jump to navigation

Kulturpolitiken är kulturens problem 19 maj 2009

Posted by Madeleine Sjöstedt in Från huvudstad till världsstad.
Tags: , ,
trackback

I en intressant ledare skriver DN om att vårt intresse för kultur i själva verket är mycket stort med tanke på hur stora resurser och hur mycket tid vi väljer att ägna oss åt kultur.

Även kulturekonomi berör ämnet. Båda refererar också till vikten av att kulturen har ett egenvärde bortom nyttan. Det är lätt att hålla med.

Det finns ingen ”kris inom kulturen” däremot har nog kulturpolitiken en kris. Jag tror att ett skäl till detta kan vara att kulturkonsumtionen idag är så stor och i så hög grad ligger utanför det som vi är vana att definiera inom kulturpolitiken.

Detta innebär nya utmaningar för oss politiker. En självklarhet är att se till hela kulturlivet, alltså även det som inte har offentligt stöd, då man bygger upp en ny kulturpolitik. Detta har kommit till mycket tydligt uttyck i den nya barn- och ungdomskulturplan som antogs för några veckor sedan av kommunfullmäktige.

Ett annat försök är den nya incitamentsstruktur som vi infört i Stockholms stad, de s k växtpengarna, vilka ska uppmuntra ökad marknadsföring, innovationer och tillväxt i kultursektorn. Vi fortsätter arbetet med tunnelbanebibliotek, en ännu mera tillgänglig Stockholms Stadsteater och krav på en ny attityd från lagstiftarna kring Internet.

Trösklarna kring kulturen håller på att försvinna. Det ska vi vara tacksamma för. Politikens uppgift är inte att bygga upp dem igen.

Madeleine

Kommentarer»

1. Tobias - 27 maj 2009

”Det finns ingen “kris inom kulturen” däremot har nog kulturpolitiken en kris. Jag tror att ett skäl till detta kan vara att kulturkonsumtionen idag är så stor och i så hög grad ligger utanför det som vi är vana att definiera inom kulturpolitiken.”

Den analysen kan jag bara instämma i. Jag börjar tro att den så kallade kulturpolitiken inte ens är merparten av statens politik gentemot kultursektorn.

Nästan alla viktiga kulturfrågor som diskuterats på senare år har handlat om något annat politikområde. Litteraturkanon handlade som sakfråga betraktat om skolan, liksom så många andra frågor. Integrationspolitiken rymmer långtgående kulturdebatt, för att inte tala om upphovsrättsfrågan, som kanske är den för kultursektorn viktigaste – och mest svårlösta – frågan av alla just nu.

Anna Odell och Konstfacksdebatten är kanske det närmaste vi kommit ett undantag, men t.o.m. det handlar om en högskola. Frågan är dock HUR det skulle kunna bli annorlunda, utan att politikerna gör intrång på konstens område.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: