jump to navigation

Prata om arbete istället för bidrag! 30 januari 2013

Posted by Madeleine Sjöstedt in Kultur för fler.
Tags: , , , , , ,
trackback

Punkbandsmusikerns Nike Markelius inlägg om hur det är att vara arbetssökande i allmänhet och arbetssökande kulturskapare i synnerhet har spridits som en löpeld på sociala medier. På Facebook har texten nu delats 11.000 gånger, på Twitter 650 gånger. Reportaget är på samma gång en kritik av svensk arbetsmarknadspolitik som något av en appell om att staten borde garantera alla – eller i varje fall kulturskaparna – en försörjning för att förverkliga sig själva. Den ger också en mycket avklädd bild av vänsterns människosyn i hur Markelius beskriver de yrkespersoner vars arbete det är att vägleda henne tillbaka till yrkeslivet och en inkomst – ett totalt förakt.

Få är det som plockat upp den handske Nike Markelius kastat. Men igår gick Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand i skarp polemik i en artikel:”[D]et är inte en mänsklig rättighet att kunna leva på sin konst. Det är faktiskt inte det. Har man familj är det förbannat svårt; det är ingen skam att Nike Markelius inte har lyckats. Men det är inte heller Arbetsförmedlingens fel att hon har misslyckats.”

Jens gör en korrekt iakttagelse. Inget system fungerar perfekt och ibland har arbetslinjen tolkats väl tufft i relation till sjuka, det förefaller det inte att handla om här. Ingen har rätt att leva av andras inkomster för att i sitt yrkesliv förverkliga sig själv. Detta är inte heller poängen med arbetslöshetsförsäkringen. A-kassan är inte och ska inte heller vara en försörjningsform för vissa yrkesgrupper utan en försäkring för den som förlorat sitt jobb i väntan på ett nytt. Det är helt rimligt att samhället ställer krav på att den som inte får ett jobb efter en viss tid inom sin egen arbetskategori är tvungen att söka andra typer av jobb.

Men nog om detta. Vore det inte för en gångs skull vara mer intressant – framförallt mer konstruktivt – att tala om hur vi skapar förutsättningar för kulturskaparna att leva av sitt konstnärskap istället för att ständigt diskutera hur de ska få bidrag när de inte kan försörja sig? För det saknas varken idéer eller exempel på hur förutsättningarna för kulturskaparna och kulturföretagen skulle kunna förbättras. Sedan jag blev borgarråd har detta varit den mest prioriterade frågan. Det första initiativet, växt-pengarna, togs redan 2007 och innehöll ett reformpaket samt ökade resurser om 10 mkr per år.

Lägg pengarna på den konstnärliga verksamheten. Stockholms stadsteater har genom att öka sina intäkter och se över sina kostnader skapat och frigjort resurser för det konstnärliga innehållet vilket både lett en större konstnärlig personal och mer teater för allmänheten. Skulle fler teatrar i Sverige arbeta på liknande sätt skulle vi både få mer teater och fler arbetstillfällen för de konstärliga arbetsgrupperna inom teatersektorn.

Betala konstnärerna skäligt. Konstnärernas Riksorganisation har förhandlat fram det så kallade MU-avtalet med staten. Avtalet innebär ett slags miniminivå för den ersättning som betalas ut till konstnärerna när de ställer ut. Stockholm var första kommun att börja tillämpa avtalet. Fler kommuner borde följa efter – ersättningarna många offentliga konsthallar och museer betalar de professionella konstnärerna är skamligt låga.

Mer konst i det offentliga rummet. Enprocentsregeln anger att en procent vid ny-, om- och tillbyggnad i avsättas för konstnärlig gestaltning. En bra regel som innebär att konsten inte glöms bort i det offentliga rummet. Stockholms stad antog regeln redan 1963. Även om det råder bristande kunskapsunderlag om förekomsten av regeln runtom i Sverige menar många att kommunerna som tillämpar den blir allt färre. Staden har också i de två senaste budgetarna höjt anslagen till Stockholm konst så att offentlig konst ska kunna placeras ut även i ”färdigbyggda” områden. Utvecklingen bör vändas och fler ta efter Stockholms exempel.

Skapa incitament för kulturlivet att öka sina intäkter. Stockholms stads kulturbonus innebär bland annat att de kulturaktörer som får kulturstöd från Stockholms stad och lyckas öka sin egenfinansiering genom exempelvis ökad biljettförsäljning belönas med en bonus. Bonusens storlek är kopplad till bland annat de egna intäkterna ökar. På så sätt skapas incitament för kulturaktörerna att nå fler och få en bättre ekonomi.

Gynna samordning av resurser. Som en del av Stockholms kulturnämnds växtpengar har medel delats ut till bland annat Kulturdirekt, en organisation som arbetar för att genom bland annat gemensam biljettförsäljning och annonsering underlätta mötet mellan kulturarrangörerna och kulturkonsumenterna. Fler organisationer som Kulturdirekt borde tillskapas runtom i landet. I den revidering av stadens kulturstöd som gjordes 2011 uppmuntras även samutnyttjande av lokaler så att mer pengar kan gå till kulturverksamheternas innehåll.

Detta är några exempel på hur staden arbetat de senaste åren för att skapa tillväxt inom kultursektorn och på så sätt skapa bättre förutsättningar för kulturskaparna att nå ut och leva på sin konst. Jämte vad en kommun kan göra finns det flera andra viktiga reformer. Exempelvis privatpersoners och företags möjligheter att göra avdrag vid donationer till kulturella ändamål, skattefriheten för stiftelser som ägnar sig åt kulturella ändamål, företagens möjligheter att göra avdrag för förstagångsinköp av samtida konst, sänkning av momsen på e-böcker, sponsringsreglerna för kultursektorn och flera andra förslag som skulle öka efterfrågan på kultur. Makten över dessa förslag har dock riksdag och regeringen, inte Sveriges kommuner.

/ Madeleine

Annonser

Kommentarer»

1. Rasmus Larsson - 30 januari 2013

Som företagare och entreprenör inom sektorn företagstjänster här i Stockholm så kände jag igen mig oerhört mycket i Nikes artikel.

Man måste vara helt förblindad av förakt för entreprenörer om man som politiker läser Nikes debattartikel som att hon föraktar de hon mött på arbetsförmedlingen och dess underleverantörer. I själva verket är det ju precis tvärtom. Det var de som mötte henne med förakt, vilket framstår väldigt tydligt för vilken läskunnig läsare som helst. Detta trots att hon bevisligen är expert inom sitt område med en mycket lång yrkeserfarenhet och bevisad förmåga att starta och driva ekonomiskt framgångsrika verksamheter inom sitt område.

Men det här är inget unikt, vi är allt fler företagare och entreprenörer som tillhör Alliansens klassiska kärnväljare som med allt större ilska konstaterar att all borgerlig politik idag går ut på att hindra oss att bygga upp lönsamma företag.

Hur vore det om ni allianspolitiker började begripa att i en storstad så är det ofta samma individer som startar och bygger upp företag med miljardomsättningar som också är kulturpersonligheter eller framstående representanter för någon undergroundkultur som skateboardåkning eller graffiti. I den nyöppnade skateparken i Högdalen hittar man t ex några av Stockholms mest framgångsrika IT-företagare bland elitåkarna.

Småstadens referensramar fungerar inte i en Storstad. I en storstad som Stockholm är det ett gigantiskt misstag att tro att man kan bedöma människor utifrån deras klädsel, bara för att någon klär sig som en punkare eller skejtare betyder inte det att inte också är personer som kan bygga upp företag med hundratals anställda och miljardomsättning.

Personalen på arbetsförmedlingen gjorde en katastrofal felbedömning av Nikes kompetens och förmåga att själv lösa sin situation och vi är många i den här stan som har liknande erfarenheter av myndigheter och, tyvärr måste jag säga, alliansens politiska företrädare.

Vänligen

Rasmus Larsson


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: