jump to navigation

Nya sätt att tänka ger mer kultur 22 oktober 2012

Posted by jonasuebel in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
trackback

I lördags skrev Madeleine på SvD brännpunkt om att förlegade strukturer inom vissa kulturinstitutioner riskerar att göra att resurserna urholkas, medborgarna får mindre kultur och konstnärer färre arbetstillfällen.

Jonas

Försvaret av förlegade strukturer inom vissa kulturinstitutioner riskerar att göra att resurserna urholkas, medborgarna får mindre kultur och konstnärer färre arbetstillfällen. Kulturpolitikens uppdrag, att se till att kultur av hög kvalitet produceras och kommer flera till del, måste tas på ökat allvar.

I Stockholms stad har vi sedan makskiftet 2006 arbetat målmedvetet med hur kulturen ska nå ut till fler och ta större plats i samhället. Ett arbete som inneburit höjda offentliga kulturanslag, incitament för det fria kulturlivet att nå ut till fler men framförallt hur redan anslagna medel ska användas på mest effektiva sätt.

Den nyligen presenterade alliansbudgeten för Stockholms stad utgör inget undantag. För att öka resurserna till kulturinstitutionernas konstnärliga arbete föreslår vi bland annat att Stockholms stadsteater och Kulturhuset slås samman och att Stadsteatern får i uppdrag att använda så mycket som möjligt av anslagen till huvuduppdraget – att ge stockholmarna mer teater.

Vi vet att detta är ett framgångsrikt recept. För en tid sedan fick Ernst & Young i uppdrag att jämföra Stadsteatern med ett antal teatrar samt att komma med förslag om hur teaterns mycket framgångsrika arbete ska kunna fortsätta. Särskilt intressant i denna rapport är givetvis jämförelsen med Dramaten som är någorlunda jämnstor mätt i offentliga anslag, 217 miljoner kronor för Dramaten respektive 270 miljoner kronor för Stadsteatern, och som båda ligger i Stockholms innerstad.

Varje teaterbesök vid Stadsteatern subventioneras i genomsnitt med 519 kronor, medan samma siffra för Dramaten är 916 kronor. Det betyder att Stadsteatern är nästintill dubbelt så effektiv i att utföra sitt kulturpolitiska uppdrag jämfört med Dramaten. Att döma av recensioner och publikundersökningar resulterar inte den dubbelt så dyra biljetten i dubbelt så hög kvalitet.

Förklaringen till varför Stadsteatern lyckats så väl är en ständig jakt på att se över kostnader, att prioritera den konstnärliga verksamheten framför annan verksamhet, att förlänga speltiden för framgångsrika föreställningar och att flexibelt och snabbt matcha föreställning med scen efter publiktryck. Detta är förklaringarna bakom att Stadsteatern 2011 hade en beläggningsgrad på 86 procent medan samma siffra för Dramaten var 75 procent. Att Stadsteatern producerade 1711 föreställningar jämfört 1061 vid Dramaten.

Alla dessa siffror är givetvis inte intressanta för sin egen skull. Nej, tvärtom. De är just intressanta för att de visar att en klok resursanvändning innebär att Stadsteatern dels kan erbjuda ett ständigt växande antal av landets fantastiskt kompetenta skådespelare arbete, dels att teatern 2011 lyckades locka 520 338 besökare med teater av hög kvalitet medan samma siffra för Dramaten stannade vid 237 613.

Detta är bara ett exempel som borde få varje kulturvän att fundera över hur mycket mer kultur som skulle kunna produceras och tillgängliggöras om bara skattemedlen användes mer effektivt.

Det finns stora vinster som skulle kunna innebära att mer pengar kom scenkonsten till del om scenkonstinstitutionerna i högre utsträckning samordnade verksamhet som inte rör det konstnärliga innehållet. I Gäddviken ligger i dag två identiska verkstäder vägg i vägg, en som tillhör Dramaten och en som tillhör Operan. I Stadsteatern finns en tredje. Men Dramaten-chefen, och även vissa kulturskribenter, tycker det är rimligare att samarbeta med blomsterhandlare, hamburgerkedjor eller banker än med systerinstitutionen Operan. Jag tror inte skattebetalarna har någon förståelse för denna hållning och inte heller bör teatrarnas konstnärliga personal ha det. Kultur handlar om resurser. Slöseri leder till färre löneutbetalningar och färre föreställningar. Resurserna bör skapa så mycket konst som möjligt. Högsta möjliga kvalitet till största möjliga antal, vad är det för fel på det?

Det står givetvis de statliga nationalscenerna Dramaten och Operan fritt att ha dubbla uppsättningar snickare, tekniker, skräddare, perukmakare, marknadsförare och administratörer. Men då kanske de kan förklara för både mig och skattebetalarna på vilket sätt detta är viktigare än att skapa flera arbetstillfällen för kulturskapare och mer kultur åt allmänheten.

I Stockholms stad är vi stolta över Stadsteaterns fantastiska arbete och det är ett arbete som måste pågå oavbrutet. I budgeten för 2013 tillför vi ytterligare 10 miljoner kronor till teatern men ger också ett fortsatt uppdrag att se över hur lokaler används, hur den konstnärliga verksamheten ska prioriteras och hur teaterns olika verksamheter kan organiseras. Målet med kulturpolitiken är för mig och ledningen i Stockholm att kultur av hög kvalitet ska nå fler. Detta är en idé som måste gå före institutionella barriärer och olika särintressen som försvarar ett resursslöseri som innebär mindre kultur för medborgarna.

Madeleine Sjöstedt (FP)
Kultur- och fastighetsborgarråd
Stockholm stad

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: