jump to navigation

En morgondag som redan är här 17 januari 2012

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad, Kultur för fler.
Tags: , , , , , ,
trackback

Sedan det blev känt att barnkultursatsningen Palatset lider av ekonomiska bekymmer har en del kulturdebattörer velat måla fan på väggen: Det finns inget intresse bland företagen eller enskilda privatpersoner att finansiera kultur, den enda vägens kulturpolitik är offentlig finansiering!  I dagens SvD skriver exempelvis litteraturkritikern Annina Rabe: ”Enkelt uttryckt: om näringslivet inte ens vill skjuta till pengar till en till synes okontroversiell, behjärtansvärd och dessutom storslaget upplagd kulturverksamhet för barn, hur ska kulturen då kunna förväntas äska medel till mindre breda och bekväma projekt?”

Det är fullt förståeligt att den svåra ekonomiska situationen för Palatset blir ett tillhygge i den sedan länge så starkt ideologiskt präglade debatten om kulturens finansiering. Men det är synd när träden får skymma skogen.

Utvecklingen i Stockholm i stort pekar nämligen mot att allt fler privatpersoner och företag är villiga att satsa på kultur. Se exempelvis på konstscenen där antalet fristående institutioner vuxit dramatiskt de senaste 20 åren.

1987 slog Magasin 3 upp portarna ute i Frihamnen, 2006 öppnade Bonniers konsthall vid St Eriksplan, 2010 öppnade Fotografiska museet på Södermalm, 2011 öppnades Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken och ute i Värmdö är Björn Jakobsens bygge av Stockholms motsvarighet till Louisiana i full fart. Alla fantastiska satsningar som aldrig skulle ha blivit till om inte för enskilda personer med ett stort kulturintresse.

Icke-offentligt finansierade kulturverksamheter är alltså inget vi behöver fantisera om i en hypotetisk avlägsen framtid utan en verklighet som redan finns här – en helt naturlig del av alla stockholmares vardag.

Men på en punkt har Rabe rätt, nämligen att förutsättningarna för icke-offentliga aktörer att finansiera kultur kan bli mycket bättre. Det gäller såväl regelverket för företagens sponsring av kultur, företagens avskrivningsregler för inköpt samtidskonst, möjligheten för avdrag för privatpersoner och företag vid donationer till kultur som skattereglerna för Sveriges kulturstiftelser. Skulle Sverige ha regelverk som uppmuntrade privatpersoner och företag att finansiera kultur skulle tillströmningen av privata medel till kultursektorn med största sannolikhet öka dramatiskt.

En dimension av att införa regelverk som uppmuntrar icke-offentlig finansiering av kultur är givetvis att kulturen skulle kunna få större resurser att röra sig med. En annan, och minst lika viktig, är att kulturlivets oberoende från den offentliga makten skulle öka markant om antalet finansiärer blev fler.

Madeleine

Advertisements

Kommentarer»

1. Nikola M (@dr_opera) - 17 januari 2012

Debattörer har helt missat grundproblemet med Palatset. Idén med verksamheten är toppen och det arbete och engagemang som lagts ned närmast heroiskt. Det är närmast tragiskt om denna kompetens inte kan föras vidare.

Men det har blivit för stort och dyrt för snabbt. Dessutom finns inget spontant kundunderlag – var någonstans rör sig ungdomar och barn i stan? Vad har deras föräldrar för rutiner? Palatset bygger på att ungdomar omedelbart skapar nya rutiner och vardagsbesök baserade på Palatsets plötsligt omfattande verksamhet.

Att lägga en verksamhet på den nästan döda regionen Riddarholmen, som har både otrevlig tågräls och genomfart för bilar och opraktiskt långt ifrån caféer och affärer där vuxna (föräldrar) rör sig, inte heller finns några skolor eller dagis i närheten. Hur många barn åker till Riddarholmen ensamma?

Det är inte smart, helt enkelt. Men visst visst, lätt att säga det i efterhand.

Dessutom; att bygga något så stort som Palatsets verksamhet, utan att långsamt skapa en vanekultur bland stadens unga och deras föräldrar, är inte en sund affärsidé.

Jag skulle föreslagit Palatset att först samarbeta med redan existerande verksamheter och utöka eller inarbeta i deras verksamhet sådana samarbeten med de andra verksamheter i nätverket. Sedan långsamt arbeta in Palatset i deras ”kunders” medvetanden som ett slags huvudkontor – men inte förlägga verksamheten där i hela huset innan det redan finns en massa ungdomar i området spontant – som lockas att besöka Palatset bara för att de råkar gå förbi.

Och hur gör man det? Jo genom att samarbeta med alla andra verksamheter i området. Inklusive gamla stan.

Låter enkelt att säga, men det är egentligen ohyggligt komplicerat och svårt. Jag är imponerad att Palatset över huvud taget lyckats få igång sin verksamhet alls, så svårt är det. Och jag har full förståelse för att alla dessa vuxna människor blir berusade av en sådan byggnad. Men utan infrastruktur och vardagsrutiner bland ungar och deras föräldrar, blir det svårt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: