jump to navigation

Popularitet ska inte avgöra kulturskydd 10 juni 2009

Posted by annaws in Från huvudstad till världsstad.
Tags: ,
trackback

Kulturhistorisk klassificering handlar inte om vad som för tillfället är populärt hos styrande politiker, utan om vad som har ett kulturhistoriskt värde från olika tidsåldrar. Det skriver Madeleine på Svenska Dagbladets debattsida idag, som ett svar på en artikel av stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal. Se Madeleines artikel nedan.

Anna

För att en stad ska växa, utvecklas och bevara sin skönhet och funktion krävs en aktiv och kompetent stadsplanering. Kulturhistorisk klassificering är en del av detta. Som politiker måste vi ha respekt för sakkunskapen inom olika områden och använda den för att göra en samlad bedömning.

Stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal skriver i Svenska Dagbladet den 4 juni att Stadsmuseets klassificeringssystem hindrar en förbättring av staden och att 60- och 70-talsbyggnader inte bör ha samma klassning som äldre byggnader.

Det är svårt att värdera den miljö man har omkring sig. För 100 år sedan var det till exempel aktuellt att göra en ny radikal stadsplan för Gamla stan. Idag är nog de flesta glada för att det inte blev så. Likaså var de röda kulturhusen på söder en gång i tiden mer eller mindre slumkvarter, men numera är de hett eftertraktade.

Var tid har sina uttrycksformer. Stadsmuseets klassificeringssystem handlar inte om vad som för tillfället är populärt hos styrande politiker, utan om vad som har ett kulturhistoriskt värde från olika tidsåldrar. Inventeringen av city som har gjorts har ökat kunskapen om den prägel som framförallt 60- och 70-talets stadsplane- och arkitekturideal har gett Stockholms stadskärna. Den omdaning av city som genomfördes i Stockholm under denna tid låg i många hänseenden i stadsplaneringens framkant. På det sättet har även Stockholm city blivit ett kulturarv från en period som är av stor betydelse för Sveriges historia.

Men visst sker det misstag ibland. Nu i efterhand är många överens om att rivningen av Klarakvarteren var olycklig, man fann inte att värdera den tillräckligt högt under den tiden. På samma sätt ska man akta sig för att döma ut byggnader som man idag tycker är fula. Det som byggdes efter rivningen av Klarakvarteren har ett kulturhistoriskt värde som bör beaktas. Det är bebyggelse från olika tidsepoker som skapar stadens karaktär. I framtiden kommer dagens intressanta byggnader att värderas på samma sätt.

Madeleine Sjöstedt (FP)

Kultur- och idrottsborgarråd

Kommentarer»

1. Anders Gardebring - 10 juni 2009

Problemet är inte att stadsmuséet gör klassningar. Problemet är att stadsmuséets klassningar alltför länge fått stå som en absolut konstant. Vad som behövs är en fungerande planprocess där olika aspekter vägs samman för att formulera ett beslut. Där är kulturhistoriska bevaranden en aspekt. Andra aspekter är saker som bostadsförsörjning, trafikfrågor, miljö- och klimatfrågor, säkerhet, trygghet, integration med mera. Dessa olika saker måste alla vägas in innan beslut kan fattas om ett projekt.

Lisa - 12 juni 2009

Nu är du nog åter igen en aningen snäv i din tolkning av vad bevarande handlar om Anders. Men framför allt så det så att i alla, jag understryker: alla!, planprocesser vägs olika aspekter in. Vissa aspekter ska alltid vara med och andra aspketer i de fall det finns ett behov eller anses bra, då det kan tillföra något.

Var har du fått den konstiga och helt felaktiga idén om at endast kulturhistoriska aspekter vägs in i planprocesserna? Ellr för den delen att de som företräder ett bevarande inte skulle vara intresserade av att få till en så bra lösning som möjligt, med beaktande av alla möjliga aspekter? Skärp dig nu. Ska du kritisera så måste du förstå vad det är du kritiserar.

Anders Gardebring - 13 juni 2009

Nu missuppfattade du mig nog lite Lisa. Med vilje eller ej vet jag inte…
Naturligtvis är en planprocess något som handlar om en mängd olika aspekter. Vad jag syftar på är just att en klassning av en byggnad tidigare inte tillräckligt ofta har utmanats. Säg att en hyresvärd som äger ett par skivhus från miljonprogrammet vill måla om den grå fasaden i en varmare kulör och vill riva en SCAFT-gångbro för att den skapar en otrygg miljö. Den typen av projekt har stoppats, av kulturhistoriska skäl. När människor åsamkas ett direkt lidande på grund av att man ger den kulturhistoriska klassingen ett större värde än människors livsmiljöer, tycker jag är ett bra exempel på där vägningen inte har fungerat. Människor och deras livsmiljöer ÄR faktiskt viktigare än huruvida arkitekturstudenter även i framtiden ska kunna se den Corbusieristiska inspirationen.
Du tycker inte det. Fine. Låt oss vara ense om att vi är oense. Och jodå, jag vet att du tycker att jag ”förenklar” diskussionen men jag är ärligt talat inte intresserad av en akademisering var främsta syfte bara kan bli att ta bort fokus från det faktum att en del av våra livsmiljöer åsamkar människor problem. Här och nu idag.

Jämförelser med Klara är populärt ännu, något halvsekel senare… Men sådana jämförelser haltar betänkligt. På den tiden var det politiska prestigeprojekt som stötte på ett folkligt motstånd som slutade med Almstriden. Men något folkligt motstånd mot att förbättra våra modernistiska och omänskliga miljöer finns inte. Tvärtom är många av förändringsönskemålen initierade av de boende själva.

Lisa - 14 juni 2009

Din argumentation är på många sätt tendentiös och inkonsekvent. Dessutom så erkänner du inte att kulturhistoriska aspekter, bevarande, är en del av livsmiljön det med, trots att det är helt uppenbart. Förblindad av att du sett ljuset och tror dig ha Svaret som ska lösa alla problem, har du bara svårt att se det i miljöer som du tycker illa om.

Bevarandet i PBL syftar inte till att arkitekturstudenter ska kunna ha livsmiljöer som en kursbok, det syftar till att befintliga kvalitéer ska tas till vara. Det är det det är det kulturhistoriska analyser bidrar med, med ett väldigt gott resultat.

Kulturhistoriska analyser lyfter fram flera saker i livsmiljöer. En del är fokuserade på den rent historiska dimensionen, där förståelsen av de faktorer som bidrog till att något blev som det blev bidrar till samhällets narrativ (eller ”mindre akademiskt”: berättelsen om oss själva, vilka vi är, vilka vi vill vara. Denna berättelse och de bilder vi skapar om dåtiden, nuet och framtiden är en fråga om demokrati och vem som har rätten att bestämma vilka ”vi” är. I ett demokratiskt samhälle är berättelsen under ständig omförhandling och tillåts ändras. Därför måste även historieskrivningen och bevarandet ha målet att allas historia, allas möjlighet att vara med i definierandet av ”vi” ska tillgodoses. Här finns en direkt koppling till fysiska strukturer eftersom de är symboler och fysiska rum för olika sätt att vara. Ett bevarande av olika miljöer bidrar alltså till ett demokratiskt samhälle i det att det är en garant för att olika röster, olika ideologier, olika sätt att umgås olika sätt att vara mänsklig (hus är f.ö. varken mänskliga eller omänskliga, de är hus).

På en annan nivå går bevarandet också ut på att man i förändringen, och anpassningen av dåtida livsmiljöer till dagens behov inte ska förstöra sådant som faktiskt är en kvalitet, en reell tillgång. Det är det du är inne på, att bevarandet inte ska stå i vägen, inte bevara sådana strukturer som inte är anpassade till ett visst samhälle, en viss politik, ett visst sätt att vara mänsklig. Här finns ingen motsättning i förhållningssätt eller mål vad gäller bevarande eller förändring (oavsett politisk färg).

Det är en stor tillgång för staden att det finns en diskussion kring arkitektonisk kvalitet som sträcker sig ner till fasadkulör. Det är också en tillgång att det finns ett regelverk där man faktiskt kan styra förändringar så att arkitektoniska kvalitéer bibehålls även fast de inte alltid gillas av alla. Det allmänna bör ha rätt att styra sådant eftersom det bidrar till att bibehålla en hög nivå vad gäller arkitektur och livsmiljö, precis som att boende måste acceptera att deras utsikt, eller skogsdunge, parkeringsplats försvinner vid en nyexploatering. Som du argumenterar nu är det bara de du ofta föraktfullt kallar nimbysar som ska acceptera att det allmänna har rätt att styra närmiljön.

SCAFT-broar är en tillgång och en kvalitet som man faktiskt bör vara varsam med. Det räcker att bara se till vilken funktion de har vad gäller rumslig orientering och rumsligt meningsskapande a la Lynch, som symboler, gränser och landmärken etc. De skapar en tredminensionalitet i stadsrummet som gör livsmiljöerna mer varierade och möjliggör fler sätt att röra sig och fler sätt att umgås.

Problem otrygghet eller otäta fasader behöver inte åtgärdas med en rivning, ett utplånande av allt som du kan associera med det. Om det så är parkbänkar som hemlösa sover på, broar och passager eller rivning av hela områden. Det finns alternativa färgsättningar som bättre tillgodoser det arkitektoniska uttrycket, det finns ofta alternativa sätt att göra hus mer energisnåla det finns sätt att förändra en miljöer så att befintliga kvalitéer – ex broar – kan bibehållas samtidigt som otrygga miljöer kan göras trygga. Klassificeringen identifierar kvalitéer som bör vara utgångspunkten för förändringar. Det finns allt för många exempel på när man förstört dessa kvalitéer i tron att man löst problem fast man i själva verket tagit bort det som fått området att fungera, det som gjort arkitekturen bra och det som gjort områden trygga, för att man inte ska beakta kvalitéer vid förändring.

Jämförelsen med klararivningarna är relevant på två sätt. För det första så är argumentationen näst intill identisk. Hus förses med mänskliga egenskaper och anses vara orsak (och lösning) på socio- ekonomiska problem. River de områden som anses vara slum, osunda, omänskliga så löser vi problemet. De nya (nygamla) strukturerna kommer lösa det åt oss., vi behöver bara lyssna på forskningen och vara rationella varelser. Det andra är tron på att det finns en idé, ett riktigt sätt att genom stadsbyggande forma den goda människan. Just detta borde väl det modernistiska projektets misslyckande ha fått oss att inse? Att det finns kvalitéer som kanske inte just nu är uppenbara men som inom en relativt kort tidsperiod visar sig vara hållbara och omtyckta. Bevarandet hjälper samhället att se dessa kvalitéer och ser till att de inte förstörs.

Att dogmatiskt låsa fast sig sig vid en form, ett sätt att umgås, en berättelse i tron att den fysiska strukturen i sig ska lösa socio- ekonomiska såväl som integrationsproblem är fanatiskt och med drag av determinism. Bevarandet kan hjälpa oss att synliggöra dessa saker, att möjliggöra en differentierad stad där olika sätt att umgås, olika sätt att vara mänskliga på blir till en faktiskt realitet och inte enbart en ideologisk utopi om ”staden som mötesplats” eller att promenera runt i.

2. Bonnie Bernström - 10 juni 2009

Imorn finns risken att Stockholms Stadsbyggnadsnämnd beslutar om att skada riksintresset Stockholm. Förskolan på Stigberget är kritiserad av såväl din egen nämnd, Madeleine, som Skönhetsrådet som säger nej, Stadsmuseum som skriver att ”stora kulturhistoriska världen spolieras” om planförslaget går igenom. Länsstyrelsen säger att riksintresset Stockholm skadas om än inte lika mycket som Stadsmuseum anser och kompromissar om en halv mur men en helförstörd miljö. Är inte detta starka skäl för att begära ett helt nytt förslag till användning av den obebyggda tomten? Det finns också enkla alternativ till att rädda området. Ex bygga ett mindre dagis bakom muren inne på tomen eller att ta 5-10 av de 700 lägenheter som ska byggas i närheten. Låt inte exploateringsintresset förstöra kulturhistoriska värden. Folkpartiet har en viktig uppgift. Och jättebra artikel i Svenskan idag.

3. K.J - 12 juni 2009

Istället för att söka kortsiktiga ekonomiska och upplevelsemässiga effekter borde Alvendal intressera sig mer för kvalitetsbegreppet. Men det är klart…den senaste kulturutredningen och nu Alvendal visar ju med all tydlighet att de konservativa har övergett allt vad kvalitet innebär.
http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/dan-jonsson-kvalitet-maste-vara-en-fraga-om-bestandighet-1.889038

4. Jörgen Sundström - 17 juni 2009

Hur kan du tycka att Klararivningarna är ett ”misstag” och samtidigt säga att ”Den omdaning av city som genomfördes i Stockholm under denna tid låg i många hänseenden i stadsplaneringens framkant”. I alla fall för mig går det inte ihop. Eller är jag bara okunnig och förenklar?
Angående 60- och 70-tals arkitekturens impopularitet. Det är ingen för stunden rådande trend. Så har det varit sen åren runt 1970, jag kommer själv ihåg. Vi pratar alltså om en varaktig allmän uppfattning. Under dessa fyra decennier har t.ex. mode och politik växlat men 60- och 70-tals arkitekturens impopularitet har varit ganska konstant.
Mer kommentarer på det här inlägget och några av de andra i SvD:
http://malmostockholm.blogspot.com/2009/06/folkemscentrumklumpmuseum.html


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: