Kulturpolitiken kommer att vara avgörande när vi formar framtidens Europa, inte för att det behövs en särskilt aktiv europeisk kulturpolitik, utan för att det är på EU-nivån som förutsättningarna för den fria kulturen till stor del kommer att bestämmas.

När jag nyss kryssade Olle Schmidt var detta det avgörande skälet. Olle röstade nej till ipred och nej till datalagringsdirektivet, och dessutom var Olles arbete i den liberala gruppen, ALDE, centralt för att vrida arbetet med telekompaketet i rätt riktning.

Det är på internet som kulturen sprids och konsumeras, som de politiska debatterna och arbetet pågår, som vi söker information och som det offentliga samtalet förs. När Europas politikers ryggmärg säger att detta är ett hot, och försöker hitta sätt att kontrollera människors användning av internet, behövs det Europaparlamentariker som tar strid för friheten på internet.

Men vad är väl kampen för frihet värd om den inte också leder till att man tar strid för dem som faller offer i kampen? Olle Schmidt är den Europaparlamentariker som mest har uppmärksammat Dawit Isaak. Tillsammans med Eva-Britt Svensson, som kandiderar för Vänsterpartiet, har de också lovat att åka till Eritrea i höst om de blir omvalda.

För oss som är aktiva i Folkpartiet har Olle dessutom varit en pålitlig ambassadör, och vi har märkt att han är en riktig arbetsmyra. Olles ansvar för att hålla medlemmarna informerade om arbetet och vilka som är de avgörande, har han också fullföljt med bravur. Om man inte vill informera spelar det ingen roll hur bra kommunikationsteknik som finns. Det arbetet ska löna sig.

Om jag hade fått kryssa flera kandidater, hade det blivit Fredrik Malm, Annika Beijbom, Per Altenberg och Maeliz Orrego.

Madeleine