som medborgarna besöker. Det tycker tydligen inte polisen, då den på senare tid (efter nya riktlinjer från Rikspolisstyrelsen) har börjat utnyttja den möjlighet som lagen ger att ta betalt för sin bevakning vid vissa konserter och idrottsarrangemang. 

Dagens ordningslagstiftning säger nämligen att den som ”i vinstsyfte” ordnar en tillställning ska ersätta polisen för att hålla ordning ”vid tillställningen”, men om det finns särskilda skäl får ersättningsbeloppet sättas ned eller efterges. I grund och botten låter det kanske rimligt att arrangörer till ”vinstdrivande” arrangemang får betala för bevakningen. Men vart drar vi gränsen? Det finns idag en alltför stor osäkerhet kring hur ordningslagstiftningen ska tolkas kring detta, samt vilka konsekvenser det skulle kunna få.

Om man från polisens sida menar allvar bör de inte då också skicka räkningar till alla föreningar som har någon form av avancerad verksamhet som kräver polisbevakning. Polisen kanske ska börja ta betalt för större demonstrationer, eller varför inte skicka en räkning till de politiska partierna efter torgmöten under valrörelser och dylikt. Det är givetvis att dra det för långt, men hur definierar vi egentligen vilka tillställningar som har ett ”vinstsyfte”? Och är inte näringsverksamhet lika skyddsvärd som ideell eller personlig verksamhet?!

Sedan polisen började använda sig av denna skrivelse i ordningslagen har allt fler arrangörer fått betala för polisbevakningen vid konserter och festivaler. Men inte nog med det. Det pris polisen tar ut för sin bevakning skiljer sig kraftigt åt beroende på vart i landet man befinner sig. Prata om godtycklighet. Man behöver inte heller följa tanken alltför långt innan man inser vad utvecklingen skulle kunna få för effekt på kulturlivet som helhet. Helt plötsligt försvinner alla möjligheter till att genomföra lite större arrangemang, såsom en stadsfest eller en festival . Dit vill nog ingen. 

Inom idrottslivet har tillämpningen slagit än mera fel. Inte nog med att kostnaderna varierar beroende på var i landet man är, de stora klubbarnas organisationsform har också blivit avgörande för om kostnaderna faller ut eller inte. Är det exempelvis rimligt att de Allsvenska klubbar som går under beteckningen ideell förening slipper undan polisens fakturor medan de klubbar som har valt att bolagisera sin verksamhet inte gör det?

Nej, polisens ”extraskatt” är i sin nuvarande form orimlig och otydlig på en mängd olika sätt. Den följer inte ens rättssamhällets principer på likställdhet och förutsägbarhet. Inte heller är den rimlig då incitamenten för att göra ett bra arbete minskar i takt med att intäkterna till poliskåren gör detsamma.

Innan det är möjligt att röra sig ytterligare framåt i denna fråga krävs det att ordningslagen förtydligas ordentligt. Vad som är ”vinstsyfte” måste vara glasklart, gränsen mellan föreningar och bolag måste vara tydlig, och ansvarsfördelningen mellan samhället och arrangemanget måste vara knivskarpt uppdelad. Så är det inte idag.

Innan vi har en enhetlig nationell tillämpning, av ett tydligt regelverk, bör polisen omedelbart sluta upp med att ta betalt för sitt skydd av landets medborgare. 

/Madeleine

SVT Rapport: Festivaler knäar under polisnotor

Kultur- och idrottspolitiskt bokslut 17 september 2010

Posted by jonasuebel in Demokrati och mänskliga rättigheter, Från huvudstad till världsstad, Internet och kulturen, Kultur för fler, Mer läsning och bättre bibliotek.
10 comments

Val är demokratins folkfest. Då har alla stockholmare möjlighet att ge betyg på de senaste fyra årens politik genom att ge Folkpartiet och alliansen förnyat förtroende eller välja något annat alternativ. Därför vill jag ta tillfället i akt och berätta om vad jag har varit med om att uträtta som kultur- och idrottsborgarrådn sedan maktskiftet hösten 2006.

Nedan följer en kort redogörelse av resultaten inom mina arbetsområden. Förhoppningsvis ska ni se den liberala tråden i politiken. För Folkpartiet ligger kultur- och idrottsfrågorna i kärnan av det liberala uppdraget.

Madeleine (mer…)

Mentorskap inom DIF 11 juni 2010

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad.
Tags: , ,
11 comments

Danne förklarar Djurgårdsandan för migMed mig i idrottsnämnden har jag Daniele Fava, också från Folkpartiet. Han arbetar sedan länge med projektet Djurgårdsandan. Det är alltid roligt att höra honom beskriva arbetet som  han utför. Mentorsprogrammet handlar om att hjälpa ungdomar inom supporterkulturen som hamnat på glid. På olika sätt försöker Daniele och andra hjälpa ungdomar tillbaka till den positiva supporterkulturen.

Alternativa avstängningar inom ramen för Djurgårdsandan handlar om att ge avstängda supportrar en andra chans. Supportern skriver under ett kontrakt på ett år och förbinder sig att följa föreningens riktlinjer. Man får också en mentor som kan fungera som ett bollplank. Ofta är detta äldre supportar som själva stått i klacken men som tagit avstånd från våld, droger och alkohol i samband med matcher. Likafullt är de aktiva i sitt supporterskap och följer laget i ur och skur.

Supportrarna i mentorprogrammet får bara gå på Djurgårdens matcher med sin mentor. Därtill har man träffar mellan matcherna. Av de cirka 25 som ingått under dessa tre år som projektet pågått så har de flesta fullföljt kontraktet och man kan verkligen konstatera att det varit en framgång.

Djurgårdsandan är ett initiativ som visar hur viktigt det är med eldsjälar och civilsamhällets engagemang. Vi är stolta över Daniele och det arbete han gör för andra.

/Madeleine

Nu vaknar judehatet hos vänstern igen 1 juni 2010

Posted by Madeleine Sjöstedt in Okategoriserade.
15 comments

Veronica Palm, socialdemokratisk riksdagsledamot, står för dagens lågvattenmärke. Hon ställer sig i spetsen för judehatet som tycks ligga och gro hos vänstern och bara väntar på att sticka upp sitt fula tryne.

Israels angrepp på skeppen till Gaza ska med kraft fördömas, precis som har skett av den svenska regeringen. Men att blanda ihop staten Israel med judendomen är ett obehagligt och historiskt välanvänt grepp. Det har ett namn: antisemitism.

Veronica Palm fullföljer en socialdemokratisk tradition där man gör alla judar skyldiga för Israels politik. Se Ilmar Repaluu. Jag skrev om det bland annat här.

Hela situationen riskerar att sluta i ytterligare upptrappning av våldet i regionen. Att svenska riksdagsledamöter som man hoppades skulle ha både ansvar och omdöme tillgriper det beprövade judehatet får mig att må illa.

Madeleine

Samlad strategi mot fotbollsvåld 14 april 2010

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
6 comments

Igår presenterade jag tillsammans med bl a landshövdingen Per Unckel en samlad strategi mot fotbollsvåldet. Sammanlagt är vi 17 parter, däribland klubbarna, Stockholms stad och Åklagarmyndigheten som har beslutat att göra gemensam sak för att få bukt med stöket kring fotbollsmatcherna.

En ny åtgärd som vi presenterade är att särskilda åklagare inom kort ska utses för att kunna snabba upp de rättsliga processerna mot huliganer. Jag framhöll på nytt mitt och stadens krav på att alla högriskmatcher skall förläggas till dagtid på helger. Till min stora glädje så ligger båda derbyna mot AIK i år på söndagsförmiddagar. För mig handlar det om att det måste kännas tryggt och roligt att gå på fotboll. Vi måste skapa en fotbollskultur som inte består av brölande busar, utan där både flickor och kvinnor kan känna sig välkomna, där det är en trevlig stämning på en fotbollsmatch. Bland annat abc, Radio Stockholm och SvD har rapporterat om detta. 

Madeleine

Får man slå dem man inte är släkt med? 16 februari 2010

Posted by Madeleine Sjöstedt in Okategoriserade.
Tags:
5 comments

En socialdemokratisk riksdagsledamot, som också förefaller vara kommunfullmäktigeledamot, i Vilhelmina hotar en annan ledamot i kommunfullmäktige med stryk! 

Enligt Expressen ska Karl Gustav Abramsson under en fullmäktigedebatt ha sagt till kommunalrådet Maria Kristoffersson (C):

 – Hade vi inte haft samma anfader och… ja, hade hon varit en vanlig människa så hade jag kanske remmat upp Maria.

Att använda uttrycket ”remmat upp” är en sådan obehaglig vulgaritet att man hoppades att den inte användes någonstans i Sverige idag. Förutom det oerhörda att hota någon annan människa, kvinna eller inte, på skämt eller inte, i KF eller inte – med våld, så måste man undra om denna socialdemokratiska företroendeman tycker att det är OK att slå andra – för såvitt man inte är släkt.

Madeleine