Från den svenska regeringens sida har det varit locket på. Ingenstans på regeringens hemsida finns information om att Acta-avtalet har skrivits under, den senaste gången Acta ens nämns är i ett pressmeddelande från i april 2010. Den öppenhet och transparens i förhandlingarna som den svenska regeringen sagt sig arbeta för lyser med sin frånvaro.

Hela förhandlingsprocessen har istället präglats av ett hemlighetsmakeri, vilket naturligtvis både känns mycket tveksamt ur ett demokratiskt perspektiv samtidigt som det spär på misstankarna kring att det så kallade ”handelsavtalet” istället handlar om att skapa en ny upphovsrättslag. Justitieminister Beatrice Ask (M) medgav dessutom vid gårdagen interpellationsdebatt att åtminstone varumärkeslagen kommer att behöva ändras om Sverige ska kunna ansluta sig till Acta-avtalet.

I Polen har undertecknandet lett till massiva protester och demonstrationer. Och den franske EU-parlamentarikern Kader Arif, som var utsedd av EU att övervaka förhandlingarna, har till och med avgått från sin post i protest.  Han menar att avtalet “…kan få stora konsekvenser för våra medborgares liv, och ändå görs allt för att Europaparlamentet inte ska ha något att säga till om.”  Detta bådar naturligtvis inte gott.

Avtalet jämförs av många med Sopa, som jag skrivit om tidigare, och påstås också ha samma förödande effekter för Internet. Jag hoppas verkligen inte att det är så. Vi får inte under några som helst omständigheter godkänna ett avtal som gör internetoperatörerna till nätpoliser, med uppgift att bevaka och stoppa allt som kan tänkas göra intrång i upphovsrätten. Dessutom måste man fråga sig hur detta egentligen skulle gå till, är tanken att de ska undersöka varenda bifogade fil och länk och stoppa allt som verkar misstänkt. Då kan vi verkligen tala om massövervakning.

Nej, politikens uppgift kan inte vara att sätta gränser för Internets användning utan bör istället söka efter metoder att bejaka den nya tekniken. Målet måste vara att skapa en lagstiftning som både gynnar den kunskaps- och kulturexplosion som fildelning och annan teknik innebär, samtidigt som man skyddar upphovsmännens intressen. Även med ett kort historiskt perspektiv är det svårt att förstå varför det skulle vara omöjligt.

Internet är något av det största som hänt mänskligheten, fullt jämförbart med revolutionen kring boktryckarkonsten. Tillgängligheten till information via Internet är vårt århundrades viktigaste bildnings- och kulturfråga. Denna tillgänglighet får aldrig förhandlas bort!

/Madeleine

Fler artiklar här och här.

När Liljevalchs vårsalong invigdes igår kväll var det packat med folk. Man fick bokstavligen tränga sig fram bland alla konstintresserade för att lyckas få en glimt av de tavlor som valts ut av konstnärerna Annika von Hausswolff, Ernst Billgren, Peter Johansson och konsthallschefen Mårten Castenfors. Invigningstalade gjorde kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt.

Men det är faktiskt först idag kl 14.00 som vårsalongen öppnar på riktigt i och med att utställningskatalogen med alla priser offentliggörs, gårdagens visning var bara ett smakprov.

Konstverken (uppifrån och ned) har följande upphovsman och titel: ”I Kulpolsalen, Nationalmuseum”  av Johan Patricny, ”Semester” av Fredrik Forslind och ”Samhällsproblem” av Ruben Wätte.

/ Anders

Läs TT/Spektras artikel om Vårsalongen här.
Läs DN:s artikel om Vårsalongen här.

Men faktiskt har Vårsalongen 2012 redan innan utställningen öppnat hunnit slå rekord – nu i antalet ansökningar. Hela 2136 personer ansökte om att komma med på utställningen. Det tog juryn fem arbetsdagar att sålla och välja bland alla bidrag. Att det varit hård konkurrens bland de sökande borgar för en spännande utställning.

En nyhet för i år är att juryn har utgjorts av några av Sveriges mest namnkunniga konstnärer: Annika von Hausswolff, Peter Johansson, Ernst Billgren. Till skillnad från föregående år då juryn bestått av museichefer, gallerister, kritiker och kuratorer är det i år alltså representanter från konstnärskollektivet som fått bedöma vilka som ska beredas plats i salongen. Det ska bli spännande att se om det speglar urvalet på något sätt.

Ikväll kommer själva invigningen av vårsalongen att äga rum och liksom förra året ska jag invigningstala. Precis som alla andra har jag både sett och läst om några verk som ska vara med på vårsalongen – det ska bli väldigt roligt att om några timmar kunna se dem med egna ögon.

/ Madeleine

Läs TT/Spektras artikel om Vårsalongen här.
Läs DN:s artikel om Vårsalongen här.

Det är givetvis positiva nyheter för såväl musikerna, skivbolagen som kulturpolitiken att de digitala affärsmodellerna faktiskt fungerar. Helt enkelt, att det inte finns ett motsatsförhållande mellan internets fantastiska möjligheter och musikindustrins överlevnad.

Att utvecklingen i mångt och mycket tillskrivs svensken Daniel Ek – av den amerikanska tidsskriften Forbes utsedd till den mest betydelsefulle personen i musikvärlden – gör inte saken sämre.

Förhoppningsvis får nyheter som dessa underhållningsindustrin att inse att branschens överlevnad snarare hänger på att affärsmodeller som Spotify växer fram än att internet förstörs genom lagförslag som Sopa eller Ipred. Vi måste bejaka utvecklingen, inte motarbeta den.

/ Anders

Lagförslaget Sopa tar sikte på att stoppa illegal fildelning genom att förmedlare som Google, Facebook, Youtube eller internetoperatörerna ska hållas ansvariga för tillgängliggörandet av upphovsskyddat material utan tillstånd.

Kjell Hägglund har tidigare skrivit om lagförslaget i tidsskriften Journalisten och varnat för att det skulle innebära självcensur på internet: ”Vad lagen i princip går ut på är att spränga sönder internet och bygga ett nöjesfält med låsta portar ovanpå. Hela den online-säkerhetsstruktur som är inkapslad i domännamnssystemet, som hela internet bygger på, kommer att försvinna när USA-lagen och dess tjockbitspussel av filtrering, blockering och åtalshot (en enda länk till en livestream av en fotbollsmatch ska kunna ge upp till fem års fängelse) kommer att tvinga hela världens internet till självcensur.”

Debatten om Sopa påminner till vissa delar om den Ipred-debatt som har funnits och fortfarande finns i Sverige i den bemärkelsen att den handlar om hur upphovsrätten ska skyddas samtidigt som friheten på internet och människors integritet bejakas. I Ipred-debatten uttryckte jag mig mycket tydligt om att skyddet av upphovsrätten på internet inte kan se ut hur som helst. Enligt min mening går Ipred alldeles för långt i den bemärkelsen att det är orimligt att privata aktörer ska kunna begära ut enskilda internetanvändares IP-adresser. Rättighetsinnehavarna eller deras företrädare ska inte av samhället tilldelas uppdraget som polis.

På samma sätt är jag också kritiskt inställd till Sopa, som går ännu längre än Ipred. Att hålla internetoperatörer eller förmedlare som Facebook och Google ansvariga för vad enskilda personer lägger upp är att gå alldeles för långt. Risken med förslaget är att internet som vi känner det idag skulle bli ett minne blott. Vilken mellanhand skulle över huvud taget våga erbjuda möjligheten för användarna att lägga upp videor eller musik? Sidor som Facebook eller Youtube riskerar att helt försvinna, eller så skulle de behöva förändras till i det närmaste oigenkännlighet. Tobias Brandel har tidigare skrivit klokt på samma tema.

Nyligen rapporterade dock Kulturnyheterna att en handfull senatorer nu bestämt sig för att dra tillbaka sitt stöd till förslaget. Och i lördags meddelade majoritetens ledare Harry Reid att tisdagens planerade omröstning blivit skjuten på framtiden. Detta efter att en protestlista på över 4,2 miljoner namn lämnats över till senaten. Nyheterna är glädjande.

Internet är en teknisk landvinning som kommer att få konsekvenser för mänskligheten på ett sätt som vi ännu inte anar. På 20 år har hela vår relation till andra människor förändrats – vi kan skaffa information, konsumera kultur och skapa kontakt med människor i hela världen på några sekunder genom några enkla knapptryck. Vi som får vara med om detta demokratisprång kan skatta oss lyckliga. Att begränsa Internet är direkt farligt. Självklart ska inte internet vara laglöst – men lagstiftningen får inte utformas på ett sådant sätt att poängen med hela internet försvinner. Internet är en uppfinning som förändrar världen och historien. Ändå blir det lätt att vi tar det för givet. Framtidens möjligheter får inte förstöras av dagens problem.

/ Madeleine

Mer om Sopa här, här, här, här, här, här och här.

Planeringen för Strindbergåret har pågått länge och det känns väldigt roligt att nu på söndag officiellt få inviga jubileet. Jag själv kommer att dra mitt strå till den konstnärliga stacken genom att under invigningen läsa ett väl valt stycke från ett av Strindbergs dramer. Jag sliter nu mitt hår över från vilket verk det ska tas.

I jubileet intar Stockholms stadsteater givetvis en nyckelroll i stadens hyllningar till dramatikern Strindberg. Under 2012  kommer såväl Dödsdansen, Fröken Julie, En dåres försvarstal, Ett drömspel, Leka med Elden som Till Damaskus att spelas på teatern. Mycket Strindberg att se för den teaterintresserade med andra ord.

Även på Stockholms stadsbibliotek och i Stockholms stads skolor kommer Strindberg att uppmärksammas under året. Stadsbiblioteket har i samarbete med Författarcentrum valt ut En dårens försvarstal som årets Stockholm-läser-bok. Och till alla skolelever kommer den kärnfulla lilla novellen Ett halvt ark papper att delas ut under hösten. Har du en minut över, nu eller senare, tveka inte att läsa novellen online.

Men mest spännande av allt kommer nog utställningen August att vara som öppnar på Liljevalchs konsthall till hösten. På Liljevalchs kommer Strindberg nämligen att uppmärksammas i egenskap av den allkonstnär han faktiskt var, för även om Strindberg för en svensk publik mest är känd som dramatiker och romanförfattare var han även en mycket spännande bildkonstnär och fotograf. Därför har Liljevalchs valt att ställa ut Strindbergs konst i små ”teaterrum” i vilka Stadsteatern även kommer att spela små fragment ur olika Strindbergpjäser. Allkonstnären Strindberg hamnar därmed i sitt rätta element, kanske för första gången någonsin. Under året lägger Liljevalchs även ut små dagboksanteckningar från den omtalade Ockulta dagboken på twitter.

Förutom att uppmärksamma Strindberg på de egna institutionerna har staden även givit Strindbergs Intima Teater och Strindbergsmuseet extra medel för att fira jubileet.

Vill du hålla dig uppdaterad på vad som händer under Strindbergåret ska du gå in på www.stockholm.se/strindberg .

/ Madeleine

Sammanlagt uppgick antalet besökare i Kulturhusets egna verksamheter till 1,8 miljoner 2011. Jämfört med 2010 är det en ökning med lite över 30 procent. För Kulturhuset som helhet – det vill säga inklusive Stadsteatern, butikerna och restaurangerna – uppgick besökssiffran till omkring 3 miljoner.

Orsakerna bakom publikrekordet är flera. En är att huset nu rymmer en rad olika nya verksamheter – Biblioteken TioTretton, Plattan och Film & Musik – och att Serieteket genomgått en upprustning. En annan är de generösare öppettiderna.

De förändringar som Kulturhuset genomgått de senaste åren ligger helt i linje med Folkpartiets målsättning om att kulturen ska vara tillgänglig och relevant för alla stockholmare: Verksamheter ska ha öppet när stockholmarna har tid och möjlighet att besöka dem. Utbudet ska vara angeläget och präglat av kvalitet.

/ Madeleine

Problemet är bara att frågan inte handlar om vad som är konst respektive vad som inte är konst. För naturligtvis, och lyckligtvis, är det inte politiker som definierar konstbegreppet.

Nej, det är givetvis mycket mer komplext än så. Frågan handlar i själva verket om själva uppförandet. Det är handlingen som inte är tillåten, inte en viss konstart, exempelvis graffiti.

Låt oss leka med tanken att staden hade en annorlunda hållning, det vill säga att frågan om ”verket” ska få sitta/stå kvar, blev en fråga om dess kvaliteter (är det konst?).

En sådan hållning är givetvis möjlig – men frågan är om den är önskvärd. För vad den innebär om man nagelfar tanken är att klottrets laglighet ska avgöras beroende på dess resultat: Bedöms klottret vara konst var dess uppförande lagligt; bedöms det inte vara konst var handlingen olaglig. Det vill säga att resultatet av klottrandet ska avgöra om det var olaglig eller inte. För den enskilde medborgaren blir rättsosäkerheten total.

Men än värre än de tankemässiga irrvägar som oppositionens uttalanden leder oss in på är de praktiska konsekvenserna. Medan vissa klottrare skulle gå fria (deras verk anses vara konst) skulle andra klottrares bötfällas (deras alster anses inte vara konst). Och hur behandlar man de fall där skadegörelsen som handling anses vara konst? Vill Rudin att det ska vara fritt fram för nerklottrade tunnelbanevagnar bara för att vissa anser det vara konst?

Att Rudin därutöver utmålar dem som inte vill att det ska vara fritt fram att måla i staden som fascister och att stadens policy handlar om censur är bara absurt. Bara för att Rudin inte delar den Stockholms folkvalda församlings mening behöver han inte övergå till demagogins fula knep och beskylla sina meningsmotståndare för saker de absolut inte är och aldrig har varit.

Till problemet finns även andra komplexa frågeställningar som rör enskilda individers makt över det offentliga rummet visavi det offentligas makt över detsamma. I staden finns demokratiskt framtagna beslutsvägar för hur det offentliga rummet ska gestaltas. Ges klottrarna rätten att efter eget huvud gestalta det offentliga rummet åsidosätts givetvis demokratin till förmån för enskilda personers tycke och smak.

Jag tror dock att det finns många relevanta frågor att ställa gällande konst i offentliga miljöer. Bland dessa hör framförallt hur vi kan förändra och vidga vår syn på vad den offentliga konsten är. Detta handlar dock snarare om att samtidskonsten har förändrats dramatiskt de senaste decennierna än om att klottrare ska få tillåtelse att uppföra ”konst” på allmän plats utan det allmännas samtycke. En sådan hållning innebär också att jag anser att staden kan vara mer generös i tillståndsgivningen – inte för att acceptera klotter och skadegörelsen utan för att skapa ett mer kreativt och spännande Stockholm.

/ Madeleine

Läs mer:

Rasmus Jonlunds (FP) inlägg genom att klicka här.

Jesper Svenssons (FP) inlägg genom att klicka  här.

Det är en klen tröst att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) svarade Kulturnyheterna att  neddragningen skett utan några som helst direktiv från regeringen. Oavsett vad måste utvecklingen vändas.

Det har funnits en substantiell kritik av att biståndet för att bli mer effektivt måste smalna av såväl innehållsmässigt som geografiskt. Det är helt riktigt, för att biståndet verkligen ska hjälpa måste vi koncentrera det till de länder där Sverige kan göra skillnad och sätta in biståndet där det är som mest avgörande för att främja demokrati och minska fattigdom. Ingen annan hållning är möjlig om man verkligen tar biståndets uppgift och de människor det berör på allvar. Folkpartiet, med sitt starka biståndsengagemang, har starkt drivit detta länge. Då jag satt i den stora parlamentariska utredningen som förslog en ny biståndspolitik, Globkom, var detta just huvudkritiken i min och Folkpartiets reservation.

Men att biståndet ska bli effektivare betyder på inga sätt att  kulturbiståndet ska minska. Tvärtom är kulturen i alla samhällen en kraft för förändring. Både i historien och i samtiden är exemplen många på hur kulturen utgjort ett rum där viktiga samhällspolitiska frågor har varit möjliga att diskutera. I mitt yrkesliv innan jag blev borgarråd arbetade jag just med denna sorts bistånd inom Silc och inom CHwB. Jag vet vilken stor betydelse körerna hade i Estland, litteraturen i Polen och teatern i Tjeckien för diktaturens fall. Jag har sett bibliotekarier och fria journalister arbeta för ett fritt Kuba och sett den repression de blivit föremål för.

Under fyra år arbetade jag för Kulturarv utan Gränser med kulturarvsbistånd framför allt på Balkan. Då kriget utbröt var de kulturella uttrycken och monumenten de första måltavlorna i konflikten. Både det som beskrev motståndarens urgamla kulturella tillhörigheten och de kulturella institutionerna som manifesterade det gemensamma kulturarvet blev hot som måste förgöras: Biblioteket i Sarajevo, Historiska museet i Sarajevo, bron i Mostar, moskéer runt om i landet är några exempel. En återuppbyggnad av kulturarvet är här att arbeta med demokrati och mänskliga rättigheter.

Kulturen är inte bara ett medium för oliktänkande att använda sig av, utan också ett verktyg för människor att både förstå och påverka sina egna liv. Att låta människor ta del av litteratur, musik, konst, teater och kulturarv är att rusta dem till aktiva medborgare med kunskap om världen och historien. Kultur är makt, för att parafrasera den välkända devisen. Det räcker att tänka på Östeuropa där kulturen var helt avgörande för befrielsen. Och det är därför det krävs ett svenskt kulturbistånd.

En av de kulturverksamheter som berörs av Sidas neddragningar är Stockholmsföreningen Selam vars biståndsarbetet nu riskerar att inte få någon fortsättning. Föreningen har tidigare bland annat varit aktiv i att bygga upp en infrastruktur för musiken i Östafrika. Det ser mörkt ut nu, kommenterade Selams verksamhetschef Teshome Wondimu nyheten i Kulturnyheternas inslag igår.

Jag anser att kulturlivet är en omistlig del av vår demokrati och för vårt samhälles utveckling. Därför anser jag i konsekvensens namn att kulturen måste vara en del av det bistånd som just ska främja utveckling och demokrati i andra länder.

Madeleine

Läs om Sidas nyhetsklipp om minskningen genom att trycka här.

- Uppgiften att Dag Hammarskjölds Backåkra i Skåne måste stängas är inget annat än en nationell skandal. Sveriges regering genom kulturdepartementet har ett ansvar för att så inte sker, att donationen som gjordes av FN:s 1961 förolyckade generalsekreterare Dag Hammarskjöld förblir tillgänglig för svenskar och för utländska gäster, sade riksdagsledamoten Ulf Nilsson (FP) tidigare idag i ett pressmeddelande.

Gården Backåkra testamenterades av Hammarskjöld till Svenska Turistföreningen (STF) för att vara en samlingsplats för möten om natur- och kulturvård samt andra ändamål som tjänar FN:s och liknande organisationers syften. STF har också bedrivit ett museum i gården för att sprida kunskap om Hammarskjölds gärning. Bakgrunden till att STF nu stänger museet är att föreningen inte anser sig kunna fortsätta driva museet utan några ekonomiska anslag från staten.

/ Anders