jump to navigation

Se till att kulturskaparna får betalt 13 november 2008

Posted by Erik in Okategoriserade.
Tags: , ,
trackback

Den 9 november publicerade Norra Västerbotten artikeln nedan om att Stockholms stad kommer att följa avtalet om utställningsersättning mellan staten och Konstnärernas riksorganisation. Madeleine utmanar även andra kommuner att göra samma utfästelse.

Arbetet är en del av ett omfattande arbete Stockholms stad genomför för att höja tillväxten i kulturbranschen så att fler människor kan leva på sitt kulturskapande.

Erik

Se till att kulturskaparna får betalt – Norra Västerbotten 9 november 2008

Jobblinjen gäller inte kulturskapare. Det förutsätts visserligen att de ska arbeta, men de ska göra det gratis. Det är en kulturpolitisk skandal att när kommunernas museer anlitar bildkonstnärer till utställningar så förutsätts dessa, med några undantag, att arbeta utan såväl betalning som kontrakt. De statliga institutionerna är inte mycket bättre. Vi som politiker har makt att se till att det blir en ändring.

I Konstnärsnämndens rapport ”Konstnärerna i kulturpolitiken” som publicerades i våras skriver rapportförfattaren Per Svensson följande: ”Endast tre av de till regeringen återrapporteringsskyldiga myndigheterna betalade utställningsersättning under 2004-2005: Moderna museet, Nationalmuseum och Riksutställningar. Genomsnittet för ersättningens storlek ligger på cirka 4 000 kronor per konstnär.”

Även om utnyttjandet av kulturarbetare inte är lika allvarligt inom andra offentligt finansierade kulturverksamheter så är möjligheterna för Sveriges professionella kulturarbetare att försörja sig på sina yrken alldeles för dåliga. Om kvalitetskulturen ska vara en stark kraft i samhället måste den nå fler människor och stärka sina intäkter.

Den grundläggande frågeställningen som kulturutredningen och Sveriges kommunala kulturnämnder borde ställa sig är nu: Hur kan vi öka människors och de offentliga institutionernas konsumtion av kvalitetskultur på ett sätt som skapar tillväxt i hela kultursektorn?

Och det är viktigt att påpeka att problemet inte bara är brist på pengar, utan i huvudsak avsaknaden av en fungerande kulturarbetsmarknad.

När grunderna för den svenska kulturpolitiken formades i kulturutredningen 1974 ansåg man att det inte behövdes någon särskild ”konstnärspolitik”.

En ständig utökning av det offentliga stödet till kulturen genom nya institutioner, stipendiefonder, kulturstöd, inkomstgarantier och så vidare skulle lösa problemet automatiskt. Staten skulle ta ansvar för konstnärerna, och resten av samhället – kommunerna till exempel – skulle ha fri dragningsrätt på deras tid och produktioner.

När kulturpengarna sedan inte räckte till, skapade staten undantag för kulturarbetare i de generella välfärdssystemen med ursäkten att just kultursektorn skulle ha så speciella förhållanden, i stället för att anpassa stödet till kulturen så att kulturarbetsmarknaden integrerades med resten av arbetsmarknaden.

Detta är orsaken till mängder av brister i kultursektorn: Flera av de konstnärliga utbildningarna har inte haft kurser i småföretagande, trots att småföretagande är det som väntar de flesta kulturarbetare. Kulturstödet har missgynnat verksamheter i företagsform framför stiftelser och föreningar som är otympliga för att hantera ekonomisk verksamhet. Den normala försörjningen för många kulturarbetare har varit arbetslöshetsersättning, trots att de har arbetat. Kulturstödet har dragits ned när verksamheter fått större intäkter genom att sälja fler biljetter. Och konstnärerna förväntas erbjuda sitt arbete utan ersättning.

I Stockholm, där folkpartiet styr över kulturpolitiken, har vi genom de så kallade växtpengarna gjort flera viktiga reformer för att öka tillväxten i Stockholms kulturliv. De kulturverksamheter som stärker sina egna intäkter genom att öka sin publik eller skapa samarbeten med företag och organisationer, får till exempel en bonus utöver det ordinarie kulturstödet.

Och från och med 1 januari 2009 kommer Liljevalchs konsthall, Kulturhuset och Stockholms stads andra institutioner som anlitar konstnärer att som första kommun i Sverige följa det avtal som Konstnärernas riksorganisation, KRO, och staten upprättade under 2007. Vågar Sveriges andra kulturnämndsordföranden göra samma utfästelse?

Madeleine Sjöstedt (fp)

kultur- och idrottsborgarråd i Stockholm

Kommentarer»

1. Växtpengarna är det bästa vi gjort för scenkonsten « Från huvudstad till världsstad - 3 juli 2009

[…] som första stad i Sverige, följer KRO:s och statens avtal om […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: